Varför äggdonation?

Okej, visst låter det fint att man bär barnet och är med från början. Men undrar om du har tänkt på att din partner då kommer vara genetisk förälder men inte du? Har du tänkt på följderna av att ni som föräldrar har olika förutsättningar och olika villkor? Din partner kommer tekniskt sett få barn med en annan kvinna? 

Ja,det är teoretiskt möjligt att få ett barn med helt annan genetisk bakgrund,men eftersom vi går inom europa i ett land där de flesta dels ser ut ungefär som "svenskar" och de allra flesta donatorerna är inomeuropeiska studenter tror jag inte vi kommer få ett svart barn. Kliniken ser nog till det också även om vi sagt att de får ta vad som finns. Inte för att ett svart barn skulle göra oss nåt,men det skulle kräva ännu mer förklaringar än ett vitt barn med bara bruna ögon som "fel" jämtemot oss.

Är gener så viktigt?
Varför?

Nä, vi får inte barn på olika villkor - vi blir föräldrar! Och nej, min partner får inte barn med en annan kvinna - det är han och jag som blir föräldrar tillsammans!

Varför hänger du upp dig på det genetiska, det är ganska oväsentligt i sammanhanget!

Ne, menj det jag menar är att om gener inte är så viktigt så undrar jag varför man inte väljer att adoptera, när man ändå inte blir genetisk förälder. Det verkar som att många som genomgår äd gör det för att det känns som att man blir mer bunden till barnet/blir mer förälder för att man burit det, som om det vore ens genetiska. Men så är det ju inte. Jag själv skulle inte kunna tänka mig att sätta in någon annans ägg, där på köpet bara ens partner har ett genetiskt band, utan hade hellre valt att adoptera. Det går inte att blunda för att det är olika mellan föräldrarna.

Att jag skulle välja äggdonation framför adoption har inget med gener att göra, det är att adoption är en mycket komplicerad process, dyr, tidskrävande och man har inte möjlighet att uppleva barnens första år!

Nu är det ju som nån redan har skrivit inte alla som får adoptera samt att det är långa köer osv.
Nej det är inte olika mellan föräldrarna (bara nåt som sitter i ditt huvud.)
Jag är lika mycket mamma som sambon är pappa på alla sätt.

Jag förklarade ju varför inte "alla" väljer adoption istället! Det är jättehårda regler så många faller bort direkt. Många års kö och kostar kanske 300000:-. Jämfört med den ED vi gjort som kostade 18000:- den billigaste varianten.  Är du ö.h.t insatt i adoption eller tror du att det är bara att välja om man vill adoptera? Man måste vara gift,under 42,måste kunna jobba 100%,får inte ha en sjukdom,måste vara psykiskt stabil,ha stort umgånge,inte vara tjock,vissa länder måste man ha 500000:- på banken os.v.

Men du läser ju inte vad folk skriver. Det går MYCKET snabbare att genomföra flera äggdonationsförsök än att gå igenom utredning och väntetid på adoption, som lan ta ca 2-7 ÅR och då har man ju oftast försökt minst 2 år på vanligt sätt först, Så om man inte tycker gener är viktigt är det ju snarare ett argument FÖR äggdonation än emot. Har du dessutom inte tagit till dig det som skrivit angående att adoptivbarn ofta mår dåligt pga alla separationer de upplevt, vilket ju inte blir ett problem för ett ÄD-barn som föds in i familjen?! Och om folk som genomgått det anser att det KÄNNS som att man får ett fint band till barnet redan i magen, så ÄR det så för dem. Helt oberoende av vad du tycker.

Vi har inte ens börjat med IVF och såvitt vi vet är mina ägg bra (normala äggstockar och AMH-värde), men äggdonation är ändå något jag fasar för att vi ska behöva ta beslut om. Dels för att jag iaf just nu känner väldigt starkt att jag vill ha MITT barn, dvs mitt genetiska barn, dels för att det är så mycket mer risker under graviditeten. Men jag tror att jag nog skulle välja det ändå, istället för att adoptera. Jag vill veta hur det känns att vara gravid, att gå igenom en förlossning, få ett nyfött barn på bröstet o.s.v. Jag vill amma (vet att man kan göra det med adoptivbarn också men blir ju en helt annan process och kräver att man får en bebis). Dessutom kan jag ändå påverka barnet under graviditeten med vad jag äter och hur jag lever (till skillnad från ett adopterat barn där den biologiska mamman kanske använt droger, rökt, druckit alkohol, inte kunnat äta och dricka ordentligt, inte tagit folsyra o.s.v. o.s.v.) och dessutom börja knyta an redan under tiden i magen. Dessutom, även om inte jag kan bli genetisk förälder så vill jag inte ta ifrån min man den möjligheten. Hellre hans barn med någon annans ägg än två helt främmande genetiska föräldrar.

Jag är mamma till tvillingtjejer som vi fått genom äggdonation utomlands. Detta för att mina ägg var för få och av dålig kvalitet och vi var dessutom för gamla för att adoptera från de länder som vi var intresserade av.

Vi var inte heller intresserade av att adoptera ett "special needs" barn då vi var mycket osäkra på om vi skulle klara det! Det är jobbigt nog att bli förälder!

Vad genetiken beträffar så finns det något som heter epigenetik och som bland annat handlar om att det insatta embryot får fysiska kvaliteter som korresponderar med modern. I korta drag så bestämmer mammans kropp vilka av embryots gener som inte ska aktiveras och vilka som ska aktiveras för att barnet ska bli så likt sin mamma som möjligt!   Sedan när barnet är fött så präglas barnet på sina föräldrar och får även mannerismer och annat som gör att det finns en igenkänning mellan barn och föräldrar!

Eftersom man får klara fysikaliska beskrivningar på donatorerna kan man dessutom välja en donator som är så lik modern, som faktiskt blir biologisk mamma eftersom hon bär barnet, som möjligt. Mina barn är det ingen som tvivlar på att de är mina! De är båda lika mig på olika sätt (tvåäggstvillingar). Och eftersom vi varit helt öppna med att vi gjort äggdonation är det inte konstigt för någon!

Det finns inte heller något ojämnlikt i vårt föräldraskap vad biologin beträffar! Det är just det som är det fina i kråksången! Man får bära sitt barn, epigenetiken gör sitt och som mor knyter man an när barnet är fött eftersom barnet är helt beroende av sin mor (till stor del även sin far) när det är nyfött!

Vi är tacksamma för möjligheten att kunna göra äggdonation, vi fick göra två försök - det första slutade med missfall - men det visade att jag faktiskt kunde bli gravid och ett halvår senare var vi gravida med tvillingar!

Så snart det står klart att man inte har livsdugliga ägg så är det naturligtvis en fråga om val! För mig var det inte en fråga om gener eftersom jag visste att äggdonation ger din kropp möjlighet att styra vilka av embryots gener som ska slås av och på för att bäst likna sin mamma!

Om faktiska gener är det viktigaste då lär man bli barnlös om ens ägg inte är livsdugliga! Och som Seven Costanza skriver så går en äggdonationsbehandlig utomlands mycket snabbare än adoption!

MEN att göra det utomlands kostar MER än en adoption i reda pengar, om man inte är villig att åka till syd- eller östeuropa och inte behöver en donator som är blond och blåögd!

Om man är under 36 hinner man stå i kö för äggdonation i Sverige, för köerna ganska långa! Och än så länge delar man varje äggskörd med en annan mottagare! Om det inte blir tillräckligt många ägg så får förstemottagaren alla ägg och andremottagaren blir förstemottagare nästa gång! Olika landsting har än så länge olika regler om hur många försök man får göra! Det tar tid och man är lite mindre "på" med mediciner och hjälpbehandlingar i Sverige. Många utländska kliniker akupunktur för att främja kroppens mottagande av embryot. Man ordineras vila i en helt annan utsträckning utomlands, efter en eller ett par mf så börjar man också utreda lite mer varför det inte fungerar, erbjuder ICSI, etc. PLUS att man får välja antal embryon som sätts in!

Inte konstigt att man blandar ihop det. Det tycks vara något svenskt fenomen att benämna mamman som fött barn medelst donerat ägg för biologisk. Så ser det inte ut i övriga världen märker man om man googlar. Varför ändra på ords betydelse undrar man.

TS: För min del har inte det genetiska eller icke-genetiska argumentet så mycket med saken att göra. Om möjligheten hade funnits att få adoptera ett yngre barn (max 2-3 år) skulle jag ha tagit den när jag trodde att jag kanske skulle förbli barnlös. Min man var mer tveksam till adoption. Vi var på ett informationssamtal och då förstod vi att vi var litet väl gamla (jag hade fyllt 40 år) och det var t ex så att Kina då hade blivit mycket striktare än tidigare (bra, på sätt och vis, för föhoppningsvis hade de börjat förstå att barnen kanske kunde tas om hand i sitt hemland).
Vi fick (efter tre missfall, gravid på "naturlig" väg, och några IVF-försök) rådet att försöka med äggdonation. Vi hörde oss, visserligen, litet för om möjligheten till det i andra länder, men av etiska skäl (åsikten att kvinnor inte ska behöva gå igenom aggressiva hormonbehandlingar för att kunna donera ägg till andra, t ex mig, och på så sätt försörja sig). Av samma, men ännu starkare, skäl skulle vi inte använde oss av en surrogatmamma.

En "gestational mother" är den som bär barnet och en "genetic mother" den som ger barnet, halva, dess gener. Det finns saker som påverkas av vem som bär barnet och hur barnets kropp utvecklas, så klart. Hjärnans storlek t ex ska ha med utvecklingstiden i livmodern att göra snarare än med gener.

Jag hade inte direkt någon större längtan efter att vara gravid och föda ett barn. Men jag hade en mycket stark längtan efter att blir mamma och ta hand om ett barn. När jag sedan, så småningom, äntligen fick gå igenom en lyckad graviditet och mitt barns födsel (med kejsarsnitt), en först jobbig men sedan jättebra amningstid osv., då insåg jag verkligen hur fantastiskt den upplevelsen var. Men jag förstod det inte riktigt innan och hade därför inga svårigheter att tänka mig att bli mamma utan att jag behövde ha varit gravid. Men då gällde det adoption.