FÖR ELER EMOT ABORT?

Upprepar: jag talar inte om förbud. Propagerar inte för förbud.

Nej, absolut att du inte gör det. Men andra gör det, och alla bör sätta sig in i konsekvenserna av ett förbud, vare sig de är för, emot, mittemellan, obestämda, kappvändare eller obrydda.

Har inget med mina åsikter att göra.

Andra får tala för sig själva.

Argumentet om att abort bara är okej vid våldtäkt är det löjligaste av allt. Då handlar det verkligen inte om något heligt liv eller ens om fostret utan om unken sexualmoral och kvinnohat. Antingen är man 100% för eller 100% emot. För  handlingen är alltid  den samma, livet förhindras lika mycket oavsett anledningen till aborten.

Det där var en märklig och helt irrelevant jämförelse.

Alltså, jag tror att vi har kommit för långt ifrån de naturliga livsprocesserna i vårt moderna samhälle. Har man sex så är det - i normalfallet - början på en process, där ett ägg kommer att bli befruktat och växa till en ny människa. En unik individ - som i sin tur kommer att fortplanta sig tillsammans med en person av motsatt kön ett par, tre decennier senare. Och så har det alltid varit.

Detta är inget som någon människa varken kan eller ska ge "sin tillåtelse" till, utan det är så det ÄR. Har man starka känslor emot att ingå i detta livets kretslopp, så föreslår jag att man slutar ha sex...

Fast varför ska vi alls leva kvar med ett tänk som faktiskt inte är speciellt giltigt längre. Sex är inte nödvändigtvis lika med barn. Oskyddat sex är lika med stor risk för barn. Och inget preventivmedel är 100% säkert.

Jag tror i och för sig, att det kan bli mycket svårt för en kvinna att ta till sig ett barn som är följden av en våldtäkt, och som till hälften är våldtäktsmannens barn. Bor man dessutom i PK-landet Sverige, så kan våldtäktsmannen, efter avtjänat straff, mycket väl tilldömas umgängesrätt med "sitt" barn.

Under dessa omständigheter är det nog ingen som tror, att ett barn kan få en bra uppväxt, som leder till att han eller hon blir en både lycklig och samhällsnyttig medborgare... För mig känns sådana extrema situationer som "force majeur". På samma sätt som nog de allra flesta människor känner vämjelse vid tanken på kannibalism... men ändå kan förstå och förlåta, att människor ätit varandra vid extrema nödsituationer. Som t.ex. efter flygplanskraschen i Anderna på 1970-talet.

Jag tycker att detta är mer komplext än att det förtjänar ett "för" eller "emot" svar. Abort som görs tidigt, utan att agera preventivmedel, är enligt mig okej. Finns goda skäl för aborten så är det okej.
Men, abort efter v.12 känns inte okej om det inte finns medicinska skäl för det.

Vad är goda skäl? Och vad är det som gör aborten fel om dessa skäl inte finns?