• Anonym (ledsen)

    Styvmamma som nu ger upp!!!

    Det enda jag vill få ut av den här tråden är stöd, behöver inga påhopp från alla ni som föraktar styvmammor som inte älskar sin situation.

    Jag älskar min man, så enormt enormt mycket! Han är min själsfrände, en på miljonen! Trodde jag aldrig skulle träffa någon som han och kan i mitt hjärta inte tänka mig ett liv utan honom. MEN han har ett barn sedan innan, ett väldigt litet barn fortfarande och det är på grund av detta som jag i princip beslutit mig för att lämna honom.

    Trodde att det skulle gå, satsade allt in i det här förhållandet och vi har köpt hus o bil tillsammans. Dock så vill jag ha barn och alla sorger, svartsjuka och komplexa situationer som ligger framför mig skrämmer mig enormt. Speciellt eftersom jag redan känner av det...

    -Han har redan upplevt allt med graviditet o barn med någon annan och jag kan aldrig dela det med honom.
    -Hans barn är centrum i hans liv (självklart ska det vara så) och han ser knappt mig när barnet är med.
    -Barnet är oförskämt, dåligt uppfostrat o har dåliga vanor o det är ingen person jag vill ska vara kommande syskon o vårt gemensamma barn. 
    -Hans ex kommer alltid vara en tredjedel av vårt förhållande o indirekt styra mitt o mina barns liv.
    -Glömde jag säga att hans familj äääälskar hans ex och de är alla bästisar.

    Det jag vill komma till är att jag MÅSTE ge upp mitt livs stora kärlek pga att han har barn och det gör sååå ont!! Jag vet inte vad jag ska göra längre! Givetvis var jag tvungen att köpa hus o bil med karln!

    Är det någon som befinner sig i samma situation? Som också är ambivalent till situationen? Som också älskar sin man extremt mycket men har en stor klump i magen över hela den komplexa familjesituationen o känner instinktivt att det är dags att lämna INNAN man skaffar gemensamma barn o blir fast för alltid?

  • Svar på tråden Styvmamma som nu ger upp!!!
  • sextiotalist
    Pirx skrev 2014-07-16 15:44:09 följande:

    Jag skulle förstå TS om ungen i fråga hade varit en jobbig tonåring men en fyraåring?? 

    Att man sen vill se sig komma i första hand är ett tecken på stor egoism.
    Den dagen en kvinna skulle yppa dom orden för mig, den dagen är hon ett minne blott. Ens partner kan komma och gå men dina ungar består.


    Vilken tur att du inte är min sambo, han hade inga problem med att jag ibland önskade hans barn dit pepparn växer (det gör även föräldrar med sina barn)
    Det kanske är därför det har fungerat, för han har låtit mig ha dessa känslor och vare sig skuldbelagt mig eller hotat att gå om jag inte hade de rätta känslorna.
    Han har däremot alltid varit noga, inför mig och inför hans barn, poängterat hur viktiga samtliga är för honom, att ingen är viktigare än någon annan, utan att alla är lika viktiga för mig.
    Men nu har ju dessa vuxit upp till trevliga vuxna, underbara syskon till vårt gemensamma barn och nära vänner till mig (ja, jag ser dom som vänner)
    De är glada för att jag finns i deras pappas liv


  • smulpaj01
    Anonym (samma) skrev 2014-07-16 15:56:39 följande:

    Med en sådan inställning till din partner kanske du ska leva ensam med dina ungar.


    Den inställningen har alla vettiga föräldrar!

    Har du barn?
  • mamaleona
    Anonym (ledsen) skrev 2014-07-16 12:26:29 följande:
    Tack! Jag håller med fullt ut. Det SKA ju vara ens hem också, men det känns inte som det ibland, det känns fortfarande som "jag" och "dem". Kommer min man hem från jobbet går han alltid förbi mig för att hälsa på sitt barn först, så är det jämt, deras lilla värld o sen min. :/ När vi inte har barnet är det mer som "vår" värld.
    Men jag känner nog lite att så SKA det vara. Levt nyfamiljliv 15 år o känner att små barn BÖR ses före vuxna kvinnor. Hur skulle en 4åring känna sig om han först kramades o pussades med dig??? låter ju llite knasigt i mina öron...
  • smulpaj01
    sextiotalist skrev 2014-07-16 16:02:07 följande:

    Om du mig du avser så vet jag nog lite mer än en som inte ens har levt där.

    Eftersom jag anser ändå att vi har fixat detta väldigt bra så tror jag att jag kan komma med goda råd

    Observera, jag har aldrig skrivit att det finns ett sätt att leva, utan att man kan välja hur man vill ha det, däremot trycker jag gång på gång, att alla ska trivas och känna sig bekväm med det och det är många tårar och svordomar innan man kommer dit.


    Tårar och svordomar? Varför då?

    Antingen funkar det eller så bryter man upp och knallar vidare!

    Har varken fällt tårar eller svordomar i min styvfamilj. Låter helt galet!
  • sextiotalist
    Anonym (Lämna) skrev 2014-07-16 16:04:25 följande:

    Du låter väldigt svartsjuk på det lilla barnet. Stackars barn.jag hade kickar ut dig om jag vore pappan.


    Jag svarar som jag svarade en annan.
    Jag är så glad att min sambo tillät mig ha "fula" känslor, tillät mig förbanna situationen och lyssna på mig, inte ge mig skuldkänslor eller be mig dra.
    För honom har det varit lika viktigt att jag trivts med situationen som hans barn gjort det (och självklart har han låtit sina barn svära över mig också)

    Nej, det är inte synd om barnen, det är synd om barnen om den nya är tvungen att knipa om sina jobbiga känslor, men om den nya får prata om detta med sin partner, så kan även de dummaste och barnsligaste känslorna vända sig till något bra
  • Anonym (samma)
    smulpaj01 skrev 2014-07-16 16:14:36 följande:
    Den inställningen har alla vettiga föräldrar!

    Har du barn?
    Är man vettig om man anser att den person man valt dela livet med, som ska föreställa ens kärlek och bästa vän är någon man bara så byter ut i första lilla motvind? Gäller det också om partnern är den biologiska föräldern till barnet? Att hon eller han är någon som är utbytbar? Eller gäller det bara om det är en styvförälder?
  • smulpaj01
    Anonym (samma) skrev 2014-07-16 16:25:15 följande:

    Är man vettig om man anser att den person man valt dela livet med, som ska föreställa ens kärlek och bästa vän är någon man bara så byter ut i första lilla motvind? Gäller det också om partnern är den biologiska föräldern till barnet? Att hon eller han är någon som är utbytbar? Eller gäller det bara om det är en styvförälder?


    Jag läste ingenstans att det stod "i första lilla motstånd"?

    Men om det skulle behöva väljas av någon anledning så är det självklart partnern som får gå då denne ÄR utbytbar!

    Det är ALDRIG barnet!

    Och ja, det gäller både bio och styvförälder!

    Har du inte barn själv så förstår jag att du inte fattar det!
  • Lilje
    Anonym (samma) skrev 2014-07-16 15:56:39 följande:
    Med en sådan inställning till din partner kanske du ska leva ensam med dina ungar.
    Jag har samma inställning, min partner likaså. Barnen kommer först. Dock har vi valt att leva särbo till alla barnen är utflugna, just för att undvika styvfamiljträsket. Vi dejtar istället, och det är underbart.
  • smulpaj01
    Lilje skrev 2014-07-16 16:32:43 följande:

    Jag har samma inställning, min partner likaså. Barnen kommer först. Dock har vi valt att leva särbo till alla barnen är utflugna, just för att undvika styvfamiljträsket. Vi dejtar istället, och det är underbart.


    Klokt

    Det kanske vore ett alternativ för ts också?
  • Anonym (samma)
    smulpaj01 skrev 2014-07-16 16:30:38 följande:
    Jag läste ingenstans att det stod "i första lilla motstånd"?

    Men om det skulle behöva väljas av någon anledning så är det självklart partnern som får gå då denne ÄR utbytbar!

    Det är ALDRIG barnet!

    Och ja, det gäller både bio och styvförälder!

    Har du inte barn själv så förstår jag att du inte fattar det!
    Varför skulle man behöva välja? Jag skulle aldrig säga att min partner är utbytbar- för det är han inte. Jag tänker att om man anser så kanske man har fel partner ifall känslorna inte är större än så....
Svar på tråden Styvmamma som nu ger upp!!!