• Anonym (ledsen)

    Styvmamma som nu ger upp!!!

    Det enda jag vill få ut av den här tråden är stöd, behöver inga påhopp från alla ni som föraktar styvmammor som inte älskar sin situation.

    Jag älskar min man, så enormt enormt mycket! Han är min själsfrände, en på miljonen! Trodde jag aldrig skulle träffa någon som han och kan i mitt hjärta inte tänka mig ett liv utan honom. MEN han har ett barn sedan innan, ett väldigt litet barn fortfarande och det är på grund av detta som jag i princip beslutit mig för att lämna honom.

    Trodde att det skulle gå, satsade allt in i det här förhållandet och vi har köpt hus o bil tillsammans. Dock så vill jag ha barn och alla sorger, svartsjuka och komplexa situationer som ligger framför mig skrämmer mig enormt. Speciellt eftersom jag redan känner av det...

    -Han har redan upplevt allt med graviditet o barn med någon annan och jag kan aldrig dela det med honom.
    -Hans barn är centrum i hans liv (självklart ska det vara så) och han ser knappt mig när barnet är med.
    -Barnet är oförskämt, dåligt uppfostrat o har dåliga vanor o det är ingen person jag vill ska vara kommande syskon o vårt gemensamma barn. 
    -Hans ex kommer alltid vara en tredjedel av vårt förhållande o indirekt styra mitt o mina barns liv.
    -Glömde jag säga att hans familj äääälskar hans ex och de är alla bästisar.

    Det jag vill komma till är att jag MÅSTE ge upp mitt livs stora kärlek pga att han har barn och det gör sååå ont!! Jag vet inte vad jag ska göra längre! Givetvis var jag tvungen att köpa hus o bil med karln!

    Är det någon som befinner sig i samma situation? Som också är ambivalent till situationen? Som också älskar sin man extremt mycket men har en stor klump i magen över hela den komplexa familjesituationen o känner instinktivt att det är dags att lämna INNAN man skaffar gemensamma barn o blir fast för alltid?

  • Svar på tråden Styvmamma som nu ger upp!!!
  • Anonym (Milo)
    Anonym (ledsen) skrev 2014-07-16 12:26:29 följande:
    Tack! Jag håller med fullt ut. Det SKA ju vara ens hem också, men det känns inte som det ibland, det känns fortfarande som "jag" och "dem". Kommer min man hem från jobbet går han alltid förbi mig för att hälsa på sitt barn först, så är det jämt, deras lilla värld o sen min. :/ När vi inte har barnet är det mer som "vår" värld.
    Nu har du ju inga egna barn men OM du haft och dessutom ett såpass litet så kan jag lova dig att det lilla barn du inte sett på en hel vecka, det vill man lägga så mycket man kan på under sitt umgänge.
  • Anonym (ledsen)
    Anonym (Milo) skrev 2014-07-16 12:17:45 följande:
    Och det är alltid av någon anledning mamman som uppfostrar barnet fel Obestämd

    I övrigt borde väl 3-4 av punkterna vara något som TS visste innan hon ingick i ett förhållande med en man med barn, att släkten tyckte om exet, att mannen hade barn sedan innan, att barnet gick först och tog mycket tid under umgängen och att det var en annan kvinna som var barn åt hans första barn och att han därför genomgått graviditet, förlossning osv första gången
    Ingen av parterna uppfostrar "fel" i den här situationen, de har bara OLIKA syn på det ;) 

    Absolut! Visste givetvis om vad jag gav mig in på....teoretiskt sett!! För det första: kär o galen o med en flerårig längtan efter kärlek i kroppen, uppfylld av hormoner o signalsubstanser så det sprutar om det... Att han hade barn sen innan var då inget problem, det blev mer en spännande grej i mina ögon då. Är man inte förälder själv så vet man inte vad det innebär förrän man är mitt uppe i allt. Plus,min egna biologiska klocka var inte så tickande just då. Så att det jobbiga med att han varit med om en graviditet förut var inte ens ett problem som fanns på världskartan! 
  • Anonym (ledsen)
    Anonym (Milo) skrev 2014-07-16 12:27:51 följande:
    Nu har du ju inga egna barn men OM du haft och dessutom ett såpass litet så kan jag lova dig att det lilla barn du inte sett på en hel vecka, det vill man lägga så mycket man kan på under sitt umgänge.
    Såg ett youtube-klipp idag, det var en soldat från Afghanistan som kom hem och skulle överraska sin fru o sina barn. När barnen upptäckte att det var pappan (han hade klätt ut sig) så började de givetvis skratta o försöka klättra upp på honom medan mamman var i chock. Men soldaten sa bara "Mommy first guys" o gick fram till frun o kramade henne först o sen fick barnen sina kramar o sitt lek. Det var när jag såg detta som jag insåg det - Så kommer det ALDRIG bli för oss. Jag kommer ALLTID komma i andra hand. 
  • smulpaj01
    Anonym (ledsen) skrev 2014-07-16 12:34:27 följande:

    Såg ett youtube-klipp idag, det var en soldat från Afghanistan som kom hem och skulle överraska sin fru o sina barn. När barnen upptäckte att det var pappan (han hade klätt ut sig) så började de givetvis skratta o försöka klättra upp på honom medan mamman var i chock. Men soldaten sa bara "Mommy first guys" o gick fram till frun o kramade henne först o sen fick barnen sina kramar o sitt lek. Det var när jag såg detta som jag insåg det - Så kommer det ALDRIG bli för oss. Jag kommer ALLTID komma i andra hand. 


    Ja, du kommer alltid komma i andra hand!

    Du kommer heller aldrig få en kärnfamilj med den här mannen!

    Jag tycker du gör helt rätt som bryter upp, allt du skrivit tyder på det. Det vore en fullkomlig katastrof om ni skaffade gemensamma barn så det är bra att du går vidare nu!

    Hitta en barnfri man att bilda familj med istället. Alla klarar inte styvfamiljsliv!
  • sextiotalist
    smulpaj01 skrev 2014-07-16 12:42:53 följande:
    Ja, du kommer alltid komma i andra hand!

    Du kommer heller aldrig få en kärnfamilj med den här mannen!

    Jag tycker du gör helt rätt som bryter upp, allt du skrivit tyder på det. Det vore en fullkomlig katastrof om ni skaffade gemensamma barn så det är bra att du går vidare nu!

    Hitta en barnfri man att bilda familj med istället. Alla klarar inte styvfamiljsliv!

    Nix, i en sund relation finns det inget som kommer först eller sist, hade jag varit den som alltid kommit i andra hand. Så hade vi inte haft någon relation

    Som jag tjatat innan, för min sambo finns det inget "första hand och andra hand"


    För honom är alla hans tre barn och jag lika viktiga, (och för mig så är det sambon och vårt gemensamma som delar sin närmaste plats hos mig).

    Men jag håller med dig, ts ska inte fortsätta med den mannen, sedan finns det andra män med barn som inte rangordnar sina nära och kära.

  • Anonym (Pandan)

    Detta kommer säkert låta som påhopp å klagan osv. Men är för att hjälpa dig, att bolla och så.

    Så som jag ser det är du väldigt ego.

    Är mycket "jag" & "mig".

    Hur känner han? Hur känner barnet? Han sitter i en sits där han ska göra dig nöjd och glad och samtidigt göra sin dotter nöjd och glad när dom ses. Han älskar nog er lika mycket. Ger er varannan vecka. Tänkt du får ju henne pappa varannan vecka (fatta det som han hade varannan vecka). Kanske dotter är avis på dig. Han har det nog inte så lätt heller.

    Om du älskar han så stå ut om du känner att det går. Barnen växer ju upp med, tror att hans barn kommer att vilja va med kompisar mer än han om några år. Och som förälder får man ta vara på den tiden när barnen vill va med en.

    Är inte bäst på att få ner saker i ord. Men hoppas du förstår och det kanske hjälper något!

  • Anonym (Milo)
    Anonym (ledsen) skrev 2014-07-16 12:30:51 följande:
    Ingen av parterna uppfostrar "fel" i den här situationen, de har bara OLIKA syn på det ;) 

    Absolut! Visste givetvis om vad jag gav mig in på....teoretiskt sett!! För det första: kär o galen o med en flerårig längtan efter kärlek i kroppen, uppfylld av hormoner o signalsubstanser så det sprutar om det... Att han hade barn sen innan var då inget problem, det blev mer en spännande grej i mina ögon då. Är man inte förälder själv så vet man inte vad det innebär förrän man är mitt uppe i allt. Plus,min egna biologiska klocka var inte så tickande just då. Så att det jobbiga med att han varit med om en graviditet förut var inte ens ett problem som fanns på världskartan! 
    Då får du väl lite skylla dig själv?

    Man måste inte flytta ihop och köpa en massa saker tillsammans utan att ens reflektera över förhållandet och hur saker kan bli eller skulle kunna bli.
  • Anonym (ledsen)
    sextiotalist skrev 2014-07-16 12:47:24 följande:

    Nix, i en sund relation finns det inget som kommer först eller sist, hade jag varit den som alltid kommit i andra hand. Så hade vi inte haft någon relation

    Som jag tjatat innan, för min sambo finns det inget "första hand och andra hand"


    För honom är alla hans tre barn och jag lika viktiga, (och för mig så är det sambon och vårt gemensamma som delar sin närmaste plats hos mig).

    Men jag håller med dig, ts ska inte fortsätta med den mannen, sedan finns det andra män med barn som inte rangordnar sina nära och kära.


    Min man och jag har en väldigt bra kommunikation och allt jag skrivit i denna tråd känner han till. Inklusive mina känslor av att alltid komma i andra hand. Dock säger han sig inte "rangordna" utan säger att vi betyder båda lika mkt fast på olika sätt, att vi är en familj o alla betyder lika osv osv. Det är jättefint o allting men jag brukar istället gå efter folks handlingar när jag försöker klura ut vad de känner. Och i detta fallet så ser jag det i alla de där småsmå handlingarna. Det är just dessa handlingar som gör honom till en superbra pappa men som får mig att känna mig som en i periferin. :( Hade det varit vårt gemensamma barn, hade det givetvis inte varit några problem, eftersom vi då hade haft ett gemensamt intresse och engagemang i barnet. Nu blir det som att barnet representerar hans ex och hans förra liv och allting som inte har med mig att göra så det hela eskalerar till att bli ett barnsligt svartsjukt drama. Än så länge har jag aldrig agerat eller visat dessa känslor för någon annan än i enrum med min man och jag skulle aldrig drömma om att låta det gå ut över barnet. Men det jag är orolig för är hur dessa saker bara skulle kunna bli värre om vi får gemensamma barn. Att "jag och dem" förvärras och blir ett starkare "jag o babyn" och "dem". Begripligt? :S
  • Anonym (ledsen)
    Anonym (Pandan) skrev 2014-07-16 12:55:03 följande:

    Detta kommer säkert låta som påhopp å klagan osv. Men är för att hjälpa dig, att bolla och så.

    Så som jag ser det är du väldigt ego.

    Är mycket "jag" & "mig".

    Hur känner han? Hur känner barnet? Han sitter i en sits där han ska göra dig nöjd och glad och samtidigt göra sin dotter nöjd och glad när dom ses. Han älskar nog er lika mycket. Ger er varannan vecka. Tänkt du får ju henne pappa varannan vecka (fatta det som han hade varannan vecka). Kanske dotter är avis på dig. Han har det nog inte så lätt heller.

    Om du älskar han så stå ut om du känner att det går. Barnen växer ju upp med, tror att hans barn kommer att vilja va med kompisar mer än han om några år. Och som förälder får man ta vara på den tiden när barnen vill va med en.

    Är inte bäst på att få ner saker i ord. Men hoppas du förstår och det kanske hjälper något!


    Jag är nog egoistisk absolut, jag behöver kärlek o bekräftelse o att inte bara finnas i någons periferi. Så visst, nog är jag egocentrisk. :/ 

    Sedan, har visst inte nämnt hur vi har barnet. Min man arbetar några dagar i en helt annan stad o är sedan hemma några dagar då vi också har barnet jämt. Så nej, vi har inga ensamma stunder där bara jag har "pappa". Förutom på kvällar o några enstaka gånger då något dykt upp för mamman. 
  • Anonym (Milo)
    Anonym (ledsen) skrev 2014-07-16 12:59:25 följande:
    Min man och jag har en väldigt bra kommunikation och allt jag skrivit i denna tråd känner han till. Inklusive mina känslor av att alltid komma i andra hand. Dock säger han sig inte "rangordna" utan säger att vi betyder båda lika mkt fast på olika sätt, att vi är en familj o alla betyder lika osv osv. Det är jättefint o allting men jag brukar istället gå efter folks handlingar när jag försöker klura ut vad de känner. Och i detta fallet så ser jag det i alla de där småsmå handlingarna. Det är just dessa handlingar som gör honom till en superbra pappa men som får mig att känna mig som en i periferin. :( Hade det varit vårt gemensamma barn, hade det givetvis inte varit några problem, eftersom vi då hade haft ett gemensamt intresse och engagemang i barnet. Nu blir det som att barnet representerar hans ex och hans förra liv och allting som inte har med mig att göra så det hela eskalerar till att bli ett barnsligt svartsjukt drama. Än så länge har jag aldrig agerat eller visat dessa känslor för någon annan än i enrum med min man och jag skulle aldrig drömma om att låta det gå ut över barnet. Men det jag är orolig för är hur dessa saker bara skulle kunna bli värre om vi får gemensamma barn. Att "jag och dem" förvärras och blir ett starkare "jag o babyn" och "dem". Begripligt? :S
    Varför väljer du inte att vara med pappan och barnet också? Det låter ju lite som att pappan måste välja att antingen vara ensam med dig eller ensam med barnet. Jag får också intrycket av att det är du som står bakom svartsjukan och dramat. Inte pappan, inte barnet och inte mamman.
Svar på tråden Styvmamma som nu ger upp!!!