Trötta mig!!
Min kära sambo är ingen oengagerad pappa och mina bonuskillar är inga dåliga barn. Så är det sagt. Däremot är jag ohyggligt trött på att han alltid kan gömma sig bakom barnen för att slippa måsten och göra roliga saker istället.
Jag brukar komma hem först från jobbet, trots att han slutar 30 min tidigare än mig och dessutom har bilen medan jag får åka kollektivt. Han hämtar barnen och det kan ta både 30 min och 45 min att göra det eftetsom det tydligen är en dödssynd att inte säga ja till varje liten grej dom vill visa. Så, jag kommer hem, går ut med hunden börjar laga maten, slänger in en tvätt (eftersom hans barn är väldigt aktiva och därmed blir skitiga barn) dukar och har oftast maten på bordet när dom kommer runt 18-tiden (Han slutar 16.30).
Vi äter och sen vill ju barnen leka med pappa så jag plockar undan efter maten, tar disk och fix medan dom leker. Därefter ska barnen nattas, och det ska såklart pappa göra, så då hänger jag tvätt, packar väskorna för morgondagens skola och plockar lite. Sen är sambon klar med nattningen och kastar sig i soffan medam jag går ut med hunden för sista rundan. Min rumpa brukar landa i soffan vid halv tio och då är jag så trött att ögonen går i kors, medans sambon lekt och sen fått vilostund vid nattningen och därmed är pigg.
Han förstår inte att jag tycker att detta är snedvridet utan tycker ju att det är självklart att man ställer upp för varandra, dvs jag ger honom möjlighet att umgås med sina barn. Men jag väntar fortfarande på svaret på hur han ställer upp för mig.
Jag vill såklart att mina bonuskillar ska få en bra barndom och vill inte bli den elaka styvmodern, vilket gör att när dom säger "snälla nn, kan inte du göra maten/ta disken/städa så pappa kan leka med oss" så blir det väldigt svårt att alltid säga nej. Samtidigt som jag tycker att sambon själv kanske borde ta det initiativet ibland. För hel**te, barnen dör inte av ett nej!
Jag vet att jag bara borde protestera och skita i att göra allt, bara bry mig om mig själv eftersom ingen annan har det fokuset. Men något hindrar mig alltid, oftast mitt dåliga samvete som triggas av sambons suckar eller klagomål över att han inte hinner med sig själv. Samtidigt vill jag bara skrika "det är inte jag som valt att skaffa två barn och sen strunta i allt vad konsekvent beteende heter. Det är inte jag som säger ja till allt, eller försöker säga nej, men ändrar ändå till ja efter tjat. Det är inte jag som vägrar ställa krav på att barnen ska hjälpa till. Det är inte jag som sätter upp regler som barnen ändå skiter i och tillåts göra så. Det är du! Så sluta gnäll!!"
Det händer mer eller mindre ofta att jag önskar att jag bodde själv så jag slapp lägga all min tid på att ta hand om andras skit. Gahhh!
Och nej, det var inte så här i början. Då tog han allt ansvar, men saker förändras visst.
