3 månader nykter efter behandling. Nu vill han dricka igen. Hur skulle du reagera?

Jag har själv aldrig haft någon erfarenhet av alkoholism och aldrig stött på sjukdomen närmare, så därför känns vissa av TS resonemang väldigt främmande för mig.

Jag tänker själv att om jag var i ett förhållande som jag märker inte fungerar av någon anledning, och jag känner att jag mår väldigt dåligt och ingenting verkar lösa problemen trots stora och många försök, då skulle jag lämna relationen. Den ekvationen är ganska självklar för mig. 

Jag har helt enkelt lite svårt att förstå varför man väljer att stanna i ett uppenbart dysfunktionellt förhållande, särskilt när det finns barn i bilden, men jag inser att detta förmodligen handlar om bristande kunskap från min sida.

TS - din man är alkoholist och du är själv så medberoende efter alla år tillsammans att du inte kan tänka klart. Gå på ett Al-anon-möte och prata med människor i samma situation. Du kan aldrig ändra på honom, bara på dig själv.

Det har inget med abstinens att göra.

Givetvis är det inte det enklaste att fylla upp tomrummet efter nått som har länge varit en betydande del av livet men att kalla det för abstinens är direkt felaktigt.

Det heter (Post akut) abstinens, du får helt enkelt leva med det faktumet. 

Vissa känner av den fysiskt andra inte. För de sistnämnda är det ett helvete att inse att abstinensen finns då de upplever det som enbart psykiskt.
När den delen är avklarad kan man börja cementera sin nykterhet.

Han tänker på sig själv och det borde du också göra. Han måste få se att hans drickande får konsekvenser, dvs du lämnar honom. Om man stannar kvar och spelar med fortsätter allt i vanlig ordning. Dessutom är det inte ens lätt att leva med en nykter alkoholist alla dagar. De blir väldigt fokuserade på sig själva. Vilket förvisso är nödvändigt för deras leverne. Tänk på dig själv och barnen. Vad är bäst för er i längden? Vad vill du ha ut av livet och den du lever med? Mår du bra? Om inte hur kan du börja må bra? Vad hindrar dig osv.

Jag har senast för ett år sen googlat på det ganska djupt och det är en nykommen uppfinning, vist kan man ändra namnen och klumpa ihop olika tillstånd under samma flagg men det förändrar inte faktum att psykiskt och fysiskt beroende är två helt skilda saker.

Självklart känner man sug _efter_ abstinensen har avtagit, man måste lägga om halva sitt liv vilket inte alla klarar men att kalla den perioden för abstinens där det kan i många fall ta år innan man reser på sig igen är fel.

Lev med det ;)

Det var däremot ingen rolig läsning när jag googlade nu, hade för mig att vården skulle stå för fakta, inte generaliseringar, trams detta är.

Har själv vuxit upp i ett alkoholisthem och önskar inget barn den miljön. En fd alkoholist som säger att han/hon klarar av att dricka med måtta ljuger både för sig själv och sin omgivning. Så fall inte för dom lögnerna utan gör dig fri en gång för alla om inte annat så för barnens skull.

Nejdå, det är gamla floskler vissa intresse organisationer har levt på ett bra tag nu, "alkoholism" är ingen obotlig sjukdom, det är tillfällig tillstånd som kan med rätt motivation åtgärdas.

Fast det är inget man hör hos sekter som AA, där är man fast och får snällt komma tillbaka om man vill "förbli bra"

För barnens skull så lämna så dom kan få trygghet med dig.

Det är ingen bra miljö för barnen.

Jag vet att det är svin svårt att lämna. Var själv tillsammans med en alkolist. Från att jag bestämde att jag skulle lämna han tog det två år innan jag gjorde det. Jag gjorde det för våra barn.

Lycka till hur du än gör

TS, du låter svårt skadad av din uppväxt. Hela ditt liv har du levt i närheten av alkoholism och försökt släta över, ställa till rätta samt överleva själv. Det gör att du inte har normala referensramar nu, det hörs lång väg. För då skulle du aldrig skaffat barn med någon som har alkoholproblem! Du vill tro gott om alla, att han kanske ändrar sig bla bla. Du är kraftigt medberoende och har antagligen varit hela livet. Visst, du har ställt ultimatum och krav, men det räcker inte eftersom det inte har lett till någon varaktig förändring. Vill du att dina barn ska bli som du? Dvs utveckla livslångt medberoende? Nej, som förälder är du SKYLDIG att göra vad du kan för att förhindra det! Och det låter som om den enda lösningen är att flytta isär, ansöka om ensam vårdnad och låta honom träffa barnen när du är med och HAN ÄR NYKTER!