Min man är så himla tråkig!!

Nu har mera saker hänt.

Jag var på en kickoff med jobbet för några daga sedan och hade sen innan bestämt mig för att jag skulle kontakta den här andra mannen då. Dels för att vi skulle kunna ses om han föreslog det. Så jag skickade ett sms till honom med en allmän fråga kring något musikrelaterat och han svarade direkt. Vi hade lite sms konversation som dog ut under kvällen.

Sedan messade vi lite på morgonen dagen efter, lite allmänt om att det hade varit kul att ses osv. Så nu är hela känslokarusellen igång igen. Jag känner att jag bara så himla gärna vill träffa honom igen och tankarna snurrar på om att jag borde separera från min man för att kunna bli "fri" att göra det.

Han är en normal vuxen människa. Tänk att sånt här aldrig var ett problem förr. Nu blir det väl skilsmässa...

Vad menar du nu? Att TS man tar ut skilsmässa?

Nu har mera saker hänt.

Jag var på en kickoff med jobbet för några daga sedan och hade sen innan bestämt mig för att jag skulle kontakta den här andra mannen då. Dels för att vi skulle kunna ses om han föreslog det. Så jag skickade ett sms till honom med en allmän fråga kring något musikrelaterat och han svarade direkt. Vi hade lite sms konversation som dog ut under kvällen.

Sedan messade vi lite på morgonen dagen efter, lite allmänt om att det hade varit kul att ses osv. Så nu är hela känslokarusellen igång igen. Jag känner att jag bara så himla gärna vill träffa honom igen och tankarna snurrar på om att jag borde separera från min man för att kunna bli "fri" att göra det.

Jag och min man har varit tillsammans 5 år nu, gifta i 2. Har två barn på 3 och ett år, så allt har gått ganska fort om man säger så. Vi var dock båda 30+ när vi träffades.

Vi har ett perfekt liv, bor fint, enkla barn, gott ställt. Men mellan oss är det så trist. Vi bråkar inte, vi tar inte i varann, vi saknar passion. Jag försöker hela tiden uppmärksamma honom så som jag själv bli uppmärksammad, men han är så vansinnigt passiv själv.

Han läser tidningen, läser bok, kollar på TV, försjunker sig i mobilen, sina egna tankar och svarar med hummanden om man försöker prata med honom. Aldrig tar han initiativ till sex, vi busar aldrig han och jag, knappt att vi skrattar eller skojar tillsammans heller. Allt är bara lugnt och trevligt hela tiden.

Jag är den som hittar på aktiviteter för helgen, jag håller kontakt med mina vänner och han följer snällt med på middagar och födelsedagsfester. Han träffar någon kompis i halvåret. Jag planerar för framtiden, typ om vi ska ta en all inclusive till hösten, om vi ska åka till Kolmården nån helg osv osv. Han kommer ALDRIG med sådana initiativ.

Vet inte hur många gånger jag påpekat att jag behöver honom, hans tid, engagemang, hans kropp. Att det är egoistiskt att bara luta sig tillbaka och låta mig styra hela skutan när det gäller allt, tom sexlivet. Att jag känner mig tagen för given, oattraktiv och bortglömd. Varje gång bedyrar han dyrt och heligt att han älskar mig, uppskattar mig och inte kan leva utan mig. Och jag tror honom verkligen. Hans personlighet är liksom som den är: Lugn, passiv, försiktig och intitiativlös. Jag är lite tvärtom, men inte extrem heller.

Vad gör man liksom? Vet ärligt talat inte om jag kan tänka mig resten av livet såhär....

Ska tillägga att han är en utmärkt pappa och vi har en jämställd fördelning av arbetsuppgifter i hemmet, så han är ingen latmask som ska servas som ett litet barn.

Går ju inte att ge konkreta råd här. Fast barnen nog inga problem om ni sköter en skilsmässa snyggt. Sen att gräset alltid grönare och mer spännande i en inledingsfast så klart.

Frågan jag hade ställt mej: vem är jag som lämnar så här, och vem är den nye som tycker det är ok att kasta sej in i ditt liv så här (om han vet och om det blir nåt).