Flytta ifrån mitt barn.

Man lämnar inge ett sånt litet barn som förälder, aldrig någonsin, barnet behöver dig så det är bara att bita ihop och TS hand om ditt barn tills det är vuxet, sen är det din tid att göra vad du vill.

Fan jag fattar mig inte på folk ibland, aldrig någonsin att jag skulle kunna lämna mitt barn :-/ jag var i från min 7-åring nio dagar på höstlovet och jag höll på att gå sönder av saknad, hur kan man inte sakna de små utan tänka sig flytta i från landet?

Jag minns att jag som barn en gång drömde att min mamma en dag bara sa att hon skulle flytta - och jag vaknade gråtandes med en fruktansvärd känsla inombords. Som om det verkligen skulle hända på riktigt.

Mina barn fick under flera år "bara" bo hos mig fem dagar varannan vecka, och den yngsta sonen var ofta ledsen över detta och undrade varför jag inte ville ha dem mer. Han var då 7 år Det skar verkligen i mamma-hjärtat kan jag säga.

Barn lägger tyvärr ofta skulden på sig själva, speciellt i den åldern när de börjar fundera mycket över livet..

Jag tror inte TS är en dålig mamma, utan snarare en desperat människa som vill må bra psykiskt. Men om hon flyttar så pass långt ifrån sina barn tror jag bara att det kommer uppstå andra psykiska problem (hos henne). Jag tror det är ett stort misstag, som hon kommer få ångra om några år..

Vad säger pappan om saken? Varför mår du dåligt av att bo i Sverige?

Ja, du är en dålig mamma. Du är bland de värsta som jag känner till.
Jag känner dock inte din nya sambo så det finns risk att jag har fel. Han är kanske sååååå braaa i sängen att det är värt att offra sitt barn för honom även om han inte kräver det.

Du frågar om du borde stanna kvar och må dåligt. Ja, du borde stanna kvar. Att du mår dåligt förändras knappast av att du flyttar till ett annat land. Har du inget jobb försök pendla eller flytta några mil.

Man dör för sina barn om det behövs. Man svälter ihjäl och ger barnet mat. Man ställer sig i skottlinjen för att skydda sitt barn. Man täcker barnet med sin kropp när bomberna faller omkring. Man gör allt för sitt barn.

Skype hjälper inte när barnet har mardrömmar eller har feber. En riktig förälder lämnar inte sitt barn.

Till er som skriver att ett barn klarar sig med en förälder vill jag skriva att ni har rätt. Ett barn som får stryk varje dag klarar sig också. Även ett barn som är kompis med en pedofil. Eller har ebola. Oftast.

Kanske kan en flytt hjälpa dig,men vart du än flyttar så är det en sak du inte kan komma undan att ta med dig: Dig själv.

Umgänge kan vara så många fler saker än fysiskt telefon, skype etc men givetvis kommer ditt barn att sakna dig och det kommer troligen att krävas väldigt mycket av dig för att barnet inte ska fara illa av din flytt.

Bäst tror jag är om du kan komma till botten med ditt mående och när du mår bra kan du fundera på flytt eller inte.

Hej,
Är väl egentligen 2 olika frågeställningar.
Dels en psykiska delen och dels att flytta från sitt barn.
När det kommer till att flytta från sitt barn hänger nog en stor del samman med hur ert umgänge/vardag ser ut idag. Blir det stora ändringar så lär det nog märkas. Jag har själv flyttat utomlands med ett barn kvar i Sverige och idag vill jag nog påstå att vi har en närmare/bättre relation än innan. Tidigare var det ett ständigt bråkande från den andra förälderns sida som i många fall tvingade mitt barn att välja sida. Hela den konfliktfyllda vardagen är borta - både för mig och mitt barn. Sen åker jag hem så ofta jag kan just för att träffa mitt barn. Och som några andra har nämnt är det enkelt att hålla kontakt via Skype, facebook, telefon etc. (även om det inte ersätter irl kontakt)

Ser även att många är väldigt fördömande om att flytta utomlands (Ni lär ju avsky mig också). Tja, det är möjligt att Er personlighet skulle hindra Er men tack och lov är alla inte gjutna i samma form. Mycket handlar om vad man gör det till och det är väldigt individuellt. Dessutom är det liten skillnad på att flytta utomlands - i vissa fall - och att flytta inom Sverige (Malmö/Köpenhamn vs Malmö/Luleå).

Mitt råd till TS är att se till att ha en plan. Både för din skull och ditt barns skull. Inga lösa trådar som skall fixas senare under resas gång utan en glasklar plan så att alla vet vad som gäller.

Ja, som du säger så är skillnaden inte större än om jag flyttar någon annanstans i Sverige. Kommer fortfarande inte att kunna träffa mitt barn mer än på loven då de går i skola. Och till er som tror sig veta att jag flyttar för min sambos skull, så är det faktiskt inte. Som sagt denna fråga har varit i mina tankar länge, innan jag träffade honom. Detta är inte ett något jag tänkt på över en natt, och det är intr första tänkbara åtgärd jag vidtagit för att göra de bästa av situationen. Utan har provat andra bostäder, arbeten och fortfarande mår jag inte bättre. Och detta under 5 år.

Om jag inte visste att mitt barn kommer att få de bra skulle jag aldrig någonsin flytta. Men det vet jag att h*n får. Mycket bättre än att ha en förälder som bor på ett ställe och misstrivs och inte kan ge h*n det h*n behöver pga psykisk ohälsa.

Angående första stycket; varför skulle saker förändras om du flyttar 100 mil istället för 5? Finns det något speciellt skäl som gör att du inte kan bo i någon närliggande stad? (om du inte får jobb i nya staden brukar det gå bra att pendla om man inte bor mer än 4-5 mil bort)

Angående andra stycket, så tror jag det beror på HUR mycket ens psykiska ohälsa påverkar förmågan att ta hand om sina barn. I många fall tror jag barn mår bättre av att få träffa sin förälder som mår psykiskt dåligt, än att knappt få träffa denne alls. Givetvis inte om barnen blir försummade eller misskötta, men det finns många olika grader av psykisk ohälsa.
 
Frågan är hur du ska orka med barnen flera veckor i sträck sen under loven, om du inte orkar en vecka i sträck i nuläget?

Vet du varför du mår dåligt?

Enligt mig är du en dålig förälder, ja.

Varför frågar du FL vad vi tycker när du ändå bara försvarar dig själv och dina egna tankar?