Skulle du vara hemma på heltid med dina barn om det var möjligt?

För det första kan man ha ett helt jämställt förhållande trots att ena parten är hemmaman/fru. För det andra så finns det andra mål i livet än att jobba, hur blev arbetslivet ditt största mål?

För det tredje hoppas jag att du ger en mer nyanserad bild till dina barn. Jag svarar gärna på hur jag löser situationer eller resonerar kring annat men att känna att den andra parten i diskussionen vill platta till och tillintetgöra är ganska otrevligt.

Vill dina barn bli hemmafruar/män är det bara för dig att acceptera det och det finns inte så mycket du kan göra åt det. Mina föräldrar jobbade heltid och var måna om sina karriärer. Det har inte påverkat mig i huvud taget i mitt val av liv. 

Du kanske borde sätta dig ner och fundera på varför det är så lite värt för dig att ta hand om dina egna barn. Varför är din karriär och din utbildning viktigare? Jag tycker också utbildning och jobb är viktigt men att ta en paus mitt i livet för att ägna mig åt barnen tycker jag inte är något negativt, varför skulle det vara det? Jag vet inte om det märks genom det jag skriver men jag är inte helt ignorant och outbildad heller.

Ska jag vara helt ärlig brukar det alltid bli såhär i diskussioner kring oss som har/tar oss råd att vara hemma med barnen. Handlar det egentligen om den svenska avundsjukan? Att jag fått den här fantastiska möjligheten och kan leva ett rätt soft liv.

Det är nog så att du bör rannsaka dig själv här nu istället för att säga att andra beter sig illa.
Du skriver att det är "lite värt för mig att ta hand om mina barn" -Var har du fått det ifrån?
Du skriver att arbetslivet är mitt största mål, varifrån har du fått det?
Känner du dig tillplattad och tillintetgjord så säger det nog mer om dina egna känslor om dig själv än vad det säger om mig.
Du skriver att min karriär är viktigare än mina barn, vad menar du?

Vad gäller att ha råd eller inte så skulle vi klara oss gott och väl på min makes lön. Att du drar avundsjukekortet blir rent av patetiskt.

Jag tycker ju då att personen du argumenterar med skriver både nyanserade och väldigt genomtänkta inlägg. Man har all rätt i världen att själv avgöra hur man anser att någon är en god förebild för sina barn eller inte.

Jag anser personligen inte att man kan ha en jämställd relation om den ena parten är hemma på heltid och försörjs av den andra. Det är min åsikt, den är genomtänkt och välgrundad. Du har din fulla rätt att inte hålla med mig - men oavsett är det inte riktat mot dig personligen.

Givetvis finns det andra mål i livet än att jobba och jag ser inte att det är vad anonym menar heller. Hen skriver inte heller att det är det största målet - utan att ett aktivt valt och givande yrkesliv är någon hen önskar sina barn, och därmed också väljer även för sig själv.

Du har själv en väldigt låg ton i dina inlägg - vad är det som säger att man anser att det är "lite värt" att ta hand om sina barn bara för att man inte väljer att vara hemmaförälder?

Jag anser - återigen, personligen - att man är en god förebild för mina barn genom att visa att även mamma kan jobba och bidra till den ekonomiska försörjningen av familjen, bidra till samhällsutvecklingen, ta ansvar för sitt eget framtida liv (=intjänad pension) etc.

Nu har vi fullständigt råd att vara hemma och jag var hemmaförälder under fyra år (min make på deltid) och mina föräldradagar är dessutom sparade till nu när jag jobbar och kan behöva dem för extra ledighet med barnen. Det är inte där problemet ligger. För mig - personligen - är det viktigt att vara produktiv, jag är inte intresserad av ett "soft liv". Jag är stolt över att jag gör något annat av mig själv än att gå hemma, att jag använder min utbildning, att jag har ett givande jobb, fungerande vardag, och - faktiskt - inte lever på någon annan. Andra får välja annorlunda givetvis, liksom se sig själva som förebilder. Men de är det inte i MINA ögon.

Nej jag frågade dig varför du tyckte att arbete och utbildning var så viktigt att du känner att det är ett måste snarare än att ta hand om dina barn. Jag utgår från att du prioriterar dina barn på alla sätt du kan som de flesta vettiga föräldrar faktiskt gör.

Jag förstår att livet som hemmaförälder inte passar alla och lägger inte in något negativt i att vara en arbetande förälder. Full respekt till de som tycker de kan jobba 100% och samtidigt bolla allt som hör familjelivet till. Däremot förstår jag inte viljan att skriva ner andras val. Jag har inga ambitioner att ta mig fram i arbetslivet, tjäna pengar eller på annat sätt utvecklas där. Jag har däremot förståelse för de som har de ambitionerna och tänker inte negga ner deras val, varför skulle jag?

Ja avundsjukekortet är lågt och dåligt men jag undrar ändå varför det ständigt ska ses ner på de som väljer att prioritera sina barn framför en eventuell jobbkarriär (eller bara jobb) som om det vore något dåligt. För vad du än säger har du faktiskt skrivit en del rätt negativa saker om att vara hemmemamma/pappa.

Det finns ett par relevanta frågeställningar;
1. Vad bidrar jag med skattemässigt?
2. Hur ska jag klara min pension?
3. Vad tar jag emot för bidrag?

Dvs ligger jag bara samhället till last eller bidrar jag på något sätt? 

Och jag tycker man kan vara "produktiv" på hemmaplan också, inte bara på ett jobb. 

Jag tror också en del av problemet är det du skriver:
"Jag är stolt över att jag gör något annat av mig själv än att gå hemma, att jag använder min utbildning, att jag har ett givande jobb, fungerande vardag, och - faktiskt - inte lever på någon annan."

Jag gör definitivt väldigt mycket annat än "går hemma". Jag ser även livet med barnen och deras uppfostran och framtid som ett väldigt viktigt jobb. Och jag lever absolut inte på någon annan (men jag ser att man kan tro det från mitt första inlägg, mitt misstag att jag var otydlig där). 

Jag anser inte att JAG är produktiv om jag är hemmaförälder på heltid. Det är inte så jag ser på produktion.

Nu tolkar du "gå hemma" lite väl bokstavligt, jag menade det i ett bildligt avseende.

Nu gör du det igen!
Påstår att jag sagt något jag inte har gjort.

Vill för upplysningens skull berätta att man kan kombinera ett arbetsliv med ett familjeliv. Att arbeta och ta hand om barn är inte endera eller - man kan göra både och.

Du låter väldigt negativ i din ton vad gäller att någon väljer att arbeta. Att det är "lite värt att ta hand om barnen"

Inte är det väl konstigt att man inte ser sig själv som en bra förebild om man går emot det man tror på i det man gör, att man ser sig själv som en bättre förebild om man gör det man tycker är riktigt. Jag tror inte på att vara hemma fram till skolstart eller till barnen blir vuxna, jag tycker inte att jag skulle vara den förebild jag vill vill vara då genom det och med vad det skulle innebära, jag tycker inte för mig själv. Jag är uppväxt med jämställda föräldrar och det har med all säkerhet påverkat mina val av partner, i föräldraskapet. Deltid för båda och med det mycket tid med barnen men också annan sysselsättning tycker jag är ett bättre val än en förälder som är hemma på heltid och en som vanligtvis arbetar mer än den skulle behöva göra om den andra också arbetade (då skulle också den föräldern ha mer tid med barnen) för att försörja alla. Att man inte delar åsikt betyder ju inte att man dömer någon.

Och det där med avundsjuka är så trist men typiskt familjeliv, det finns säkert de föräldrar som önskar att de hade den möjlighet du har anonym (hemmamamma) men de som gör ett aktivt val är inte avundsjuka, de delar bara inte din syn på vad som är en bra förebild eller önskar leva på samma sätt. Jag går inte omkring och tror att hemmaföräldrar är avundsjuka på mig för att mina barns pappa har lika mycket tid med sina barn som jag har. Är man nöjd med sitt val är man sällan avundsjuk, det är snarare något man tar till om man inte är helt nöjd eller inte har något att komma med tror jag.

Jag tycker enligt din tidigare text att det låter som du sätter högt värde på att visa för dina barn att du jobbar?

"Jag vill lära mina barn orsak-verkan. Jobb = lön. 

Inget jobb = inga pengar. "

"Jag tycker inte heller att man ska vara martyr inför sina barn, att de ska känna att jag gav upp mitt jobb för deras skull är inte okej för mig. "

 

Låter enligt mig som du värderar jobbet högt? = Inte lika högt som att vara hemma med barnen.

Inget konstigt med det. Men du prioriterar jobbet och att visa dina barn vikten av jobb, vikten av utbildning, vikten av pengar, värdet av att jobba och tjäna sina egna pengar.

Före att prioritera barnen och vara hemma med dom.

Jag prioriterar att vara hemma med barnen istället. Att visa dom kärlek, ödmjukhet, närhet, att få ha ett stressfritt liv, att lära dom prioritera människor inte pengar. Att lära dom att livet handlar inte jobb eller pengar (Det är ett nödvändigt ont för mig) Jag vill kunna lära dom i en lugn pedagogisk miljö hemma. Jag vill lära dom trygghet med att få ha ett stabilt hem, kunna pyssla i trädgården. Jag prioriterar att äta mat som tagit lång tid att laga, och ha tid att äta tillsammans, varje frukost lunch och middag och kvällsmat ihop. Att få sällskap, förståelse och kärlek i oändlighet hela dagarna för barnen. Och kan tillägga att mina barn är långt före andra barn när det gäller utveckling. 

 

Du sätter dig ju på väldigt höga hästar. För den stora majoriteten är det inte ens en möjlighet att vara hemma utan någon inkomst i överhuvudtaget. För de flesta är "stabilt hem" detsamma som att kunna försörja sig, och det innebär då också arbete.

Ps: mina barn äter också långlagad mat, och får pyssla i trädgården.

Ja, jag sätter högt värde på att visa att jag jobbar för mina barn.

Ja, jag värderar jobbet högt.
Nej, jag värderar inte hemmafrulivet högt.

Ja, jag värderar mina barn och tiden med dem oerhört högt.

Ja, jag är hemma med dem men inte 24 timmar per dygn. Barnen är inte heller hemma 24 timmar per dygn.

Ja, jag visar mina barn kärlek, ödmjukhet, närhet och att prioritera olika saker utifrån vad men vill och kan.

Ja, livet handlar om jobb och pengar. Bland annat.

Ja, jag lär mina barn/ger mina barn trygghet, de har ett stabilt hem, de kan pyssla i vår trädgård om de vill.

Jag prioriterar att laga snabb mat de dagar vi inte har tid att laga långsam mat och jag prioriterar att de får äta långsamlagad mat då det funkar.

Ja, vi äter varje frukost ihop, inte varje middag men de flesta och inte lunch.

Mina barn får förståelse, kärlek och de får lära sig hänsyn, att inte alltid komma först, att de inte är universums mitt utan man får vänta på sin tur ibland.
De vet att jag älskar dem mer än allt och går genom eld och vatten för dem om det krävs.

Skulle aldrig i livet välja att vara hemma med barnen. Jag är en bättre mamma och partner när jag får jobba om dagarna. Trivdes inte med att vara föräldraledig med ettan och fasar för att vara det med lillasyster när storasyster bara får vara 15 timmar på dagis per vecka.

Jag älskar såklart min dotter, men jag hämtar inte energi i att pussla, gräva i sandlådan och bygga kojor. Istället får jag den från mitt jobb och från egen tid. Det är min introverta läggning som styr detta. Dock är det underbart med egna barn! Andras är jag mindre glad i.

Nej, inget för mig.

Nu jobbar jag halvtid och i höst deltid, men bara att vara föräldraledig knäcker mig. Efter tre veckor försvinner de rosa, fluffiga molnen och tristessen och paniken kliver in. Så skönt att yngsta barnet fyllt ett år och vi fått lämna spädbarnstiden. I höst börjar förskolan och jag ser fram emot se vanliga rutinerna och lunken igen.

Hemmapäron som trivs hemma får göra som de vill, karriäristerna som de vill, och vi vanliga päron som har ett helt ok jobb utan att jaga karriärpoäng får göra som vi vill. Hur enkelt som helst.

Du kan omöjligt veta om jag sätter mig själv på väldigt höga hästar?

Du vet inte vart jag kommer ifrån eller hur jag är uppväxt.

Samt har jag levt ett fattigt liv i många år, och insett att jobba är inte värt mödan inte i längden.

Familjen fanns där när pengar inte fanns, värme och kärlek och gemenskap det var allt man hade när pengar och mat inte fanns. (Detta var en tid innan jag fick barn)

Sen fick en närstående cancer och jag insåg att mitt liv ska inte handla om att jobba bort det för att kunna åka på resor, eller ha lyxbåtar eller göra annat. Mitt liv ska gå ut på att serva dom jag älskar. Att få spendera tid med dom jag älskar värderar jag högt. Livet är för kort för att enbart jobbas bort. Och att träffa mina barn bara några få timmar om dagen räcker inte.

Och jag hade hellre valt att leva på en extremt låg lön och vara fattig igen och ändå vara hemma. Än att vi båda föräldrar jobba och barnet fick sättas på dagis. Och våra liv handlade bara om att tjäna in pengar.

 

Alltså, att sätta sig på höga hästar är att vara högdragen. Och det är du i den här diskussionen.

Jag tycker att ditt sätt att resonera är otroligt märkligt. Du vill lära dina barn värdet av att inte behöva bry sig om pengar, samtidigt som du har valt att leva på ett sätt som förutsätter

A) att man blir försörjd av någon annan, något som kräver relativt hög inkomst för den arbetande personen

B) har ackumulerat pengar man kan leva av, vilket också kräver relativt hög inkomst (alternativt ett arv eller lottovinst)

Det är en lyx att vara hemma. En annan sorts lyx än att ha fin bil, båt eller åka på utlandssemester, men lik förbannat en sorts lyx som kräver samma typ av ekonomiska förutsättningar. Och det är den lyxen du sitter och raljerar över? Så provocerande naivt!

Jag avser inte bilar, resor, märkeskläder, prylar och stort hus - utan att kunna försörja en familj så att de har mat på bordet, tryggat boende och hela kläder.

Våra bakgrunder är relativt lika baserat på det lilla du skriver och tänk att det har lett till så diametralt olika värderingar. Jag skulle ALDRIG utsätta mina barn för risken att hamna i den situation jag har varit i och som jag i och med mitt jobb ser barn och ungdomar i dagligen.