Anonym (Inte alls) skrev 2014-09-27 06:12:52 följande:
Fast hur kommer man ur eländet?
Utåt sett så ser jag säkert ut att ha det skitbra, men inuti är jag en nedbruten person.
Har aldrig någonsin fått stöttning eller uppmuntran för någonting. Inte som barn och inte som vuxen heller. I skolan var jag även mobbad.
Vad jag än säger eller tycker så har jag fel. Allt jag vill göra är fel eller fult. Folk drar sig inte för att tala om det för mig...
Ta bara en sådan skitsak som ett växthus. Jag har mitt trädgårdsland som jag gillar att hålls med och för ett par år sedan började jag drömma om ett växthus. När jag presenterade idén så sa maken direkt att växthus är fult. Svärmor hackade i vanlig ordning om allt elände och allt jobb och att det jag ville ha var för stort osv. (hon såg min markering på tomten för vart jag ville att det skulle stå) Kanske fel av mig att inte strunta i dem och köra mitt race, men jag blir så nedslagen av sådant här. En sådan sak som att JAG köper ett växthus för MINA pengar som JAG sedan sköter om, varför ska de åsikter om det? Kan de inte bara säga vad roligt och vara glada för min skull? Jag blev arg och ifrågasatte detta, men maken bara slingrade sig ur det hela i vanlig ordning. Så hade han ju inte alls sagt och så hade han ju inte alls menat = jag har fel.
Maken är även en hejare på att misskreditera mina känslor kring saker jag har upplevt som han inte ens varit med vid. Han var inte där och upplevde det som hände och ändå så har jag som var där fel?
Jag ska hela tiden släppa allt jag har för händerna och ställa upp på alla andra, men när jag blir behandlad som skit tillbaka så har jag ingen rätt att bli besviken och ledsen. För man ska aldrig förvänta sig något av någon annan.
Men jag förväntas ställa upp. Ställer jag inte upp frivilligt så kommer det till och med krav och folk surar om jag säger nej. Det kommer specifika krav på presenter för tusentals kronor, men när jag fyller så behöver man inget köpa. Inte ens när jag fyllde 40... Har jag tur kan jag få något som någon annan vill ha - inget som jag någonsin sagt att jag vill ha och inget som ens passar i mitt hem eller mig. Det var ju i alla fall en kul grej... Och jag får inte vara besviken!
Jag är 40+ och känner mig helt värdelös pga att jag hela livet blivit matad med detta.
Det har väl gått bra för mig i livet - ekonomiskt sett, men resten då? När varje dröm och önskan hela tiden mosas till damm av andra. Allt mitt är ingenting värt alls. Allt det där lilla extra för att göra vardagen kul är fel.
Jag och mina barn är diskriminerade både av mina föräldrar och av mina svärföräldrar. Vi duger inte eller vad det nu är. Vi blir i princip aldrig medbjudna på någonting som de gör med andra familjemedlemmar.
Tro nu inte att vi är besvärliga för det är vi verkligen inte!
Alltid lika sårande att höra och få vetskap om allt de gör med syskon, men vi fick inte vara med...
Och jag får inte vara ledsen.
Maken gör sitt bästa för att trycka ned både mig och barnen fast han å det bestämdaste hävdar motsatsen. Han finns aldrig här för oss. Han tar sig aldrig tid för oss. Han gör aldrig någonting för oss. Och han förstår inte alls att det tär på oss. Inte ens fast vi gått i familjeterapi för det så förstår han.
Jag rasade i en liten hög och bad för första gången i livet om hjälp. Att någon skulle se MIG. Mamma och pappa hade inte tid/lust/ork - de är ju bara deltidspenionärer så vad trodde jag??? De har fullt upp med mina syskon och deras familjer så varför skulle de för en gång skull stötta mig?
Fick en samtalskontakt på vårdcentralen som i princip sa att det vara bara att rycka upp sig och ta skiten. Jag mitt pucko trodde att vi skulle prata igenom mitt liv, att jag skulle få stöttning och för en gång skull lite förstående för hur jag mår, men jag hade fel igen...
Samtidigt som jag VET att jag klarar mig ensam, så är tvivlen där hela tiden. Jag har ju ingen trygghet om något händer. Ingen stöttning alls.
Maken säger att han ska ha barnen varannan vecka och hur ska det gå när han inte bryr sig om dem mer än max 6 timmar i veckan som det är nu? Vad händer med mina barn om jag flyttar? Ska de lämnas vind för våg och sitta klistrade framför tv/dator medans pappa jobbar 7-23? Ska de leva på yoghurt och smörgås som de får fixa själva? De är inte tonåringar så jag kräver inte att de ska kunna laga mat själva än. Så illa vill jag inte mina barn!
Så antingen flyttar jag och börjar må bra som person och får istället må dåligt och vara orolig över mina barn, eller så bor jag kvar här och mår dåligt, men mina barn får ha det "bättre"...
Dina barn mår bättre när du mår bättre. TRO MIG, dels kommer jag från en sån familj själv, där mamma stannade av samma orsaker som de du uppger. FAN vad vi mådde skit, hade hellre levt på macka och yoghurt varannan vecka.
Sen vet du inte heller vad som händer om du flyttar. Jag bröt upp från ett ex som aldrig var hemma, som jag var tvungen att skriva ett tidsbundet schema till barnet om jag var hemifrån mer än 3 timmar... barnet bor nu hos honom. Han var en skitusel man men han funkar bra som pappa, sen är vi inte alltid överrens om det där med uppfostran men jag har lärt mig att backa och inte hålla på och tjafsa. Han bestämmer när barnet är där och jag bestämmer när barnet är här.
Ta ditt pick och pack och dra medans du har ork och värdighet kvar. För mig är det svårt att förstå varför du ens stannat så länge.....säger jag som stannade i 5 år (av sju) av samma orsaker. det blir inte bättre, jag lovar. I dag har jag ett liv som jag aldrig vågat drömma om, så som ett förhållande/äktenskap ska vara som bygger på ömsesidig respekt och att önska varandra väl. Hade jag velat ha ett växthus och min man tyckt det varit fult....hade det inte varit något snack, jag hade fått köpa mitt växthus och han hade hjälpt mig med att placera det på ett ställe så att det blev så snyggt som möjligt.
