mitthemligajag skrev 2015-10-28 07:10:52 följande:
Igår var vi iväg på mammagrupp med dottern, träffade en så sjukt givmild och go mamma där som alltid varit med i gruppen, hört av sig osv men aldrig dykt upp på ett helt år förutom igår. Hon berättade lite motvilligt om sin graviditet och förlossning då vi andra drog igång diskussioner.
Alltså fy f a n rent utsagt. Ska aldrig mer klaga på ryggvärk eller illamående. Hon var sängliggandes från vecka 7 med dropp hela graviditeten pga av illamående samt att när hon väl kunde resa sig så hade hon så extrem smärta att hon inte ens kunde vända sig i sängen pga av smärtor i kroppen.
Förlossningen ville sätta igång henne vid vecka 36 men hon vill kämpa på naturligt när hon ändå gjort det så länge. Då gick hon över 16 dagar, fick värkar som tog 68 timmar, krystvärkar med dropp på 3 timmar pga av en infektion med 40 graders feber under förlossningen som gjorde att tappen inte orkade öppna sig. Såklart blir bebisen också sjuk och sväljer massor av vatten. Mamman får massor av skador och förlorar 2,5 l blod och de hela avlöses med att hon får en rejäl depression som
Håller i sig i stort sätt ända tills nu, ett år senare.
Alltså fy fan, ska aldrig mer klaga känner jag efter den historien! Skämdes typ efter att jag berättat att jag har ont i ryggen och mkt sammandragningar... Klaga på det liksom när man kan vara sängliggandes i 9 månader på sjukhus.
Fy vilken sorglig historia. Jag har också en del sorgliga berättelser i min närhet, barn som dött i magen och svåra förlossningar. Försöker ha det perspektivet och inte gnälla för det lilla.
