Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Jag tror att de flesta barn och ungdomar mår bra av ett umgängesschema - som är utformat efter att passa barnet och familjen.

Iallafall mina barn vill kunna planera lite och veta var de skall vara och när de skall vara :)

Det minskar även risken för att barnet skall ställa föräldrarna mot varandra (får jag inte detta så åker jag till pappa istället).

Det skall heller aldrig ligga på barnen att behöva välja vem de skall vara hos på tex jul och liknande.

Sedan som du skriver så är det ju det där med planering. Skall mamma köra till fotbollen eller pappa? Vilken vecka kan man arbeta över? Osv.

sedan tror jag det är jättebra om barnen kan komma även när det inte är enligt schema, men då efter att ha stämt av att det fungerar med båda föräldrarna.

Det krävs dock att man HAR ett hyfsat samarbete mellan föräldrarna. Min bonus mamma har vid upprepade tillfällen bokat in saker på vår tid för att bonus skall "välja" henne.

Hon kan ringa och säga - jag tänkte vi skulle gå på bio ikväll, vill du inte komma till mig tidigare?

Eller - men jag är så ensam, vill du inte komma hit istället så ser vi på en film ihop.

Då har det blivit så att vi fått köra strikt efter schema en period eftersom mamman sätter dottern i ett läge där hon måste välja och därigenom göra ngn ledsen.

Akta så att inte dina ord biter dig där bak en vacker dag.

Ponera att din man flyttar, träffar en ny och sen har han era barn på umgänge.
Han är iväg och hon är hemma, en akutsituation uppstår och hon ser till att få med sin katt och lite andra saker hon inte vill bli av med. Kvar blir dina barn, eftersom dom inte ens existerade på henne priolista..................

Personligen kan jag säga att min mans barn inte fanns med på min lista, finns inte nu heller för den delen.
Jag skulle aldrig riskera livet för dem, jag skulle aldrig göra avkall på något jag vill göra, eftersom jag helt enkelt inte brydde/bryr mig om dem.

Ja så ser våra barns liv ut också. Och har gjort det dom senaste fem-sex åren Min näst yngsta son ringer ibland och frågar om det är okej att han kommer hem och t.ex. övar på musikläxan och jag blir ärligt arg. Har sagt att om du vill förvarna av någon anledning så fine, men FRÅGA inte om du får komma hem, för det finns inte i vår värld att säga nej så länge du bor hemma och klarar dig själv.

Du och din man ser helt enkelt olika på vilka som tillhör familjen. Han räknar naturligtvis in sina barn, du gör det inte.

Jag håller med din man, jag skulle aldrig bli tillsammans med ngn som inte köper hela paketet, inkl mitt barn. Mitt barn kommer självklart alltid få komma och gå som han vill i SITT hem!

Det är ju dock upp till dig hur du lever ditt liv. Det är bara att flytta om det inte passar!

Jag tycker det är rätt naivt av alla som skriver, men flytta då!!
Tror dom på fullaste allvar att HAN äger bostaden, HAN betalar allt, så hon bara är en inneboende tjänsteperson på nåder.
Det kan ju bli så att hon vill flytta, de blir tvungna att sälja huset, han har inte råd att köpa ut henne eller köpa nytt hus. Han hamnar i en mindre lägenhet i ett sämre område, barnen är genast inte så pigga på att komma dit längre. Då sitter han där ensam.
Med alla amorteringskrav osv som är på g, så är det inte ens säkert att han kan köpa varken hus eller lägenhet, att hyra kan va rätt långa köer. Då blir han ev inneboende hos en kompis under tiden, och då har han ingen möjlighet alls till att ha barnen på umgänge. Dessutom kanske kompisen säger nej till att dom ska sova över där pga platsbrist.

Tog det dig fem år att upptäcka att han gjorde allt du bad om och tyckte att allt du sa och gjorde var toppen? Det var ju lyhört av dig.

Var gör ni av ditt heltidsbarn om det är så att din man vill andas ut och ta det lugnt någon vecka i taget då?

Jag tyckte att det var oerhört lustigt uttryckt. Men var ni så unga så är det ju mer förståeligt förstås. I den här tråden och andra tycker mig absolut se att du behållit mycket av, låt oss kalla det för fräschören hos, en tonårings sätt att resonera på. 

Hur gammal är du förresten? 

Jag resonerar precis som det som passar vår familj. Utan att vara spydig o hoppa på andra som ej tycker som jag. Kommer det däremot in folk som bland annat du som ska visa med hela handen och på ett formellt sätt och ett spydigt sätt deklarera för oss andra hur fel vi har så blir jag förbannad.

Du uttrycker dig som om du vore så himla mycket bättre än alla andra. Var det det är helt upp till dig men sluta klassa ner oss andra.

Jag är runt 40, gift sedan många år tillbaka, mamma och min man är pappa till mina barn, utbildad och ett skapligt bra betalt heltidsjobb, bor i hus som min man och jag ritat tillsammans och äger lika mycket.