BF Januari 2016 :)

Hej alla hundra i den här tråden! Jag har helt missat den och har nu suttit och läst massa intressant, dock inte alla 896 sidor 

Jag har BF den 16e jan. Har en dotter på 3,5 år och väntar en flicka till! Det är verkligen annorlunda att vänta andra barnet, både fysiskt och psykiskt! Är heelt slut och orkar inte göra någonting, får dåligt samvete för att dottern får kolla en hel del på film just nu, även om hon älskar det! Slutet av förra graviditeten sydde och bakade jag massor, gick promenader, träffade kompisar och shoppade. 

Min största oro just nu är att det inte kommer lösa sig med barnvakt för oss. Våra föräldrar bor flera timmar härifrån. Jag har två systrar här i sthlm, men den ena får inte köra bil pga strålningsbehandling och har två egna barn varannan vecka, medan den andra systern är bortrest typ all the time. Hur ska ni lösa det för er ni som inte har föräldrar runt knuten?!

Ha en fin kväll!

Jag jobbar ju ändå med sånt här...men det var som att jag aldrig fattade vad vi skulle göra, jag måste fått en total blockering. Och när allt var klart, så kände jag bara "jahapp, då åker vi hem och inväntar värkarbetet"... Sen fick jag förlossningsdepression och grät nästan varje dag i två år för att jag missade förlossningen, har drömt mardrömmar om förlossningen, fick panikångest på jobbet, och jag klarar fortfarande inte av att träffa de personer som var inblandade. Som tur är, har läkaren gått i pension, och den barnmorska som var med jobbar bara dagar, jag jobbar bara nätter så vi ses sällan. Men hon frågade mig för ngn månad sedan  när hon hade en student med, eller om det var studenten som frågade, om hur det känns inför den här förlossningen och jag bröt ihop totalt. Så det är lite "tunn is". 39+0 idag, så nu har jag börjat oroa mig för att gå över - och bli igångsatt....

Men så klart, finns det ingen annan utväg, så hellre igångsättning än snitt.

Usch idag är ingen bra dag känner jag. Känner mig inte alls sådär glad som man kanske borde, vet att det är vanligt att vara lite nedstämd första veckan och kanske det har att göra med att allting blev lite som en chock för mig denna ggn. Jag hade nog egentligen inte hunnit förstå att jag faktislt skulle bli mamma igen på riktigt. Jag gick där med min mage och kände alla buffar men att det faktiskt skulle komma en bebis till oss blev mer som en dröm eller vad man ska säga.

Har inte riktigt förstått att hon faktiskt är hos oss. Har dåligt samvete för killarna hela tiden men det tar sin tid med lillan och sådär. Försöker att inte bara sitta med henne när dem är i närheten även om jag bara vill lukta på henne hela tiden. Det bar svårare än jag trodde att involvera grabbarna, men det är väl mkt för att hon är så liten och känslig ännu. Ibland är jag så rädd när jag håller i henne, inbillar mig att jag ska tappa henne eller att hon ska fara illa på ngt annat sätt. Är så rädd att hon ska bli sjuk eller något. Såhär kände jag aldrig med pojkarna. Är det för att man är äldre denna ggn och sista barnet eller varför blir man så olika med barnen?

Nästa vecka börjar mannen jobba, och barnen börjar skolan på torsdag. Farmor och farfar var här en stund idag, dem var och handlade åt oss. Hon frågade om barnen ville sova där ngn natt nästa vecka innan skolan börjar så jag kunde få ngn dag att försöka bara vila och sova när Wendela sover. Jag älskar verkligen min svärmor och svärfar, dem är så fantastiska människor på alla sätt och jag känner mig så otroligt välsignad som har dem.

Här inne är det full aktivitet ser jag, vad roligt! Jag har ju inte direkt varit aktiv här på väldigt länge, inte sedan juni tror jag. Ville bara uppdatera att vår son föddes den 29e december med planerat kejsarsnitt, han vägde 3570 gram och var 49 cm lång. Helt underbar och med massor av tjockt mörkt hår. <3 

Grattis till alla er som fått era små och lycka till till er andra! 

Tom vår 8-åring har blivit lite bebis, haha. Kan inte klä på sig stövlarna själv och förstår inte alls vad man säger

Haha ah jag tror inte pedagogerna var så sugna på att gå ut, men tusan, det var ju inte jag heller så jag borde väl inte säga nåt! Min rädsla är väl bara att jag ska få hem en överaktiv unge sen... Jag bad dem nu att han inte ska sova middag, han slutade sova middag hemma sommaren 2014 men på förskolan har de insisterat vilket lett till sena kvällar och väldigt tidiga morgnar... Nu på lovet har han ibland sovit till åtta och det har ju varit ljuvligt! Han behöver ju inte sova, han är ju nästa fyra! Så vi får väl se, reaktionen var "ja vi får väl försöka, då får man ligga och vila och titta i taket istället", eeeh ja för då somnar man ju inte av uttråkning eller så... Ok när han gick 7-16:30 att han behövde sova en stund men inte när han går 9-15:30! :-PHaha ja gud vet! Jag letade faktiskt aldrig tecken med sonen och gör inte det nu heller, men det är nog bara för att jag är så övertygad om att det kommer starta med vattenavgång utan några egentliga symtom dessförinnan. Det är rätt skönt att ha den inställningen, även om risken finns då att jag inte fattar vad som händer, om det INTE startar på det sättet! Haha!

Det är väl så, och konstigt hade väl varit om dem inte reagerade på ngt sätt. Dottern drog ut en del av sonden igår kväll så jag tog hjälp av sönerna att hjälpa mig få dit den igen, och i nån veva tidigare när dem frågat 100 000 ggr om dem får hålla har jag väl lite klumpt sagt att ni kommer hinna hålla henne och tröttna på henne också. Så yngsta sonen sa "du mamma, du sa ju att vi skulle hinna tröttna på lillasyster, jag börjar nog tröttna på henne nu". Men han sa det med sådan kärlek i rösten

Dem försöker verkligen sitt innersta med henne och säger godnatt och nu när dem gick till pulkabacken var dem så noga att säga hej då.

Ja om de inte "lyckas" få honom att inte sova så ska jag diskutera det lite närmre med dem faktiskt, vet att de har sån läsevila på andra ställen... de har inga mysiga (eller omysiga) soffor tyvärr men nåt måste de ju ha. Det är en avdelning där barnen är från tre till 5 år så han lär ju knappast vara den enda som inte behöver sova. Redan i början när han slutade sova hemma och vi diskuterade hur det skulle vara där så var de osugna på att väcka honom innan han vaknade själv och nu har han sovit 1-2 timmar när han sovit där, men hopplös att lägga blir han ju redan efter en kvart... Samtidigt vill jag inte vara en sån där jobbig förälder som inte har respekt eller förståelse för barnets situation på förskolan, så det är skönt att höra om dina erfarenheter!

Så kom han, vår store lille gosse, 53 cm och 4565 gram. En inte jättelång men ack så tuff förlossning som slutade med sugklocka och 2 liter blodförlust.

Är trött yr o lycklig, har varit uppe och stått på benen men sks få blod nu.

Det gick ju!