Blev livet som du tänkt dig?

Nyligen 43 år fyllda.

Bra: Lyckligt gift och friska barn.

Mindre bra: Trodde på allvar att jag skulle bli ingenjör när jag var i 16-17 årsåldern, men slutade som affärsbiträde, brevbärare och sen undersköterska.

Att uppfostra barn var svårare än vad jag trodde,

oj du är ju jätteung och tycks ha gift dig med fel person. skilj dig och skaffa dig ditt drömliv. du har bara ETT enda liv, slösa det inte där du befinner dig nu. vad skulle du säga till dig själv på din dödsbädd om du stannat kvar där du är olycklig nu men fick chansen att ändra allt? jag är den där rösten till dig nu. du kan ändra allt! du kan fortfarande plugga (komvux/folkhögskola sen universitet) flytta, skaffa nya vänner eller hitta tillbaka till gamla, resa och träffa en bättre man, en man som vill leva och göra saker med dig i första hand. du är skyldig dig själv att ta ansvar för att du gör de val i livet nu som leder dig till det liv du vill leva. ditt ENDA liv. bara du har makten över det. 

Det finns inga bostäder här...

Vart ska jag bo under tiden? 
Bättre att bo här tills jag hittar rätt och då flyttar jag. Han vet redan att jag kommer att flytta, men han älskar mig och förstår inte alls varför jag vill flytta. Han är ju en så bra människa, pappa och make så hur kan jag inte älska honom?

Nja. 

Arbete: Ja! skaffade en mycket mer ambitiös utbildning än jag från början trodde. Känns bra. Det yrke jag har blir dock ofta stressigt så jag vacklar och har absolut inte hittat "hem" än jobbmässigt trots att jag blev klar för nästan ett decennium sedan. 

Familj: JA! Fick tre fina barn som jag älskar mer än livet självt. De är meningen med mitt liv. Det är min största och svåraste uppgift att lyckas med att skapa alla förutsättningar för att de ska bli harmoniska och självständiga och empatiska individer. Ser det som en livsuppgift och jag ser nu att det tog några år innan jag fattade vilken enorm och svår uppgift det är, vilket ansvar, att få barn. 

Kärlek: Nej. Har varit gift, men är nu skild. Har ingen ny och ser inte att jag skulle lyckas med det. Totalt botten-självkänsla när det gäller att nån skulle kunna välja mig....

Vänner: Nej. Var under uppväxt och ungdom en mycket utåtriktad person med många olika vänner, men nu som 45-åring känner jag mig ensammare än nånsin. På FB har alla andra 298 vänner men inte jag. Jag ser att folk känner varandra, och känner vänners vänner. Tyvärr har detta lett till att jag känner mig obekväm i sociala sammanhang och nästan undviker dem. Jag blir som singel inte heller bjuden på fester så nej, det sociala är mycket sämre än jag nånsin hade trott att det skulle bli

Inspiration, livsglädje: Ja! Har några riktigt stora intressen och odlar mina inspirationskällor ömt. Vääldigt glad för detta!

Pengar: Har så vi klarar oss. Pengar har visat sig långt mindre viktigt för livsglädjen än jag trodde som ung. 

Råd till mig själv som ung: vårda vänskapsrelationer, odla relationer med släktingar och familj, uppskatta närhet och lojalitet och var noga med att ge och hjälpa där man kan. Utan anförvanter blir livet svårt. Allt annat löser sig. 

Du är så ung och ännu har inte sista tåget gått för dig. Jag var gift med en man som inte heller var rätt man för mig. Han försvann en dag när vi varit gifta i bara ett halvt år och när nästan ett år förflutit blev jag ombedd av en advokat att skriva på skilsmässohandlingar. En dag nästan på dagen 15 år senare ringde en person från Paris, en annan advokat. Advokaten sade att de hade försökt att eftersöka mig i mer än 3 år för min ex-make hade avlidit i Frankrike men testementerat en fond för mig. Det var mycket konstigt alltihopa! Han hade lämnat San Diego och lämnat landet för Europa och skumraskaffärer. Det var inte mycket pengar men lagom så att jag slipper vara orolig för pengar. Jag har ju inte en svensk pensionskassa.

Nej, jag gick inte den skola jag ville, jag fick riktigt sjuka barn med livslånga svåra tillstånd med oviss utgång, jag är sjuk själv, jobbar ihjäl mig, den som alla vänder sig till och som alla tror alltid klara mig själv. Kan inte flytta, kan inte skilja mig för vårt barn är så krävande att ingen av oss klarar sig själv med det ena barnet. Ger all min energi till hem och barn så det finns ingen energi kvar att leva av. Jag lever inte, jag överlever. Så nej, mitt liv blev verkligen inte som jag hade tänkt mig på många många vis. 

Drömmar från vilket tillfälle? Jag känner inte att jag är färdig med livet än på länge.

Jag har redan uppfyllt alla drömmar jag hade som tonåring. Sen dess har jag skapat några nya, nått mål måste man ju ha, och dem är jag inte klar med än.

Mitt liv blev inte alls som jag hade tänkt det. Jag vart deprimerad när jag var 11 år och den depressionen höll i sig och blev allt starkare så när jag tog studenten så brakade helvetet lös. Jag gjorde flera allvarliga självmordsförsök och var helt säker på att jag aldrig skulle hinna fylla 22. Jag var helt säker på att jag inte skulle få något liv alls.

Men till slut så fick jag rätt diagnos, rätt medicin och började förstå hur jag skulle leva för att må bra. Så jag tog tag i mig själv, skaffade mig ett jobb, träffade min man och nu har alla bitar fallit på plats. Jag saknar absolut ingenting i mitt liv nu. Vi bor billigt i en nyrenoverad bostadsrätt, vi har pengar så det räcker och blir över. Vi kan resa dit vi vill, vi kan köpa det vi vill ha och spara. Vi trivs med varandra och har hela livet framför oss. Jag har det bättre än vad jag någonsin kunde föreställa mig.

Bra att du ser det positiva i det som har hänt dig i livet istället för att kasta in handduken och ge upp. Du verkar vara en fighter och de brukar klara en hel del. Tummen upp!

Nej.

Jag och typ alla omkring mig var övertygade om att jag skulle flytta till Sthlm (och sedan vidare ut i världen) och jobba som journalist eller liknande. 

Såblevdetinteriktigtdårå...

Precis passerat 30, gift, två barn. Villa som jag hatar, inga vänner kvar och ett jobb som får mig att vilja kräkas vid tanken på att gå dit. Stabilt (läs: trist) och tryggt äktenskap med en man som avgudar mig.

Försöker hitta glädje i små mentala förälskelser i andra män/kvinnor när sådant dyker upp, men agerar inte på det. Jo, jag älskar min man också, men jag lever inte med honom, om ni är med på vad jag menar med "lever". 

Känner mig galet kvävd och ofri men är besluten att barnen ska växa upp i en kärnfamilj, och som sagt älskar vi varandra men förälskelsen finns inte där längre, som det känns.