Skulle du vara hemma på heltid med dina barn om det var möjligt?

Ok, men låt säga att du inga barn hade fått.
Vad hade livet varit värt för dig då?

En sak till, hur gamla är dina barn?

Att du skriver att det är sorgligt att man inte fått uppleva något så ens barn inte är något att leva för förstår jag inte alls. Vill du vara eller verka självgod?

Jag kan skriva under på varenda ord i ditt inlägg för exakt så är mitt liv just nu.

En skillnad bara. Jag är inte hemmamamma.
Jobbar göra jag. Dels för att jag gillar mitt jobb men faktiskt så vill jag vara en god förebild för mina barn, jag anser inte att jag skulle vara det om jag gick hemma.

På vilket sätt är jag inte en "bra förebild" för mina barn? För att jag ger dom tiden jag skulle lagt på ett jobb under åren de är hyfsat små? Är det inte en god förebild om något? Att sätta andras behov före mina egna under en period av mitt liv.

Jag hade förstått ditt resonemang om jag varit hemma för att jag inte orkat ta tag i mitt liv och jobba men nu är ju detta ett aktivt val vi tagit i familjen.

Jag undrar också över det där. På vilket sätt lever man inte för sina barn för att man också lever för annat, att man inte känner sig klar med allt annat när man skaffar barn betyder väl inte att man inte upplevt något innan? Kan man inte fortsätta uppskatta och leva för annat men samtidigt leva för den tid man har med sina barn?

Varför drar du in värde i ekvationen?

Värdet av vare sig mitt eller någon annans liv påverkas av vad vi gör eller inte gör.

Hade jag inte fått barn hade jag inte vetat hur det är att ha barn. Det hade inte påverkat värdet av mitt liv.

Mina barn är födda 2010, 2012 och 2014.

Ordet sorgligt använde jag utifrån att det var det ordet du använde om mina bevekelsegrunder. Ville du vara självgod då?

Jag tycker inte att det är ett dugg sorgligt att leva för sina barn.

För mig spelar anledningen till att man inte vill jobba ingen roll.

Jag vill lära mina barn orsak-verkan. Jobb = lön.

Inget jobb = inga pengar.

Om man är hemma upp till att barnen är vid tre års ålder och man har flera med ett par års mellanrum så innebär det att det äldsta barnet inte ser sin mamma jobba förrän barnet är 9-12 år kanske och jag vill inte att mina barn ska ha en sådan förebild.
Vill du det så är det ditt val. Alla väljer olika, jag vill att mina barn ska se att man kan kombinera jobb, partner, barn, fritidsintressen, husdjur och att de ska veta hur man försörjer sig.

Jag vill gärna att de väljer läsa vidare efter gymnasiet och att de siktar på det jobb som de vill ha så deras arbetsliv blir innehållsrikt. Att ha en universitetsutbildning som man inte använder tycker jag är bortkastat. Inte för en själv men för de skattekronor som man nyttjat och sedan "slängt i sjön". Bättre att en person som vill använda utbildningen får platsen om man ändå tänkt gå hemma i tiotalet år.

Jag tycker inte heller att man ska vara martyr inför sina barn, att de ska känna att jag gav upp mitt jobb för deras skull är inte okej för mig.

Mina barn vet att jag älskar dem oerhört, tro inget annat, jag ställer upp för dem i alla väder men jag utplånar inte mig själv.

Du är bra på att döma, en ganska otrevlig egenskap. Varför gör du så?

Känner du dig dömd?

Hur tycker du själv att dina inlägg låter? Med ord som "martyr", "självutplånande" och "bortkastat" beskriver du din tolkning av en hemmaförälders (i detta fallet mitt) liv. Till skillnad från ditt livsval som är "innehållsrikt" osv. 

Jag känner mig inte dömd även om jag tycker du gör ditt bästa för att provocera fram sådana känslor. Däremot tycker jag det är lite tråkigt och sorgligt att du inte kan se utanför din egen värld och inse att andras liv kan vara precis lika goda liv som ditt trots att de inte valt samma väg som du. Det känns trångt och inskränkt.

Jag beskriver inte ditt liv, jag beskriver min upplevelse. Inte din.

Jag skriver hur jag ser på saken, inte hur du ser på den.

Jag kan se långt utanför min värld och det finns gott om människor som tycker att jag går upp i mina barn allt för mycket då jag väljer att spendera så gott som varje ledig stund med dem. Trots att det inte är så små längre.

Fortfarande så måste jag få tycka att en bra förebild är på ett visst sätt precis som du tycker att en bra förebild är på ett annat sätt.
Jag vill ge mina barn en drivkraft att nå mål de har och jag stöttar dem i deras resa samtidigt som jag själv har egna mål och är i och med det den förebild som jag vill vara.
Jag vill inte att mina döttrar ska bli hemmafruar och jag vill inte att mina söner ska ha hemmafruar. Jag vill ha jämlika barn.