Idag har deppen bytts ut mot ilska. Hur jäkla svårt ska det vara att bli gravid egentligen?! Så nu kommer jag mäta temperatur, använda ägglossningstest och äta d-vitamin. Nu bara ska det funka!
Någon som ätit d-vitamin? Jag hittar inga rena tillskott utan bara multivitaminer. Bvc-sköterskan sa att jag kunde ta dotterns men jag vet inte hur jag ska dosera.
Jag vet ju inte hur mycket för mycket du väger lilalove. När jag var gravid med mitt första barn fick jag skit vid första mötet med barnmorskan. En student var det men hennes handledare satt bakom. Då var jag i vecka 10 och vägde 82 kg. Det blev bmi 28 tror jag. Jag skulle behöva väga ca 70 kg för att komma under bmi 25. Då fick jag höra att det var jättedåligt och att jag kanske inte behövde gå upp någonting under graviditeten. Men den ungen blev till på första försöket.
Jag tror (mina egna tankar) att det handlar mer om kost än om mat. Äter du bra idag och får i dig alla rätta näringsämnen så borde ju inte vikten vara ett problem. Om det inte är så att du väger så mycket att mensen är ojämn.
Lycka till i alla fall. Har precis försökt lägga det sjunde misslyckade försöket bakom mig.
Nej, mensen är inte ojämn, jag har ett BMI en bit över 30 MEN jag har en bild på hur jag såg ut när jag vägde såhär mycket "första gången" och det ser helt annorlunda ut. Jag ÄR överviktig och SKA gå ner, men det är annorlunda fördelat och trots att jag gått upp mycket fett så har jag en grundkondition och muskelstyrka som jag aldrig haft.
Känns väldigt defensivt men jag vill ta med mig den bilden för att visa om de säger något för att kunna försvara på något vis. "Ja jag vet att min BMI är dåligt, men titta här vilket klot jag var innan fast på samma vikt". Känns fånigt men som sagt, en av mina rädslor.
Jag måste dela med mig av ett samtal jag hade med min närmsta vän. Han bor ca 80 mil bort så vi ses väldigt sällan. Jag berättade för några dagar sedan att jag och maken försökt få barn i sju månader och bara har ett missfall som resultat. Vi har helt olika mål i livet och olika livssituationer. Han är singel och student och är tveksam till att ha barn.
MEN, han satte sig direkt och googla och försökte trösta mig med att det kan ta lång tid att få barn även om inget är fel och att jag är i precis rätt ålder för att få barn. Och att vi inte borde dricka alkohol... Jag visste ju allt han sa, men omtanken i det värmde. Han har lovat att hålla tummarna runt den tjugonde för då är det bim. Och jag tror han kommer göra det ????
Den kommentaren är ju bara elak.
Fick rådet att slappna av från min kompis också. Men han kom på sig själv sen och sa att det kan ju inte vara så himla enkelt.
Jag tror jag fick ett tidigt missfall... usch så äckligt!
Jag har inga barn, och skulle bli överlycklig för att få ett. Klart att man helst vill ha minst ett till, då jag själv är gudaglad för mina syskon.
Har man inga barn anar man ju inte ens om man kan få ett. Hellre ett än inget, hellre två än ett (för de flesta)
Så jag skulle själv kunna sagt något sådant, och det är absolut inte av ond mening att din väninna sagt så skulle jag tro.
Dock otroligt klumpigt att haspla ur sig det där med hur lätt hon haft det. Det är opassande.
Och att folk ber en att ta det lugnt är väl för att det typ är bevisat att det är betydligt svårare om man är stressad. Men kan förstå att det är svårt att slappna av när månaderna bara rullar förbi.
Någon skrev något med att det äldre syskonet är två. Kom ihåg att de rekommenderar minst tre år mellan syskon (Dock har min familj nästan 2 mellan varje barn, förutom till min äldsta bror, och det har gått bra för oss ändå).
Nu håller jag på att bli knäpp igen, som varje månad...
Enligt ägglossningstest hade jag ägglossning den första mars. Väldigt tidigt i cykeln men jag är kanske sån. Iaf, jag har tempat den här månaden och tempen har hoppat upp och ner med en halv grad. Ena dagen 36.2 och andra 36.6 och sådär. Men sen den första har det gått jämt uppför, från 36.57 och uppåt, idag hade jag högsta sedan jag började mäta på 36,86.
Jag läste att om man blir gravid så dippar inte tempen igen efter att den gått upp runt ägglossning och jag börjar tro att det är det som är på gång. Jag hoppas iaf.
Sedan fick jag en jättestark känsla att vi ska få en Ilona. Vårt arbetsnamn för nästa barn har varit lillebror men så satt jag i bilen och tänkte på våra favoritkillnamn kontra flicknamn. Och när jag tänkte på namnet Ilona blev jag bara då lugn.
Jag tror egentligen inte på sånt. Jag var inte sådär att jag kände att jag var gravid innan jag testade mig sist, jag hade ingen känsla av vad det skulle bli för kön. Drömde jag om bebisar var det tvillingpojkar och vi fick en flicka. Men kanske...
Över en vecka tills ett test visar något, tills dess hinner jag bli helt tokig
Jag fick mens idag, två dagar före bim. Jag har mått illa sen i tisdags så jag tänkte att nu jäklar!
Jag börjar bli deprimerad över det här. Jag hade tänkt mig ett barn i april-maj, nu verkar det som det inte blir något ens 2015 :(
Jag är så bortskämd med att allt går som på räls, första barnet blev till på första försöket. Så jag vet inte hur jag ska hantera att vi är inne på tionde månaden med försök. Det är ju inte såhär det ska vara. Jag ska ju vara höggravid vid det här laget!