Har du förtroende för regeringen?
popularhistoria.se/krig/andra-varldskriget/midsommarkrisen-1941
"Därefter kallades först Günther och sedan Per Albin till kung Gustaf V för överläggningar. Vad som verkligen sades på dessa möten är höljt i dunkel. Men när 7 av 15 regeringsmedlemmar möttes för preliminär överläggning vid 12-tiden förklarade statsministern att kungen uppenbarligen ämnade abdikera om inte regeringen gick med på tyskarnas krav.
...
Både Günther och hans kabinettssekreterare Erik Boheman sammanträffade med Schnurre och sökte vinna tid. Att diskussionerna var påfrestande framgår inte minst av Bohemans omdöme om sin tyska motpart som »en oerhört vidrig person, ömsom sliskig och inställsam, ömsom iskall och förtryckande«.
Schnurre insisterade på ett snabbt besked och gjorde klart att ett svenskt nej skulle tolkas som en fientlig handling mot Tyskland.
Det blev inte lättare av att den finske ministern i Stockholm, Jarl Wasastjerna, också utövade påtryckningar på Günther. Den finska regeringen ville absolut att Division Engelbrecht skulle få transiteras genom Sverige.
...
Per Albin var noga med att inte avslöja vad han själv tyckte i sakfrågan. Han höll dock med Günther om att det vore utrikespolitiskt riskabelt att inte göra som tyskarna ville, trots att den svenska opinionen antagligen inte skulle tycka om det. Framför allt ville han inte att regeringen skulle spricka på frågan. Än en gång framförde Per Albin sin uppfattning att kungen hade hotat att abdikera.
Wigforss kraftigt emot
Men det fanns fler starka viljor i regeringen, och den allra starkaste tillhörde finansministern Ernst Wigforss, en av det svenska 1900-talets starkaste politiker.
Wigforss hade en helt annan uppfattning om läget än Günther. Till saken hör att Wigforss var en intellektuell gigant som åtnjöt allmän respekt också i borgerliga läger, där man annars fruktade honom för hans socialistiska visioner.
...
När Wigforss fick ordet vräktes Günthers resonemang över ända. Här gällde det att välja sida i ett världskrig, och det var glasklart vad ett ja till Tyskland skulle innebära. Sverige skulle förvandlas till en nazitysk satellitstat, en bas för Hitlers krig mot Stalin. Om den svenska regeringen ville fortsätta att styra över ett demokratiskt och neutralt land fanns det bara ett svar att ge tyskarna, och det var ett bestämt nej.
Sköld också negativ
Försvarsminister Sköld var också emot tanken att tyskarna skulle få använda svensk järnväg. Ett ja skulle innebära att Sverige gled in i den tyska maktsfären, och detta fick inte ske. Möjligen kunde man komma undan med ett bifall om man var säker på att det blev en engångseftergift, sade Sköld. Men svenskarna fick under inga omständigheter hamna i ett läge där Hitler visste att han kunde ställa upprepade krav på liknande transiteringar och alltid få sin vilja igenom.
...
Sköld slog också fast att om inte regeringen kunde enas vore det kanske bättre »att låta de tyskvänliga krafterna överta ledningen«. Han sade det inte rent ut, men alla begrep vad han menade: att samlingsregeringen kanske borde upplösas så att de borgerliga fick föra sin protyska politik på egen hand.
Splittrad regering
Per Albin skrämdes av Skölds scenario ? en regeringskris i detta läge kunde mycket väl framkalla ett tyskt militärt ingripande i Sverige ? och protesterade. Men försvarsministern hade en poäng. De borgerliga ministrarna var positivt inställda till det tyska kravet, medan socialdemokraterna var emot.
...
Under tiden hade Per Albin Hansson hunnit tänka igenom situationen och bestämma sig. I grund och botten var den tyska transiteringen av en stridande division på svensk mark lika förhatlig för honom som den var för Wigforss och Sköld. Men Per Albins överordnade mål var att hålla ihop samlingsregeringen. Om den sprack kunde vad som helst hända. Eftersom utrikesministern, kungen och de borgerliga aldrig skulle gå med på ett avslag måste Socialdemokraterna vika sig, allt för att rädda regeringen.
Avgörandet fälldes på den socialdemokratiska riksdagsgruppens möte. Per Albin förklarade att han var för ett ja till Tysklands begäran, eftersom ett nej skulle fälla regeringen. Dessutom hotade ju kungen att abdikera. I voteringen röstade likväl en överväldigande majoritet, 159 mot 2, nej till att bifalla tyskarnas begäran. Detta innebar, eftersom de borgerliga riksdagsgrupperna väntades förorda bifall, att samlingsregeringen var handlingsförlamad.
...
Därmed har vi nått fram till midsommarkrisens största gåta: kungens roll. Hotade verkligen Gustaf V med abdikation om inte socialdemokraterna gick med på tyskarnas krav? Utövade han den lilla personliga kungamakt han hade kvar till att pressa politikerna att göra Hitler till viljes?
Skrämde kungens ultimatum om en konstitutionell kris regeringen till att för sista gången i svensk historia böja sig för majestätet?
Något som talar för att kungen verkligen agerade offensivt är den så kallade Wiedrapporten, som prins Victor av Wied sände till Berlin den 25 juni. Enligt denna hade Gustaf V engagerat sig starkt i frågan för att hjälpa Tyskland. Men Wiedrapporten är en partsinlaga, och den är inte en ögonvittnesskildring. Prins Victor var inte med när »hotet« framfördes.
...
Vid en konselj i slutet av januari 1947 skrev Erlander i sin dagbok att Gustaf V ville ta död på ryktena om sitt agerande. Kungen förklarade att han »icke utövat någon påtryckning i form av abdikationshot«. Ett par dagar senare, när Erlander analyserat bevarade anteckningar och deltagit i en interpellationsdebatt om 1941 års händelser, hade han övertygats om att kungen talade sanning och att abdikationshotet var en bluff som Per Albin fabricerat. Eller rättare sagt, Per Albin hade på eget bevåg överdramatiserat riskerna, så att många uppfattade det som om kungen framfört ett hot.
Gustaf V:s roll
Det mesta talar för att Erlanders bedömning är korrekt. Gustaf V var en gammal och erfaren monark som saknade skäl att ljuga om sin roll. Dessutom stämmer historien väl överens med vad vi vet om hur kungen brukade agera i krissituationer.
....
Klockan 19.00 på midsommardagen sammanträdde regeringen. Riksdagsgruppernas beslut rapporterades, men Per Albin Hansson valde till en början att endast redovisa resultatet av den första socialdemokratiska omröstningen. Efter en upphetsad diskussion frågade han de borgerliga partiernas representanter om de kunde tänka sig att, för enhällighetens skull, gå på den socialdemokratiska linjen och vägra tyskarna bifall. Svaret var nej.
I debatten framförde Sköld än en gång sin ståndpunkt att det nog var lika bra att upplösa regeringen, så att de tyskvänliga borgarna kunde regera vidare själva.
Den heta debatten fick ett förutsägbart slut. Eftersom det framkommit att socialdemokraterna hållit också en andra omröstning ville de borgerliga veta hur den utfallit. Och nu bekände Per Albin färg: jodå, de hade gått med på att vika sig om frågan hamnade i ett dödläge.
Gick med på tyskarnas krav
Men ? och här utgick statsministern från vad Sköld sagt under diskussionen på midsommarafton ? endast under förutsättning att det rörde sig om en engångseftergift. De borgerliga höll med. Ingen ville att Sverige skulle bli ett permanent genomfartsland för Wehrmacht.
Därmed var saken klar. Regeringen sade ja till tyskarnas begäran. Soldaterna i 163:e infanteridivisionen fick åka på svensk järnväg. Riksdagen informerades på förmiddagen den 25 juni, och vid 11-tiden bekräftade första och andra kammaren, som sammanträdde i hemlighet, regeringens beslut. För att det skulle vinna laga kraft klubbades det igenom på en konselj klockan 15.30.
Transiteringen engångsföreteelse
Midsommarkrisen var över. Gustaf V tackade regeringen, särskilt Per Albin och Günther. Därefter mötte kungen prins Victor av Wied medan Günther sammanträffade med Schnurre. Båda klargjorde att transiteringstillståndet måste uppfattas som ett engångsfall. Det »fick inte betraktas som precedensfall eller ett politiskt principiellt ståndpunktstagande«. Tyskarna hade inga invändningar."
För övrigt är det ju inte bara Bill o Bull-högern som betraktar det förflutna som en arena för sagoberättelser, tydligen gör Putin detsamma. Det påstås att Macron fick lyssna till en flera timmar lång historieskröna när han mötte Putin.
