septemberbarn 2014

Jag slutade amma när sonen var 2 månader. Han totalvägrade bröstet. Så jag valde att börja pumpa istället. När han var 4 månader hade jag knappt nån mjölk kvar trots att jag pumpade.

Jag tyckte det var jobbigt at sluta amma. Tror jag kände att jag saknade närheten och att jag inte dög. Men nu så känns det bra att han accepterade ersättningen och blir mätt. Han skrek i 4 veckor innan han blev 2 månader så jag tror han var hungrig konstant då. Fördelen med ersättning är att min man känner sig mer delaktig, sonen är inte jättemammig och han har inget behov av att snutta eller ligga nära på nätterna. Han sover nästan hela natten sen vi började med ersättning.

Tack för svaren! Det låter ju rimligt att det är insikt, kroppen VILL ju förse bebin med mat. Det är förstås jobbigt om man inte kommer igång eller om man måste sluta.

Dasha - jag pumpar bara väldigt lite när det verkligen är sprängfyllt. Hade helst handpumpat, men det är jag så dålig på.

Spännande diskussioner det har varit medan jag varit bortrest några dagar. Får lite dåligt samvete när jag läste om alla lekar som diskuterats. Min dotter har bara några mjukisdjur och skallror, inga riktiga leksaker direkt. Ett papper roade hon sig med ganska länge, satt och knölade det och rev sönder det i mindre bitar. Hon sitter inte helst själv, men kan i alla fall sitta i sin tripp trapp med lite kuddar runt om. Kan inte påstå att vi leker så mycket. Babygymet, gå omkring, hon får sitta med papper/skallra medan jag äter. Två gånger i veckan är vi på biblioteket på sångstund, det gillar vi båda två.

Tv har vi ingen så det tittar hon inte på, men om hon behöver distraheras ett tag så har vi två videos som hon älskar; "Schnappi, das kleine Krokodil" och en video med en spindel och sången "imse vimse spindel" fast på tyska. Jag har också läst att små barn inte ska se på tv, men några klipp på youtube eller något barnprogram tror jag knappast är skadligt. Man får bara se till att inte alltid använda tv:n som barnvakt.

Det här med amning är svårt. Jag gillar det inte speciellt mycket eftersom man blir så låst, men gör det för att jag vet att det är det bästa för mitt barn. Egentligen gillar jag sådant som är naturligt, men just amning känns inte naturligt för mig."Det finns ju ersättning, varför amma?" tänker jag ofta just för att amningen känns så konstig. Jag kan inte förklara varför jag känner så. I och med mässlingsutbrottet i Tyskland har det börjat kännas lite viktigare för mig att amma och min kille tjatar varje dag om hur bra det är för vår dotter att jag ammar henne. I vår familj är det helt klart han som är amningsfanatikern.

Jag har svårt att tro att jag kommer kunna amma tills dottern blir ett år. Inte för att jag längtar efter att åka iväg från henne, men det är så jobbigt att vara så låst. Sedan känns det för mig märkligt att amma ett sådant stort barn. Tycker redan att dottern börjar bli för stor för amning. Jag tycker absolut inte att det är fel att amma länge och hur andra gör bryr jag mig faktiskt inte om, men jag tycker det är så jobbigt bara. Tror att det beror en del på att killen tjatar så mycket om hur bra det är och hur viktigt det är att jag ammar. Allt är så lätt för honom, hans liv har bara fortsatt som vanligt medan jag sköter dottern praktiskt taget dygnet runt. Jag har alltid ansett att båda föräldrarna är lika viktiga och att båda har lika stor roll i barnets liv, men jag har ändrat mig. Så många timmar som jag spenderat med att bära, föda och ta hand om vårt barn så anser jag faktiskt att hon är mer mitt barn än hans. Just för att jag känner så här så är jag rätt säker på att det inte blir fler barn.

Jag kan till viss del förstå hur du menar, jag kände också att hon var mer mitt barn än sambons i början. Om jag fortsatt amma hade jag nog fortsatt känt så. Men som det är nu tar sambon henne väldigt mycket, han sover med henne på natten och håller på med henne när han slutat jobba då jag oftast sover(jag sover inte på natten längre). Jag har på sätt och vis blivit tvingad att lämna över en stor del av ansvaret, och trots att jag fortfarande tar ganska mycket mer ansvar än sambon, så är det helt underbart att se hur supernära han och bebisen ändå är pga allt.

När det gäller näring när hon är såhär gammal, så tror jag faktiskt inte amning kommer göra någon större skillnad mot mat/ersättning. Tycker det känns lite förlegat att det fortfarande är mer fokus på amning än på anknytning till, och stimulans från andra som är bebisen nära. Jag är fortfarande för långtidsamning, men inte på bekostnad av relationerna till andra, främst pappan.

Har du och din sambo pratat om VARFÖR det är så viktigt att amma? Om det börjar inkräkta på din integritet tycker jag i varje fall han kan sluta prata om det, trots att du fortsätter amma. Är det inte viktigt att pappan blir en stor del i bebisens liv, och inte minst tvärtom? Jag har exempelvis aldrig sett min sambo lyckligare än när jag kommer in till honom och bebisen de morgnar han haft henne och de ligger nyvakna och myser med varandra, och det har bidragit till att jag ser amning som något sekundärt(detta är ju dock bara min personliga känsla).

Jag hoppas jag inte lägger näsan i blöt nu, och ber om ursäkt om så är fallet.

Vi har just fått fjärde förkylningen på fem månader. Den senaste varade i fyra veckor för barnet. Var inte förkyld EN gång hela graviditeten, så jag får väl igen nu. Ohygglig tur att ha släkt och vänner som kan ställa upp då mannen måste jobba. Jag är ofta så otroligt tacksam för det och tänker på alla som klarar sig utan barnvakter, eller som är ensamstående. Jag ogillar ordet hjälte i sammanhanget men just när jag ligger här med feberfrossa är det min första association. Så sjukt starkt att göra detta ensam.

Tycker absolut inte att du lägger näsan i blöt. Min sambo är övertygad om att han var sjuk mycket när han var liten för att han bara fick ersättning och därför är det viktigt för honom att dottern får modersmjölk. I och med utbrottet av mässling i Tyskland pratar han ännu mer om hur viktigt det är eftersom dottern är skyddad i och med att jag är vaccinerad. Tyvärr har väl inte han och dottern den bästa anknytningen just nu. Det beror på att han varit bortrest en del i år och sedan sjuk i nästan tre veckor så han har inte rört vid henne på lång tid. Jag vet dock att han gärna vill ha en bra relation med henne och han, precis som din kille, lyser verkligen upp när dottern ler mot honom eller när han har henne i sin famn.

Han är lite tjatig av sig men jag vet att det i just det här fallet är det för att han vill det bästa för vår flicka. Jag ska dock säga till honom att han inte behöver tjata. Han är lite besser wisser-typen tyvärr, men han vill det bästa. Man kan tycka att det inte borde bli kulturkrock mellan en svensk och en välutbildad italienare men ibland känns det så. Han känns ibland inte lika modern som mina tjejkompisars killar.

Krya på dig!

Min dotter är förkyld för andra gången i sitt liv, men det är bara lite snuva och lite hosta som väl är. Håller med om att ensamstående är hjältar. Min kille var sjuk i tre veckor och då tog jag hand om dottern, handlade och lagade mat. Tyckte det var jättejobbigt.

Linnea, min man blev ammad och fick aldrig ersättning som barn. Han var "trots" det väldigt sjuklig som barn. Hans mamma slutade räkna när han fick sin 35e pencillinkur!

Man måste få bestämma över sin egen kropp och det viktigaste är att man mår bra som mamma.

Jag blev ammad tills jag va nästan ett år men tillhör tyvärr de som va sjuka jämt när jag var liten och har även nu som vuxen väldigt lätt för att dra på mig förkylningar och lunginflammationer. Tror inte att det har så stor betydelse. Jag och mina syskon har ammats ungefär lika länge, jag och min lillebror har astma medans storebror är fullt frisk.