Styvmamma som nu ger upp!!!

Har bara läst TS.

Jag har varit i en liknande situation som du, haft liknande känslor. För mig har det blivit bättre.

Sambon har en 14-årig dotter, hon var 10 år när vi träffades. Tillsammans har vi nu en 1-åring.

Jag kan börja med att säga att alla som kläcker ur sig att "du visste vad du gav dig in på, du visste att han hade barn sen innan" har faktiskt ingen aning om hur det fungerar. Jag, och säkert många andra vet inte alls vad vi gett oss in på. Vi vet att han har barn, och det måste vi självklart acceptera, men inte så mycket mer.

För våran del fungerade det bra med barnet och även bra med exet så förutsättningarna var bra. Det var hur jag kände som gjorde saker och ting jobbiga. Jag kände mig svartsjuk, jag tyckte att det var jobbigt att han hade barn med en annan, att han gått igenom en graviditet och förlossning redan, att en annan familj styrde oss, ja allt kändes jobbigt ett tag.

Jag berättade för sambon hur jag kände. Han hamnade ofta i försvarsställning när det gällde hans dotter. Jag blev irriterad. Vi bråkade. Jag kände att jag inte orkade.

Men så började jag någonstans inse vad jag höll på med.

När dottern var hos oss blev jag sur och kände mig inte delaktig. Men det var ju jag som drog mig undan. Jag var ju hur välkommen som helst.

När jag gick på sambon om att det var jobbigt med hans dotter gjorde jag det oftast när jag var arg. Vilket innebar att det kanske inte alltid kom ut så snälla saker. Som förälder är det självklart att det är jobbigt när någon hela tiden berättar hur jobbigt ens barn är.

Det här med en annan familj som styr blir ju lite till vad man gör det till. Absolut handlar det ju om att man måste anpassa sig men det är faktiskt inte så illa som jag trott.

Och att han redan gått igenom graviditet och sånt med någon annan. Alla graviditeter är så olika. Varför skulle hans första gång vara mer speciell? Han väljer att leva ihop med dig och inte sitt ex. DU är den speciella i hans liv och därför kommer just eran graviditet och alla upplevelser kring den bli speciella. Det går inte att jämföra.

Att han skulle lämna dig och bebisen och bara vara med sitt tidigare barn har jag jättesvårt att tro. Det barn ni får kommer ju vara hans barn också och han kommer älska och bry sig om det på samma sätt som det tidigare.

Jag ändrade otroligt mycket åsikter när jag själv blev mamma. Ett barn tar tid och engagemang. Man älskar sitt barn på ett helt annat sätt än sin partner. Så många gånger som jag har hört det men inte förstått vad det betyder..

I en normal familj är ALLA lika viktiga. Det finns inget som heter "barnen går alltid först" utan allas behov måste tillgodoses. Skillnaden är att du är vuxen och kan ta hand om dig själv och vissa saker själv. Det kan inte ett litet barn och det kan därför kanske uppfattas som att han bara "umgås" med sitt barn.

Försök att inte se dig själv som att du alltid kommer i andrahand. Försök att se det som att han ändå har valt att leva ihop med dig. Du kan ge honom något helt annat än vad hans barn kan och det är unikt i sig.

Hoppas att det löser sig hur du än väljer att göra. Och glöm inte att kommunikation är superviktigt. :)

Nej ge inte upp! Jag är precis som du, bonusmamma till en snart 4 åring. Det är tufft! Men allt beror på hur din man prioriterar och reagerar. Jag hade världens gräl med min sambo här om dagen om just att jag känner mig osynlig när bonusen är här. Hon är ett väldigt krävande barn man måste ha koll på varje sekund för att dumheter inte ska ske. Ett mycket överaktivt barn man knappt kan ha i möblerade rum. Där måste min sambo ha 100% koll och jag ser hur det tar på hans krafter. I en mamma och pappa relation kanske man på kvällen sätter sig ner i soffan och pustar ut eller koncentrerar sig på sitt, men i en pappa och bonusmamma relation är det extra viktigt att rå om varandra när man kan. Att din sambo lägger ner all sin tid på dig just i de situationerna. Det är extra viktigt att din sambo förstår dig och dina känslor och behov. Vi bonusmammor är extra känsliga då det är en så konstig situation för oss med känslor, bråk, ex och annan uppfostran. Med min sambos förståelse och vilja av att få mig att må bra så fixar vi det. Även fast det ibland kan kännas extra jobbigt vissa situationer. Men då finns min sambo där för mig och lyssnar och förstår. Ibland tar hans barn över och han orkar ingenting efter det för det är tillräckligt krävande och energislukande och det har jag full förståelse för och ibland förstår jag själv inte hur han orkar och då finns jag där för honom.

Det finns inga prio 1 och prio 2, man kan inte jämföra sitt barn med sin sambo, båda vi är hans prio 1 för man ska inte behöva välja, man ska kunna få det att fungera ändå!

I början av vårat förhållande ojjade jag mig mycket av tankarna att han redan genomgått en graviditet med någon annan, funnits där vid förlossning, förberett barnrum och inhandling osv osv. Men min sambo var inte kär i hans ex längre då och upplever inte den situationen så mysig då han hatade tjejen som väntade hans barn. Hon fifflade till sig en graviditet när deras förhållande nästan var över och därför så upplevde han inte att han var särskilt stöttande mot henne då hon var fruktansvärd mot honom.

Jag och min sambo planerar nu barn och han säger att han är glad över att få planera ett barn med någon han verkligen älskar och vill vara med, att det kommer kännas som en helt ny grej då han är med känslomässigt och har fått vara med och planera inför detta.

Det är super viktigt att du och din sambo ror om varandra vid möjlighet, att han ser dig, förklarar det för dig och visar det! Att han är villig att förbättra och förändra och inte gör dig osynlig utan att du är med i bilden och att du är älskad.

Jag tror det är A och O i en sån här relation. Det är pappan som måste kunna prioritera båda. Annars blir det väldigt svårt för dig att få dina känslor bekräftade, bli sedd och förstådd om han inte förstår hur du känner eller hur han ska göra. Hjälp honom, vissa män förstår det inte själva, de behöver en putt i rumpan för att inse. Lycka till ts, det kan fungera om du bara vill, men det är helt upp till din man om hur han ska kunna finnas för både sitt barn och sin sambo, hjälp honom. Kan han bara prioritera en av er så behöver han hjälp hur han ska göra för att du ska må bra också. Han kanske är precis som min sambo är ibland, kommer av sig och är så inne i sitt så allt runtomkring glöms bort för stunden, jag finns där alltid i tankarna, men i en fyraårings impulsiva överaktivitet så finns inte utrymme för annat än att hålla koll på virvelvinden. Och då behöver han kanske både en tankeställare och påminnelse samt lite avlastning så energin kan samla sig.

Jag tycker du verkar mogen och känner du redan av att det skulle bli problem med svartsjuka och annat så är det ett bra skäl att lämna, det finns många fiskar i havet och du kommer att hitta din prins utan att det behöver vara en massa drama i ditt liv från början.

Åh ts jag förstår dig såväl! Har endast läst dina inlägg. Ber om ursäkt om detta blir långt och rörigt, men hoppas det kan hjälpa dig!

Det GÅR att bli en lycklig styvfamilj. När jag och min man träffades var bonusen två. Hen är nu 11 och vi har ett gemensamt barn. Det har varit en känslomässig bergochdalbana, främst de första åren, men nu kan jag inte önska att det skulle vara annorlunda.

Receptet för oss och som jag tror är det som funkar bäst är att ni ALLA börjar se er som en familj. Det krävs jobb från alla. Det innebär att i frågor som påverkar alla samt när barnet är hos er så agerar alla såsom att barnet var ert. Det skall alltså tas hänsyn till dig och dina önskemål när man planerar semestrar. När barnet är hos er så är ni två vuxna som bestämmer, pappa har inte alltid sista ordet. Ni vuxna bestämmer tillsammans vad som gäller i ERT hem och det är bådas ansvar att se till att det blir så. Med detta följer även att du får lika mycket ansvar som en förälder. Ni planerar tillsammans vem som hämtar och lämnar, ni planerar aktiviteter som en familj etc.

Avundsjukan du pratar om känner jag så väl igen! Jag hatade att han varit med om hela barngrejen tidigare. Här måste du framför allt fortsätta jobba med din självkänsla. Din man älskar sitt barn, inte sitt ex! Skulle ni få barn är det en helt annan sak, för det är ett annat barn och det är med dig som han valt att leva med. Sedan måste din man även göra en del. Ni måste bestämma vad som gäller, måste tex hans släkt umgås med exet? Jag såg tex till att min man fick sina föräldrar att ta bort en bild på min man, exet och barnet från när barnet var litet för att jag mådde dåligt av att se den. Det kändes som att jag nedvärderades av att de hade den bilden uppe. Svårt att förklara men jag tror du förstår kort ocj gott: du måste jobba med självkänslan, men du ska heller inte behöva stå ut med vad som helst!

sedan måste jag säga att din man verkar vara en underbar pappa! Han äkskar sitt barn precis så som alla borde göra! Försök tänk så istället för att barnet är en kopia av mamman. Se det fina i deras relation och jobba tillsammans för att ni tre blir en egen familj. Du kanske hittar en drömman utan barn, men hur ska du veta att han är en bra pappa? Relationen till min bonus blev bara bättre när vi fick barn för jag insåg hur fantastiskt det är och hur mycket det är värt att ha en pappa som gör så mycket för sina barn. Och att se bonusen och mitt barn tillsammans väcker så mycket fina känslor!

Du är 30 och även om du hittar en man utan barn så kommer han garanterat ha ett bagage, exflickvänner etc. Vad är det som säger att du kommer kunna leva med det?

Var din mans barn planerat? Hade de varit tillsammans länge? Och varför tog det slut när barnet var så litet?

jag vet inte om jag skrev något vettigt, jag ville bara säga att det går att få en fantastisk familj utan att det är en kärnfamilj! Lycka till vad du än bestämmer dig för!

Skillnaden mellan om en man inte har barn sedan tidigare är att man inte behöver dras med hans ex i ens egen vardag och liv. Jag tror alla tycker det är ok med att mannen haft kvinnor tidigare, konstigt skulle det väl vara annars??? Men man behöver i alla fall inte ha dem närvarande i sitt eget liv, ingen som man behöver anpassa sig efter och ta hänsyn till. Det är nog det som är jobbigt anser jag, då det finns med barn från förr. Att flera utomstående personer ska lägga sig i ditt liv.

Endast läst trådstartaren första inlägg.

Om din man nästan bara ser sin dotter och inte dig när flickan är hos er, då är något galet. En av hans uppgifter är att hjälpa till så att du blir inkluderad i deras relation liksom att flickan ska bli inkluderad i din och pappans relation.  Fattar han dessutom inte att barn klarar att det finns olika regelverk hos föräldrarna och att du har rätt att ha synpunkter på flickans uppträdande ja, då kan du fram emot åratal av splittring mellan er.
Jag skulle också välja att lämna ett förhållande där jag regelbundet knuffas åt sida. Faktum är att gjorde det för många år sedan och det kändes jäkligt bra, för det förhållandet förminskade mig även om det fanns mycket gott i det också.