Min man är så himla tråkig!!

Kanske är det så, men just nu känner jag att jag står kvar där jag är och funderar ett tag till. Det gör verkligen ont i mig att tänka på hur barnen skulle reagera och hur dåligt samvete jag skulle ha för deras skull.

Alltså, hade min man föreslagit det hade jag helt klart hakat på

Ungefär samma läge i mitt förhållande. Dock lite mer diffust, inte så entydigt att jag är den som vill och partnern den som är slapp. Men vi är olika och jag vet att jag känt så under många år. Tiden går dock fort och jag kom på nyligen när jag var less att "justja, så kände jag ju för fem år sen också". Så det är uppenbarligen ingen tillfällig svacka. Och symtom som varit omedvetna för mig har stigit till ytan på sistone.

Följer tråden, intressant att läsa om andras erfarenheter.

Kan du få igång maken om du frågar om och intresserar dig för boken han läser, grejerna han sysslar med på telefonen?

Det låter så som du beskriver det att han uppskattar att du sprudlar av ideér och tar tag i saker. Är det så? Eller skulle han helst vilja göra ingenting?

Min man är på vissa områden otroligt passiv och jag har en passa idéer och kommer ofta på roliga grejer. Ibland blir det dock för mycket och det känns helt enkelt inte jämligt att det alltid är jag som bestämmer. Hursomhelst har jag själv brottats med tankarna om jag verkligen kan kräva en förändring (du vet hela den där grejen, "man kan inte ändra någon annan bara sig själv", och "man ska älska parntern som den är").
Jag har konstaterat att min partner har skaffat sig vanan att bara hänga på (tillskillnad från att det är ett drag) Han har uppgåtts med olika kompisgäng där han bara flutit med och han dragits till folk som fixar med massa aktiviteter.

Vet din man att det tar en massa energi för dig att alltid arrangera allt? För jag tycker det är det handlar om, han kan/vill/tycker det är jobbigt att komma med ideér så du måste alltid fixa det (trots att det blir jobbigt för dig). Det är inte schysst!

Vågar han prata om grejer som intresserar honom? Föreslå grejer som han vill göra? Han kanske tror att du ogillar hans grejer? Vad pratar han med sina kompisar om? Vad gör de när de träffas?

Som du märker vägrar jag tro att han är så tom som du beskriver honom...Det måste finnas nåt...

Du får spela låten turn on the night med kiss för honom på stereon..samtidigt som du hoppar upp och ner.. :)

Har du funderat på att visa honom denna tråden? Ge en syn in i dina tankar och hur länge dem varit där?

Annars, har du läst "Omgivningen av idioter. Hur man förstår dem som inte går att förstå"

Utifrån att ni är så olika.

Tack för ditt långa resonemang, skönt att inte vara ensam i situationen.

Jag har försökt att starta konversationer kring boken han läser eller det han håller på med på datorn. Problemet där är att han läser så jätteavancerade böcker att jag inte kan haka på en sådan diskussion (jag läser typ Jonas Gardell och populärkulturella deckare, en bok vartannat år.) Håller han på med sin dator så programmerar han, vilket jag kan absolut noll om.

Han uppskattar ibland mina förslag på aktiviteter, men det är sällan han visar entusiasm om jag ska vara ärlig. När vi väl gör aktiviteten säger han sällan att det var kul, trevligt, vackert eller så. Oftast kommenterar han istället det negativa, typ att det var kallt, dyrt, barnen gnällde osv. När vi åkte till Gran Canaria i höstas (jag ordnade ALLT, jättefint hotell samtidigt bra för barn) gnällde han i princip konstant: över att det var varmt, han hade huvudvärk, solen var för stark, för mycket sand på stranden, för mycket klor i poolen. Jag blev verkligen så himla ledsen för att han inte kunde uttrycka sig positivt när jag själv sett fram mot resan i typ ett år!

Jag vet inte om han vågar föreslå grejer han vill göra. Han gör det iaf inte. Kan inte minnas att jag någonsin sagt nej till något han föreslagit. Prata om saker han är intresserad av gör han inte direkt heller. Jag vet inte varför, han kanske tror att jag är ointresserad av det han säger, men det har han aldrig uttryckt att han tror.

Han träffar aldrig sina kompisar i princip. En gång/år åker han till en kompis ett par dagar och då typ läser de och går ut och springer ihop. I övrigt umgås han med jobbet när det är kickoff eller julfest. Gör vi andra sociala grejer typ middag ute eller hos andra eller hemma hos oss så är det med mina kompisar och deras respektive.

Det känns så himla definitivt att visa tråden men jag skall nog göra det när jag väl känner att jag vill outa det jag tänkt så länge.

Ska kolla upp boken, tack för tipset.

Håller med

Jag har genom åren gjort en hel rad olika överraskningar och försökt skoja till det på olika sätt. Nu känner jag dock att det är hans tur att göra något liknande för mig.

Jag har som sagt tröttnat och har i nuläget uttömt mitt engagemang för relationen eftersom jag fått så lite (det känns som ingenting) tillbaka.