Är egentid något du tycker är viktigt som förälder?

Vad baserar du detta på? För i min släktforskning har jag inte sett detta fenomen, utan det var ganska vanligt att man gifte sig vid 25-30 och levde tills man var 70 år - detta på 1800-talet i Skåne.

Jag tycker att det är viktigt och har alltid gjort, jag är inte ensamstående. Vi tror på anknytningsteori och ett nära föräldraskap och ett jämställt föräldraskap. För mig finns inga motsättningar där men det beror givetvis på föräldrarna och barn är självklart olika och ibland har jag eller sambon fått stå tillbaka lite när de hade mammiga eller pappiga perioder där vi försökte underlätta för varandra givetvis men samtidigt utgick från barnet vilket för oss är en självklarhet när det som här då handlade om spädbarn. Annars, för vår del, har vi upplevt att de har varit trygga och nöjda med oss båda i stort och då ser jag inget hinder för en förälder att göra sitt utanför och innanför hemmet när barnet är med en annan trygg person.

Jag har läst ett par kurser på universitetsnivå i detta ämne och då handlade föreläsningar och texter delvis om detta, jag blev lika förvånad själv. Jag var ärligt talat ganska ointresserad (det var en tid jag försökte komma på vad jag ville göra)  men minns detta speciellt eftersom jag verkligen hade en annan uppfattning, den som alla andra har om storfamiljen som det som var. Det jag fick lära mig förutom det jag skrev var att spädbarnsdödligheten var hög (inga konstigheter men barn på löpande band som levde var det inte tal om) och att män och kvinnor arbetade länge som pigor och drängar och därför gifte sig sent.
Nu handlade inte tråden om detta men googla storfamilj, bondesamhället och myt så hittar du mycket som stödjer det jag fick lära mig gissar jag.

Jag har varit mamma i 14 år nu men jag vägrar vara enbart det! Jag måste få andrum och göra andra saker också.

Tillhör dessutom de som tycker det är skönt att ha barn på halvtid (har dock den äldsta på heltid).

Ja, jag tycker egentid är viktigt när barnen blivit så pass stora att de inte är fullständigt beroende av mig. Under bebistiden anser jag inte att man ska förvänta sig någon egentid.
Men för att fungera så är det viktigt att ibland kunna göra något för egen del, t ex träna eller träffa en kompis. Jag har fördelen att jag kan göra sånt ibland eftersom jag lever med mitt barns pappa. Däremot finns ingen möjlighet till någon "partid" utan barn, så det kan jag sakna. Där kan jag faktiskt avundas de som separerat och träffat nya, och som ofta har "ledig" tid bara för partnern när barnen är hos den andre föräldern.

Vad är det som ni ser som fel med egentid under "bebisperioden"? Är man två föräldrar är ju inte egentid något som behöver gå ut över barnet. 

Tid som par tillsammans utan barn kan ju däremot vara svårare om man inte vill ha barnvakt, men det är ju lite annorlunda än att ha egentid för sig själv tycker jag.

För mig är det viktigt med egentid både i och utanför hemmet och vi försöker ge varandra det. Just nu har vi dock en helammad tremånaders så mina möjligheter till egentid är lite begränsade men det är ju tillfälligt.

Var du inte mer än mamma innan?

Jag har också svårt att se det. Jag förstår det som sagt om det handlar om att barnet är extra mammigt eller pappigt i perioder och man följer det. Eller om man inte vill. Har man barn som är nöjda med båda föräldrarna ser jag inte varför man inte kan göra något för sig själv när barnet är med den andra föräldern om man önskar det.

jo precis o därför måste jag få fortsätta vara det = egentid så ofta jag får.