Första barnet, BF maj 2015.

Nee, överraskad är det ingen som är här heller har tydligen inte dolt de så bra :P de som tar hårdast är nog en av mina närmsta vänner, hon sa knappt grattis och sen dess får jag ingen vidare kontakt med henne :/ jag vet inte vad som har hänt. Men jag är min man är lyckliga och det är väl egentligen det viktigaste!! Dags för besök 2 hos bm imån och 1 1/2 månad kvar till rul :) nu längtar jag verkligen till att detta inte är någon hemlighet längre!! Jag är så lycklig över våran lilla älskling <3

Nee, överraskad är det ingen som är här heller har tydligen inte dolt de så bra :P de som tar hårdast är nog en av mina närmsta vänner, hon sa knappt grattis och sen dess får jag ingen vidare kontakt med henne :/ jag vet inte vad som har hänt. Men jag är min man är lyckliga och det är väl egentligen det viktigaste!! Dags för besök 2 hos bm imån och 1 1/2 månad kvar till rul :) nu längtar jag verkligen till att detta inte är någon hemlighet längre!! Jag är så lycklig över våran lilla älskling <3

Det är liknande med en av mina närmaste vänner. Hon är väldigt barnkär men har knappt sagt något om min graviditet när hon fick reda på det. Var lite bättre då vi träffades i lördags dock. Jag tror hon och hennes kille har försökt få barn över ett år och det har inte gått vägen så jag tror det är en reaktion på det, men tråkigt helt klart.

Vet inte om det är så för era vänner, men av egen erfarenhet kan jag berätta att försöker man själv bli gravid, och har gjort det en längre tid. Och ändå inte lyckas. Så är man så full av ångest, oro och rädsla för att det aldrig kanske kommer bli ett barn för egen del. Att man automatiskt drar sig undan de som lyckas. Inte för att man på något sätt missunnar de sitt barn, eller inte är glada för deras skull. Utan för att vännernas lyckade befruktning gör det så extra påtagligt att man själv inte lyckas. Och det gör ont så in i helvete. Man känner sig helt värdelös som kvinna och man, och enda sättet att skydda sig mot det smärtan, är att dra sig undan. Det är inte heller alla som så lätt pratar om sin ofrivilliga barnlöshet, det sitter djupt hos många. Då barn är nåt som tillhör livet, nåt de flesta vill ha och ser som meningen med livet. Och blir det då inget barn, så hamnar många i en livskris.

Så snälla döm inte era vänner för deras visade "ointresse" det handlar med största sannolikhet om att det är livrädda för att de själva aldrig kommer få några barn.

Försök istället möta de halvvägs, fråga hur de mår och låt de berätta själva hur de känner.

Enda sättet att må bättre i en sådan situation är att prata om det. Vädra sina tankar och sätta ord på sina känslor och oro. För det finns ingen läkare i hela världen som kan garantera någon ett barn. Det finns många vägar att gå, men det är en lång smärtsam process. Och långt ifrån alla lyckas! Så stötta era vänner oavsett vad de säger, de behöver er mer än nånsin.

Det är liknande med en av mina närmaste vänner. Hon är väldigt barnkär men har knappt sagt något om min graviditet när hon fick reda på det. Var lite bättre då vi träffades i lördags dock. Jag tror hon och hennes kille har försökt få barn över ett år och det har inte gått vägen så jag tror det är en reaktion på det, men tråkigt helt klart.

De hade jag haft full förståelse för, men hon är gravid i v 27 själv :/ jag får försöka igen helt enkelt! De löser sig säkert. Hoppas de blir bättre mellan er!

Vet inte om det är så för era vänner, men av egen erfarenhet kan jag berätta att försöker man själv bli gravid, och har gjort det en längre tid. Och ändå inte lyckas. Så är man så full av ångest, oro och rädsla för att det aldrig kanske kommer bli ett barn för egen del. Att man automatiskt drar sig undan de som lyckas. Inte för att man på något sätt missunnar de sitt barn, eller inte är glada för deras skull. Utan för att vännernas lyckade befruktning gör det så extra påtagligt att man själv inte lyckas. Och det gör ont så in i helvete. Man känner sig helt värdelös som kvinna och man, och enda sättet att skydda sig mot det smärtan, är att dra sig undan. Det är inte heller alla som så lätt pratar om sin ofrivilliga barnlöshet, det sitter djupt hos många. Då barn är nåt som tillhör livet, nåt de flesta vill ha och ser som meningen med livet. Och blir det då inget barn, så hamnar många i en livskris.

Så snälla döm inte era vänner för deras visade "ointresse" det handlar med största sannolikhet om att det är livrädda för att de själva aldrig kommer få några barn.

Försök istället möta de halvvägs, fråga hur de mår och låt de berätta själva hur de känner.

Enda sättet att må bättre i en sådan situation är att prata om det. Vädra sina tankar och sätta ord på sina känslor och oro. För det finns ingen läkare i hela världen som kan garantera någon ett barn. Det finns många vägar att gå, men det är en lång smärtsam process. Och långt ifrån alla lyckas! Så stötta era vänner oavsett vad de säger, de behöver er mer än nånsin.

Jaha va skumt. Hoppad det löser sig.

Det är så svårt här eftersom hon inte öppnat sig för mig om hur jobbigt de har, det har jag fått höra på andra håll så vet inte hur jag ska göra..

Självklart stöttar jag henne och håller alla tummar och tår för att hon ska bli gravid. Det svåra är att hon aldrig pratat med mig om deras problem. Men jag ska fråga hur hon mår och visa att jag finns om hon vill prata.