Styvmamma som nu ger upp!!!

Usch vad jobbigt. Jag är inte i samma situation då jag innan jag träffade min drömprins ratade killar med barn. Var rädd att också hamna där du är.
Om barnet nu är litet så växer h*n ju också upp, och kommer således bete sig annorlunda. Är det inte värt att slåss lite för kärleken och stå ut i några år då? Fan det är så hemskt att behöva ge upp sitt livs kärlek.
Kanske du tom kan komma överens med hans ex en vacker dag? Han är ju med dig för att han vill vara med DIG. Ni har ju tom köpt hus o bil o grejer, det gör man ju inte om man inte vill satsa och leva sitt liv med någon.
Vet inte ens vad jag vill komma fram till, hoppas det löser sig för dig/er

Hej ts!

Jag förstår precis vad du menar.
För 15 år sedan träffade jag mitt livs stora kärlek. Med i bagaget kom dock två hemska barn. Men jag såg ganska snart att dom var så, pga mammorna. Detta gjorde att jag orkade stå ut. Jag visste att det inte hängde på min sambo. När vi sedan fick vårt första barn, var vi samspelta och fick ett väluppfostrat barn.
Men mammorna har skuggat hela vårat liv tillsammans, så jag förstår din oro.
Det är inte en rolig sits. Men det kan vara värt det. Jag hade inte kunnat ge upp min man, pga hans barn.

Ts, du skriver att barnet är väldigt litet, därför undrar jag vilken ålder det är frågan om? Kan det handla om en "trotsålder"? Du säger att barnet är oförskämt, dåligt uppfostrad med dåliga vanor.

Du skriver ingenting om hur länge din man och du varit tillsammans, därför vet man ju inte om du ger upp för tidigt. Det ska ju mycket till innan man ger upp sin själsfrände och en på miljonen.

Hur gammalt är barnet? När kom du in i bilden och hur länge har ni varit gifta?

Barnet befinner sig definitivt i en trotsålder och är såpass gammalt att det med all säkerhet finns tid att forma h*n. Dessvärre så har barnets mamma helt andra idéer när det kommer till barnuppfostran än vad vi har. 

Menmen, egentligen så är det ju inte själva barnet i sig som är problemet, barnet har ej gjort något fel eller valt sin situation att behöva ha två olika hem. Är själv uppväxt med styvföräldrar och vill inte att någon annan ska behöva gå igenom vad jag gjort. 

Det är nog inte bara en sak som är anledningen till mina känslor, utan en kombination av allt. När man läser alla trådar i "styvförälder"-forumet på FL så märker man hur mycket problem som existerar. Och alla jag talat med som varit tillsammans en längre tid med någon med barn råder mig till att springa iväg så fort som möjligt. Vad ska man liksom utröna ur detta?

Allt jag önskar är att kunna få ha möjligheten att ha en egen familj med min man, han, jag o vårt/våra barn som jag har en biologisk koppling till och som kan förstå mig och jag förstå dem. Att kunna spendera tid bara vi, dela allt tillsammans. Det kommer aldrig kunna hända med honom. Hans barn kommer alltid vara en del av den enheten, bryta harmonin på något sätt. Och hans första barn kommer alltid vara mest speciellt och om jag känner min man rätt så kommer han med all största säkerhet särbehandla denne och låta mig ta hand om den hypotetiska bebisen. För det är så han hanterar konflikter. 

Det är bara så jobbigt allting! Är vi verkligen skapta för att kunna leva i en sån här situation och gilla det?  

Vi har varit tillsammans i 4 år, barnet var nyfött när vi blev tillsammans, så barnet=4 år.

Då är det inte så konstigt att mamman och pappan har olika idéer om uppfostran.

Sätt ner foten i ditt hem, lägg upp regler för hur man beter sig i ditt hem som skall vara ert hem!

Träffade min sambo för 2 år sen, hans dotter var då 4 år, vi har bott tillsammans ett år. Självklart var ju vårt förhållande orsak till många dåliga "ouppfostrad skitunge dagar", men min sambo hade heller inga regler åt henne. Han tyckte det bara var synd om henne som var vv hos honom och de dagarna ville han inte sätta på att gräla. Själv kommer jag från en väldigt strikt familj och fått en heeelt annan uppfostran än hans dotter. När vi flyttat ihop i ett hem som skulle vara allas hem, gjorde jag klart för att jag inte kommer att gå med på hur hans dotter får bete sej. Nu har jag väll mer eller mindre tagit över uppfostrandet och alla verkar nöjda med det! Min sambo tycker det är skönt då det inte grälas mera, hans dotter frågar lov om allt av mej före sin pappa och jag är glad för att vi har det lugnt och fint i vårt hem och nu mera har ork och lust att göra massa roligt tillsammans! Dotterns mamma hade också märkt skillnad på dottern. Hon undrade vart hon lärt sej att plocka upp efter sej och hur hon kommit på att börja hjälpa till med städning. Så jaaa, inte känns det som jag gjort fel iaf. Min sambo är den jag önskar jag ska få leva resten av livet med och vårt hem är även mitt hem!

Och det är alltid av någon anledning mamman som uppfostrar barnet fel

I övrigt borde väl 3-4 av punkterna vara något som TS visste innan hon ingick i ett förhållande med en man med barn, att släkten tyckte om exet, att mannen hade barn sedan innan, att barnet gick först och tog mycket tid under umgängen och att det var en annan kvinna som var barn åt hans första barn och att han därför genomgått graviditet, förlossning osv första gången

Tack! Jag håller med fullt ut. Det SKA ju vara ens hem också, men det känns inte som det ibland, det känns fortfarande som "jag" och "dem". Kommer min man hem från jobbet går han alltid förbi mig för att hälsa på sitt barn först, så är det jämt, deras lilla värld o sen min. :/ När vi inte har barnet är det mer som "vår" värld.