Det här med egentid verkar vara ett komplicerat ämne som väcker mycket känslor, alla verkar tolka vad det är olika och det kanske beroende på vilket situation man själv lever i?
När ni röstar, utgå från er själva men utveckla gärna era svar. Berätta också gärna ålder på ert/era barn.
Jag har försökt skapa alternativ utifrån vad jag har hört här på familjeliv. Passar inget in, rösta annat
Mina barn har haft minst 8 anknytningspersoner så egentid har inte varit ett problem.att få Nu är barnen i yngre tonåren och har blivit mycket sociala och trygga personer
Jag vet inte vad jag ska rösta faktiskt. Jag tycker det är sjukt provocerande med folk som ska ha egentid när deras barn är små, bebisar och ska ha barnvakt kvällar och nätter första året. Då är det ens jobb som föräldrar att vara nära barnet och prioritera dess behov framför sina egna.
Annat: det beror hemskt mycket på barnets ålder och hur mycket den andra föräldern finns med i bilden.
Egentid för mig under barnets första månader, är 5 minuter för mig själv i duschen. Då menar jag 5 minuter när jag inte behöver ha ett öra i gång för att höra om barnet/-n låter. Det har varit viktigt för min del.
Egentid när barnet är ett halvår gammalt, kan vara t ex att få gå på ICA och handla ensam utan barn. Kvalitetstid! 
Med större barn höjs mina krav på egentid naturligtvis. Från att ha räknat tandläkarbesök som lyxig egentid, så vill jag numera komma i väg själv ett par timmar lite då och då för att kanske hälsa på en vän eller gå på café.
När ett barn var litet, hade jag maken på ett 7-16-jobb nära och bra till. Vi avlastade varandra hela kvällarna, och behovet av egentid var inte särskilt stort. Med ett annat barn veckopendlade maken och var i bland borta 10-11 dagar i rad. Då behövde jag absolut en stunds egentid varje dag för att ladda batterierna. Det tog mycket energi att ensam ha ansvaret dygnet runt för alla barn plus hus och katt.
Jag skulle säga att tid för att göra något eget är viktigt, ja. Men denna tid behöver jag inte vara för mig själv. Dessa stunder hittar jag med barnen runt omkring mig. Så har det varit sedan de föddes. De pysslar med sitt och jag pysslar med mitt under delar av dagen.
Inte bara som förälder utan överlag. Jag har ett väldigt stort behov av att vara ensam, därför har jag mycket egentid. Min sambo har inte så stort behov av egentid, han har således mindre egentid.
Men självklart är det barnets behov som går först. Vi har en så kallad "high need baby". Under hennes första år kunde man inte sätta ner henne ens på golvet. Hon bodde i sele och sjal, ammade ofta under hela första året så där blev det knappt någon egentid alls för oss eftersom dottern inte hade mått bra av det.
När hon var 1,5 år började hennes blyghet och separationsångest försvinna snabbt och då började vi ta egentid.
Nu är hon 2,5 år och en trygg unge med ett fint band till flera släktingar så vill vi ha egentid tillsammans tar vi oss det. Att ta det var för sig är ju inget problem eftersom barnet då är med sin andra förälder.
Ja, egentid är otroligt viktigt. Inte för mig som förälder, utan för mig som människa.
Jag behöver mycket egen tid (=tid för mig själv) oavsett om jag har barn eller inte. Jag har alltid varit i stort behov av det, även när jag själv var barn hemma med mina föräldrar och syskon.
Och jag definierar 'egen tid' som tid som endast jag förfogar över, d.v.s. utan inblandning av son, sambo eller annan familjemedlem.
Men sen får man ju anpassa sig utifrån barnet, såklart. De första månaderna i sonens liv så hade jag inte riktigt behovet eftersom jag ville prioritera sonen då, så då valde jag bort 'egen tid'. Efter ca 4 månader så tog jag ibland tid till träning, fika med nån kompis, frisör och sådana saker, medan sambon var tillsammans med sonen.
Nu är sonen 3,5 år och vi har bara ett barn, så den där 'egna tiden' har både jag och sambon hyfsat gott om numera. Vi turas om att träna på kvällarna och ibland tar en av oss med sonen ut på annat så att den andra kan göra vad hen vill.
Barnvakt däremot, när både jag och sambon är iväg, har vi inget större behov av. Det har vi haft vid 3 tillfällen under 3,5 år, varav första gången skedde när sonen var närmare 2 år.