• Anonym (ledsen)

    Styvmamma som nu ger upp!!!

    Det enda jag vill få ut av den här tråden är stöd, behöver inga påhopp från alla ni som föraktar styvmammor som inte älskar sin situation.

    Jag älskar min man, så enormt enormt mycket! Han är min själsfrände, en på miljonen! Trodde jag aldrig skulle träffa någon som han och kan i mitt hjärta inte tänka mig ett liv utan honom. MEN han har ett barn sedan innan, ett väldigt litet barn fortfarande och det är på grund av detta som jag i princip beslutit mig för att lämna honom.

    Trodde att det skulle gå, satsade allt in i det här förhållandet och vi har köpt hus o bil tillsammans. Dock så vill jag ha barn och alla sorger, svartsjuka och komplexa situationer som ligger framför mig skrämmer mig enormt. Speciellt eftersom jag redan känner av det...

    -Han har redan upplevt allt med graviditet o barn med någon annan och jag kan aldrig dela det med honom.
    -Hans barn är centrum i hans liv (självklart ska det vara så) och han ser knappt mig när barnet är med.
    -Barnet är oförskämt, dåligt uppfostrat o har dåliga vanor o det är ingen person jag vill ska vara kommande syskon o vårt gemensamma barn. 
    -Hans ex kommer alltid vara en tredjedel av vårt förhållande o indirekt styra mitt o mina barns liv.
    -Glömde jag säga att hans familj äääälskar hans ex och de är alla bästisar.

    Det jag vill komma till är att jag MÅSTE ge upp mitt livs stora kärlek pga att han har barn och det gör sååå ont!! Jag vet inte vad jag ska göra längre! Givetvis var jag tvungen att köpa hus o bil med karln!

    Är det någon som befinner sig i samma situation? Som också är ambivalent till situationen? Som också älskar sin man extremt mycket men har en stor klump i magen över hela den komplexa familjesituationen o känner instinktivt att det är dags att lämna INNAN man skaffar gemensamma barn o blir fast för alltid?

  • Svar på tråden Styvmamma som nu ger upp!!!
  • sextiotalist
    Anonym (Lämna) skrev 2014-07-16 19:07:07 följande:
    Jag anser att de som är svartsjuka mot sin sambos barn ska söka sig till en partner som inte har barn. Det för barnets skull!
    Jag ser det inte så svartvitt, jag ser inte heller att själva känslan är så farlig, visst, den kan bli extrem.
    Men fortfarande, så är det en sak som man kan hantera och prata om.
    Vet du, jag tillhör de som anser att man får känna svartsjuka (fast det är en känsla som jag sällan känner), avundsjuka och hopplöshet utan att behöva rymma fältet. Det är helt OK, så länge man kan hantera dessa känslor.

    Jag tror det värsta är att gömma känslorna någonstans och hålla god min, det näst värsta är att inte våga konfrontera känslorna och ta upp dom
    Sedan är det nästan lika illa att fly de situationer där känslorna dyker upp.

    Just nu har jag en dialog med en väninna som tampas med de känslorna (gäller inte barn) och hon vill fly och jag säger stanna.
  • sextiotalist
    Anonym (Lämna) skrev 2014-07-16 19:11:06 följande:
    Och allt detta ålägger du barnet?
    Barnet behöver inte ens bli inblandat, detta åligger jag de vuxna personerna i förhållandet.

  • Anonym (Lämna)
    sextiotalist skrev 2014-07-16 19:17:51 följande:

    Barnet behöver inte ens bli inblandat, detta åligger jag de vuxna personerna i förhållandet.


    Barn märker och känner av MYCKET.
  • fluu
    Anonym (Lämna) skrev 2014-07-16 19:20:04 följande:
    Barn märker och känner av MYCKET.
    Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!
  • sextiotalist
    Anonym (Lämna) skrev 2014-07-16 19:11:06 följande:
    Och allt detta ålägger du barnet?
    För övrigt så tror jag det är bra för barn att lära sig att man kan hantera olika känslor på ett konstruktivt sätt och än värre så tror jag det är för barnen att utsättas för separation efter separation för att det inte blev gulligull.

    Jag tror mångas erfarenhet av en iskall styvmamma eller styvpappa inte ens hade varit aktuellt om de båda vuxna hade pratat om det, samtalat kring det och försökt hitta lösningar istället för att knuffa undan känslorna.


  • sextiotalist
    Anonym (Lämna) skrev 2014-07-16 19:20:04 följande:
    Barn märker och känner av MYCKET.
    Ja, men de kan också känna av när de vuxna försökar lösa det. De märker om de vuxna vill arbeta för att det ska bli bra, det är ännu viktigare.
    För vad signalerar man till barnen, jobbiga känslor, då rymmer man, endast bra känslor får vara med.

  • Anonym (been there)

    Hej ts! Jag lämnade också min kille för att jag inte stod ut med hans "paket" (2 barn varav en tonåring med diagnos) plus att han ägde bil och hus med sitt ex fortfarande för baaaarnens skull.
    Du har gjort dig själv en gigantisk tjänst! Sörj ett tag och försök sedan hitta en man utan bagage.

  • Anonym (Hanna)

    Spring, det finns fler män.

    Välj INTE en man som tycker det är ok att lämna sin fru när hon är nyförlöst! Skulle du vilja bli lämnad då?

    Sprìng, spring spring!!!

  • Anonym (mm)

    När jag läste rubriken tänkte jag att OJ stackaren sen fortsatte jag att läsa och tänker att:

    Det är väldigt fult med vuxna människor som är svartsjuka på ett barn.

    Om det nu är din själsfrände så hade du haft överseende med detta. DU hade varit lycklig trots barn i hushållet.

    Nej, DU är en person som inte skall blanda dig med män som redan har barn sedan tidigare.

  • Ess
    Anonym (ledsen) skrev 2014-07-16 14:05:17 följande:
    Det är klart att han älskar sitt barn mer än mig, om man nu kan "mäta" kärlek. Det finns olika typer av kärlek. Men givetvis skulle han i första hand rädda sitt barn från ett brinnande hus före mig. Och det är just det som han "slänger i nyllet på mig" genom ord som slinter, handlingar osv. Skitsamma. Du har säkert också en partner som älskar sina/era barn en "miljard gånger mer" än vad denne älskar dig. Så är det bara, att barn kommer först är bara nåt man måste acceptera.
    Anonym (Förstår.) skrev 2014-07-16 13:58:20 följande:
    Varför tvinga sig in i ett liv som man egentligen inte vill ha? Lämnar hon så gör hon det för att hon vill leva ett liv där hon är lycklig!

    Det finns många som är lyckligare i en kärnfamilj och enligt forskning så är även barn lyckligare i den konstellationen. Så ska TS gå och må dåligt hela sitt liv för att inte bli kallad självupptagen? Eller ska hon hitta mannen där allt stämmer och skikta på en lycklig kärnfamilj där alla hennes behov blir uppfyllda och hon kan må bra resten av sitt liv?

    Alla trivs inte i styvfamiljsträsket och alla vill inte tillägna sitt liv till att ta hand om andras barn. Det är inte fult eller egoistiskt! Det är att välja det liv man vill leva och aktivt ta ansvar. Man lever bara en gång och då ska man göra det som känns rätt.
    Tack! Det är precis det du säger som jag försöker förstå mig på. Om det är en kärnfamilj jag behöver eller om jag kan lära mig att gilla situationen. Det är svårt :/
    Likaväl som du får leva med att han räddar sitt barn först OM situationen uppstår. Likaväl får han leva med att du (troligen) inte skulle riskera ditt eget liv för att rädda hans barn.
    Sen tycker jag det är väldigt underligt om man går runt och rangordnar i vardagen. Behöver barnet uppmärksamhet, så ska det få det. Behöver du uppmärksamhet så får barnet stå tillbaks en stund så att du får det du behöver. 
Svar på tråden Styvmamma som nu ger upp!!!