Blev livet som du tänkt dig?

Tycker många här verkar så sjukt bortskämda. Ni har mkt i era liv men ändå vill ni bara ha mer o mer. Fan, kolla in de som bor i fattiga länder i afrika eller sydamerika. De hade gjort vad som helst för att leva era liv.

Jag har bara haft en dröm i mitt liv, och det har varit att bli sjuksköterska. Efter 8 års kämpande, och 10 gånger sökt in till högskolan utan att komma in , kom jag tillslut in och varit färdig i 1 år nu. Jag är klar med mitt liv. Skulle jag dö nu skulle jag dö med lycka. Jag har uppnått det jag velat uppnå.

Ja, ja... jag skulle som alla andra vara rik, ha en het brud och en fet villa men jag har mig själv. Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Jag är frisk och gått igenom mycket i mitt liv men jag har fallit, rest mig upp och tagit nya tag.

Nej det blev det inte för mycket avundsjuka och illasinnade människor tyvärr .... Men larma is à bitch för alla dessa hoppas jag .

Nej mitt liv blev inte som jag tänkt mig. Jag trodde att jag skulle gifta mig och få 3 barn. Jag trodde jag skulle arbeta som vårdbiträde hemma i mitt lilla samhälle och inte ha körkort. Jag trodde jag alltid skulle vara rädd och blyg.

Istället har det ena lett till det andra. Jag är 33 år, bor i en medelstor stad, har blivit utåtriktad, ensamstående med ett barn, tagit körkort och doktorerar i medicin.

Jag förstår inte hur det kunde utvecklas till detta men glad är jag.

Nej det blev mycket mycket bättre. Jag har ett jobb som visserligen är givande men tar lite för mycket energi, men det bästa är att jag har så mycket mer kärlek i mitt liv än jag kunde hoppas på. Jag var så blyg som ung och trodde jag skulle bli ensam hela livet. Det var min stora sorg att jag inte hittade någon att älska. Så många timmar jag gått långa promenader och gråtit.

Men idag lever jag med mitt livs stora kärlek och vi har en underbart go liten son ihop, och till vintern ska vi ut på en långresa tillsammans och bara njuta.

Jag är 45 och tänker att jag är ungefär halvvägs igenom livet, har tom börjat se mig själv som medelålders även om det satt hårt inne då jag ju är EXAKT samma person som när jag var 28. Eller kanske inte helt...

Hittills har det varit ungefär som jag tänkt mig... Fick barn lite senare än jag hade tänkt, och är nu ensamstående med två barn vilket inte heller ingick i planen, och jag önskar att jag hade fler nära vänner, men jag har ju halva livet kvar!
Jag har rest jorden runt flera varv, både som turist och i jobbet, jag har träffat massor av fantastiska människor, jag har ett jobb som jag älskar, och jag har två underbara barn, som dessutom har världens bästa pappa även om han och jag inte lever tillsammans längre. Jag saknar vissa saker, men jag är lycklig med det liv jag har, och jag har ingen brådska.
Jag fattar att livet kan ta slut i morgon, men jag vinner inget på att sörja det som saknas, så jag låter bli  

Jag tänkte mig inte livet på något särskilt sätt. Jag har nog fått mina drömmar vartefter. Det har gått bra och jag har det bra! När jag varit 9 år i en relation började jag drömma om två barn. Vi fick det och sen dess handlar mina drömmar mest om dem.

Nej, inte direkt. >_>

Trodde att vid 26 års ålder så jag skulle ha ett bra heltidsjobb på en bra butik, en pojkvän och kanske ett barn påväg men har bara ett slags praktik på en ica butik just nu via LSS, ingen pojkvän och definitivt inge barn då jag säkerligen inte är ämnad för det.

Trodde också att jag skulle må bra och så, men har depression och ångest som jag är tvungen att tampas med nästan varje dag och går och väntar på att psykiatrin ska höra av sig nån gång.

Det enda jag gjort som jag velat gjort sen 10-års åldern är att jag har vart i Japan i a f som jag stortrivdes i, så det är ju nånting i a f.

Som liten alltid varit blyg och lite utanför, blivit vald sist på skolgympan t.ex. och liknande. Blev som liten slagen av min mamma. Fick alltid släpa med mitt mellansyskon för mamma inte riktigt orkade p.g.a. egen psykisk ohälsa. Aldrig som ung haft några riktigt bra/nära vänner som jag kunnat lita på. Blev under gymnasiet utfryst av några i min klass. Levde tidigare i ett destruktivt förhållande med en man som missbrukade droger och misshandlade mig fysiskt och psykiskt i 7 års tid innan jag hade mod att lämna. Efter att vi bröt upp behövde jag vara själv under ett par år för att reparera och hitta mig själv igen. Under denna period förlorade jag samtidigt plötsligt och oväntat min älskade mormor och alla mina s.k. "vänner" mig övergav mig i samma veva. Hade bara min barndomskompis kvar som bodde i en annan stad och hon är lite speciell och inte som andra. Behövde m.a.o. bygga upp mitt liv helt från noll igen med att våga lita på folk, bygga upp min självkänsla, skaffa ny umgängeskrets, o.s.v. 

När jag träffade min nuvarande och vi började prata barn visste han först inte om han ville ha några barn alls (min stora dröm) så fick vänta på att han skulle bli redo vilket tog några år. När vi sen väl började försöka så visade det sig att vi inte kunde få barn alls på naturlig väg, var ofrivilligt barnlösa i 3 år vilket var hemskt och inget jag önskar att någon ska behöva gå igenom med utredningar, oklara besked, att leva mellan hopp och förtvivlan. Ville absolut ha barn innan 30, men så blev det inte... 

Men, det som inte dödar det stärker. Är idag överlag nöjd med mitt liv. Är 30+ och har tak över huvudet, mat i magen, en säng att sova i & kläder på kroppen. Har en bra självkänsla, är vid god hälsa, har nära vänner (som jag tyvärr träffar allt för sällan) som jag kan lita på i vått och torrt. Har fina familjer, min och mannens i vår närhet. Har fått mitt efterlängtade barn (min stora dröm i 10 års tid), blev oxå en dotter som jag alltid önskat mig (självklart hade en son vart lika välkommen). Bor i ett hus på landet till en storstad (oxå en dröm som slagit in). Gift med en underbar man, ja, han som inte ville ha barn, har fast jobb med bra lön och bra utbildning i grunden. Jobbar deltid men får ut strax under en heltidslön (föräldraledig deltid + deltidsjobb). Planerar för barn nr. 2, planerar för att kanske flytta längre ut på landet inom de närmsta åren, kanske skaffa lite djur. Allt blir kanske inte som man tänkt sig men man är själv ansvarig för att ta tag i sitt liv och se till att man själv mår bra. 

 

 

 

Nej, verkligen inte. Som litet barn såg jag framför mig ett spännande liv och världen som en arena där jag kunde utforska och växa. Istället blev uppväxten en mardröm och jag fick svår psykisk ohälsa som jag försökt att behandla i ca 20 år. Utan större framgång. För ett år sedan skulle jag ta livet av mig om inte mitt sista hopp, en ny behandling, skulle hjälpa. Och så hjälpte den, ett "mirakel".

Är mycket vilsen. Hur gör en? Ska jag plocka fram mina krossade drömmar igen eller bara vila? Har jag levt för att bli sjuk och sen frisk, var det min uppgift i livet? Vet ingenting. Livet blev minst sagt spännande, men inte riktigt på det sätt jag trodde.

Vet inte om du är kvar, men hur hade du känt om du aldrig blivit sjuksköterska? Jag har också bara haft en dröm i livet och den kommer aldrig att bli uppfylld. Det är jäävligt knäckande, även om jag har det bra på många sätt.

Vissa saker har blivit som man tänkt och vissa inte. Min dröm var att bli dansare, blev det men kände att det var något som saknades eller att jag borde göra nånting mer. Gifte mig och trodde det skulle vara for life! Men skilde oss efter några månader. Omgift och trodde det skulle vara for life, men funderar på separation. Kanske inte passar mig att vara gift. Däremot fick jag barn innan jag var 30 som man ville och bor på landet som jag alltid föreställt mig. Kämpar med depression och ångest men har mycket som jag vill se, göra och lära mig. Försöker fortfarande komma fram till vad jag vill bli men känner ingen stress. Det viktigaste för mig just nu är att vara en bra mamma till mitt barn och se till att barnet har vad hen behöver.