Blev livet som du tänkt dig?

Jag lever mitt dröm liv. 2 barn en son och en dotter en underbar sambo. Vi har en ok ekonomi men visst kunde den vara bättre men pengar är inte allt.

När jag var yngre så önskade jag mig en snäll kille check! 2 barn check! Jobb som jag trivs med check! Förälskad check!

Att vara missnöjd över huset, jobbet mm går att ordna. Vad är det mer du är missnöjd med?

Om  jag vetat att det skulle bli så överjävligt hade jag inte blitt mer än 22... Trodde inte in min vildaste fantasi att jag inte skulle kunna få barn trots många års kamp. Jag hade hellre sluppit och besparat min man detta. Så,nej,livet blev sannerligen INTE vad jag trodde eller hoppades. Om man inte får det som ger mening med livet är allt annat också värdelöst. Allt blir substitut,allt blir "istället för"...

Jag nu 26 år trodde inte livet skulle bjuda på så många kriser. Efter att växt upp med missbruk och våld i familjen skapade jag mig en egen familj, men det är så tråkigt för att det händer nya saker jämt. Jag hinner inte andas, min familj hinner inte andas...har två underbara barn, underbar sambo. Nöjd med boende och bil. Arbete och ok ekonomi.

Men det hinner inte gå mer än nåt år mellan att någon går bort i vår närhet eller något annat händer. Blev våldtagen och har tyckt att jag lyckats sakta komma tillbaka någorlunda till verkligheten.. Då dör mamma. Nåt år innan dess dog pappa, morbror, en vän, osv osv. Fick stänga av allt. När det blir så mycket som sker så får man stänga av. Men jag rekommenderar ingen att gå runt med obearbetade trauman. Jag är spänd jämt, ångest, oro, dålig självkänsla.... Depression som kommer och går.

Men jag har min underbara familj. Jag kämpar för dem, för mig! Ger aldrig upp. Aldrig. Jag vet att det någon gång blir lugnt..en dag ska vi sitta på vår veranda och ta ett djupt andetag av lättnad. Äkta lättnad...

Jag vet inte om livet blev som jag tänkt mig. Kan inte komma ihåg om jag haft någon speciell dröm om hur allt skulle vara. Har alltid varit lite annorlunda och gjort lite tvärtom. Barn har jag aldrig velat ha... fast idag kan jag ångra att jag valde bort det som yngre. Mitt liv har tagit många vändningar... jag har flyttat långt, bytt jobb, separerat från flera långa förhållanden, rest runt en hel del. Jag kan inte tycka att jag är missnöjd med mitt liv. Det enda jag skulle vilja vara annorlunda är min rastlöshet. Är väl lite trött på att alltid gå omkring med en känsla av att längta bort...

För 7 år sedan satt jag i ett liv jag inte var nöjd med. Min relation var kass, ett bonusbarn varje semester, ekonomin halvkass och jag bodde i en liten, ful villa. Jag upptäckte att jag levde så av lathet. Jag visste ju vilket liv jag ville ha egentligen men hade inte driv/ mod nog att göra något åt det.

Sen kom jag på att mitt liv är mitt ansvar! Om jag skaffar barn och stannar i denna livsstilen så är det MITT fel att jag och mina framtida barm inte får leva ett drömliv. Jag ville ha allt och en kärnfamilj!

Så jag tog ett beslut att förändra mitt liv. Jag visste vad jag ville ha och tog tag idet, steg för steg.

Jag mötte en man som är perfekt! Han är skitsnygg, snäll, romantisk, händig och vill samma saker som mig. Vi har inga gräl och konflikter, enbart stark kärlek. Han friade efter några år och vi fick ett riktigt prinsessbröllop :).

Jag jobbade, pluggade upp min behörighet och sparande så ekonomin blev stark ( min make har också en god ekonomi och bra jobb).

Vi letade länge efter den perfekta gården och nu har vi den. Mycket mark, skog och stor, fin bostad. Nu har vi gården full av djur och hästar, precis som jag drömt om :)

Nu väntar vi dessutom första barnet och jag vet att jag kan erbjuda barnet en lycklig barndom med lyckliga föräldrar.

Det jag har lärt mig är att inte kompromissa med mina drömmar. Jag visste vad jag ville ha och kämpade för det. Det blir inte bra om man nöjer sig med en halvbra relation eller ett liv som man inte riktigt vill ha :(

Men det är inte lätt att våga. Det var ju faktiskt väldigt jobbigt att nå hit och jag riskerade mycket.

Det enda som är så som jag vill ha det är min ekonomiska situation. Jag har inte pengar i överflöd, men jag har så det räcker till bra mat, budgetkläder till mig och barnen, bil, boende, lite semester i Sverige om somrarna osv. 
Jag är väldigt ekonomisk.
Jag har två barn som jag älskar, men sedan är det stopp.

Jag är en nedtrampad och nedbruten människa som ständigt blir utnyttjad av andra oavsett hur högt jag skriker nej. Ingen har någonsin lyssnat och tagit hänsyn till mig. Vare sig min egen make, min egen familj, andra släktingar, vänner, chefer osv.
Har varit så sedan jag var litet barn...

Det enda jag har önskat mig genom åren är att någon någon gång skulle prioritera mig. Bry sig om mig, lyssna på mig, göra något för min skull, ta hänsyn till mig. Ställa upp för mig. osv. Jag har pratat, skrikigt, bett om hjälp osv. Men det har inte hjälpt.
Jag är verkligen ingen sådan person som ber om hjälp i överflöd. Det är väl typ 2 händelser på de senaste 20 åren som jag bett om hjälp och stöd vid, men inte fått.
Är det då konstigt att jag har formats till en mussla med hårt skal?

Jag är så ensam att det gör ont i själen! Jag finner ingen mening med livet och jag ser inte längre någon glädje i någonting. 

Jag är nöjd överlag! Sen är det ju alltid lätt och vara efterklok!

Nej jag trodde inte livet skulle bli såhär... Men jag vet inte hur jag hade tänkt att det skulle bli. 27 år, har en son, världens bästa sambo, älskar min familj mer än allt. Pluggar och är nästan färdig, siktar på jobb nästa år med lite stabilare ekonomi. Så det känns ljust. Jag är nöjd med livet överlag. Njuter av de små sakerna.

Blev? Märklig presens. Vi har väl hela jävla livet framför oss?

Nej, livet blev inte som en dröm, eftersom mina drömmar inte är så realistiska. Däremot så harjag uppnått dem mål jag haft. Jag har en stabil grund, huset vi jobbat för, en son och dotter som är välmående, trivsamma arbeten , stabil ekonomi,möjligheter att kunna resa och köpa ting osv. Så jag är ändå nöjd, men det betyder inte att jag slutar drömma om drömvinsten på lotto, för ett riktigt drömliv ;) men jag har inte heller gett upp, just nu lever vi i småbarnslivet, sen kommer nästa fas, när barnen är äldre och andra möjligheter öppnas. Redan nu pratar vi om vårt kommande spontana liv (för hoppningsvis) när barnen blir vuxna och vi kan unna oss mer, mer tid för varandra, fler resor/äventyr etc. Så jag ser hoppfullt frammåt, och fortsätter drömma :)