FET/IVF 2015 Maj

Spännande! Lycka till och ruva på :)

Spännande! Jag ska sätta in ett 5-dagars imorgon!

Vilken resa du har gjort! Beundrar dig som orkar fortsätta trots allt som varit.

Fanns det gånger då du kände "nu skiter jag i det här"? Hur hanterade du det isf?

Vet inte riktigt hur jag skall göra för att fokusera på rätt saker. Är sämst på det där med sorg och blir lätt destruktiv i mitt tänkande.

Vill inte hålla på med det här för alltid utan vill gå vidare och leva mitt liv som det är. Inte gå runt och tänka på allt som inte blev.... Så svårt!

Tyvärr så har de flesta av oss flera misslyckanden bakom oss. VI är alla så otroligt starka som gång på gång orkar att resa oss och fortsätta. Kämpigt att kastas mellan hopp och förtvivlan, det måste vara det absolut jobbigaste och det som är allra mest psykiskt påfrestande i allt detta. 

Då när jag upplever att det är som jobbigast är ruvartiden, den är rent ut sagt ett helvete. 

Idag 2 rd med ett 5-dagars blastocyst, de andra 2 som dom hoppades kunna frysa igår gick ej så nu sitter vi här med en liten hopplöshet i allt detta. Känns som ännu ett misslyckande, hade känts så bra med ett eller två i frysen som ett plus.

Detta är vårt 3:e ivf försök, om det kändes tungt de andra gångerna vad kommer det inte kännas om man skulle misslyckas i detta?  Törs knappt tänka tanken. 

Vi är ALLA här inne riktiga kämpar!

Nej jag har aldrig känt att jag vill ge upp. Men har svårt att glädjas åt andras graviditeter vilket man ju vanligtvis gör och det är jobbigt att försöka dölja för vissa och förklara för andra. Min första graviditet (när jag var 20) resulterade i en dotter som nu är 10. Folk har alltid sagt att jag ska vara nöjd med att jag iaf har ETT barn, vilket jag kan förstå. Problemet är att jag känner att genom att ha ett barn så vet jag också vad jag missar. Min mamma sa att det var mitt livs stora misstag att skaffa barn så tidigt men det var mitt livs bästa beslut. Efter det har det ju knappast gått nåt vidare.

Med mitt ex så visade det sig att hans spermier hade 0% rörlighet men ändå blev jag gravid 5 ggr med honom. Dock slutade de 2 sista med utomkveds med 3 månaders mellanrum. Då var jag riktigt knäckt och kände att jag orättvist nog anklagade honom för dem inombords. Att det kanske var hans fel att det blev utomkveds. Komplett meningslöst och orättvist av mig, jag vet.

Än värre blev det när en av mina bästa väninnor kom till mig en vecka senare och skrattandes berättade att hon bara råkat bli gravid med en kille på fyllan och undrade om jag kunde hänga med när hon gjorde abort samtidigt som min ex-man fick sitt tredje barn med sin nya tjej.

Då kände jag att livet är så sjukt orättvist. Var väldigt låg i ett år ungefär men sen träffade jag min sambo och valde att göra slut med mitt ex då vårt förhållande blivit väldigt infekterat och destruktivt och börja om helt.

Hur som helst, graviditeter och bebisar är fortfarande ett känsligt ämne. Men jag försöker tänka på allt positivt med att inte ha barn när det blir för jobbigt. Att jag o min sambo (har bara dottern varannan vecka) kan gå ut och äta eller gå på bio när vi vill, resa mer än många andra, slippa ligga dödstrött på soffan o somna vid nio varje kväll, ha kvalitetstid med varandra, laga mat tillsammans och äta när vi vill. Gäller nog att fokusera på de möjligheter som ges "barnfria" par och som andra kanske inte har. Låter säkert löjligt i vissas öron men det är det som får mig att känna att livet inte är över om vi nu inte skulle lyckas.

Sen har jag och min sambo börjat med familjerådgivning för att lära oss kommunicera ännu bättre, framför allt med det vi går igenom nu. Så vi har ett extra "skyddsnät" om vi får svackor så vi inte tar ut det på varandra. Jag säger inte att det är lätt, alla har vi svackor såklart, men det känns som ett extra stöd.

Hur hanterar du det när det blir för jobbigt?