Första barnet september 2015

-klagovarning-

BF -8 dagar

Jag sover dåligt typ varannan natt. Igår natt. Så idag är jag grymt trött. Ont i huvudet. Inget är roligt. Ingen hunger och bär jag väl äter dras jag med halsbränna galet länge. Kan inte ligga ner får då kommer halsbrännan typ efter 5 min. Måste sätta mig upp försöka rapa så lättar det ibland.

Så trött. Vill bara sova, äta skrovmål.

Hur ska man kunna samla kraft när det är så här?! Åh jag längtar så..

Skönt att få skriva av sig. All pepp eller att någon känner samma är välkommet känner mig som en dålig otacksam gravid blivande mamma...

Så, inne på andra dagen som föräldraledig, och jag tycker att det känns lite jobbigt. Jag vill ju ha barn och familj, men jag är ändå rädd för vad det här kommer att betyda för min karriär, fånigt nog. Och jag tycker att det känns jobbigt att jag blir tvungen att låta min sambo betala mer än hälften av våra gemensamma kostnader nu i några månader eftersom skillnaden mellan våra inkomster blir så väldigt stor i och med min föräldraledighet. Jag har inte varit materiellt beroende av någon annan sedan jag slutade gymnasiet för 11 år sedan och jag är inte alls bekväm med det. Samtidigt känns det fånigt och otacksamt att hänga upp sig på pengar och karriär. Det kanske bara är ett utslag av hormoner och av att gå omkring och vänta på en så ofattbart stor förändring, men det är inte alls behagligt.

Någon som känner igen sig det allra minsta?

Jo, jag är också van vid att leva snålt, och jag känner mig egentligen säker på att vi kommer att ta oss igenom 18 månader av växelvis föräldraledighet utan att någon svälter, men det känns så jäkla läskigt det här med att vara tvungen att förlita sig lite på sambons inkomst (pga bolån, amorteringar, ev sparande till barnet, etc) samtidigt som jag ska ha ansvar för en liten människa. När jag pluggade hade jag bara ansvar för mig själv och egentligen inga andra fasta inkomster än mobilräkning och hyra, och då var det inte så mycket som stod på spel. Usch, jag känner ju att jag uppfinner onödig oro, men jag kan inte låta bli.

Jag förstår vad du menar, tror jag. Jag vill ha ut bebisen, men det jag längtar efter mest är att slippa vara andfådd och ha halsbränna och vara trött hela tiden. Jag vågar knappt nudda vid tanken på att ha en bebis utanför magen. Nu känner jag ju den och dess rörelser och reaktioner, men jag vet inget om vem den kommer att vara sen. Jag tror man hanterar det här på väldigt olika sätt bara. Jag försöker ha inställningen att det är omöjligt att vara känslomässigt förberedd och gå händelser i förväg, eftersom det här är så himla stort, så det är okej att bara ta en dag i taget och låta känslorna bli vad de blir när bebisen väl är ute.

Jag sa typ sådär till en arbetskamrat förra veckan - hon sa att nu längtar du säkert tills du får träffa bebisen, och jag svarade utan att tänka mig för att ja, i andra hand. I första hand vill jag slippa den här jättemagen. Det var inte riktigt koscher att säga så tror jag, för hon verkade bli lite obekväm, haha. Men det känns ju så!

Varit hos bm nu, förresten. På bebisfronten inget nytt. Alla värden och kurvor okej, bebis huvud långt ner i bäckenet men fortfarande ruckbart. 8 dagar till bf, 24 dagar till senaste möjliga igångsättning (42+1).

Igår hade jag bf +2 och då kom en liten tjej till världen <3

Grattis till er som fått era små! <3

Idag 17.42 kikade Vesslan ut. 3230 gram å antingen 46 eller 49 lång. Maken trodde det var 46.. Hahaha.

Allt har gått superbra och över förväntan!! Nu ska vi mysa på med lilleman.