Efter 3 härliga veckor med lugn och ro kom styvdotter hit igen. Lägger sig i stora soffan och jag , min sambo sitter fällkniv i den mindre soffan eftersom den stora är hennes "tror hon"
Gick och la mig 21.30 då orkade jag inte ha ont i kroppen mer.
:/ Ville bara avreagera mig
Stackars dig, vuxna människa som flyttar in med andra personer som bott tillsammans i åratal, och tror att du inte kommer att behöva ta en enda konflikt. Sedan blir du irriterad på att en tonåring inte kan tankeläsa dig. Du är äldre och har valt den här situationen, så du har ett betydligt större ansvar för kommunikationen än vad hon har.
Mina sympatier går till den så kallade divan. Från hennes synvinkel ser det nog ut som att hon kommer hem och får sitta granne med ett litet åskmoln. Hon känner förmodligen av vibbarna, men eftersom du inte säger vad det är får hon gissa. Antingen så kommer hon då att tro att du är skitsur av naturen eller att du tycker illa om henne. Det senare verkar ju dessvärre stämma.
Du känner dig åsidosatt, skriver du. Kanske dags att börja hantera dina känslor istället för att projicera dem på ungen. Annars blir det soffan du stör dig på ena dagen och nästa kommer det att vara något nytt.
Du kommer att få bo med en helt olidlig unge tills du lär dig att hantera dig själv och säga vad du vill.
Hon slänger sig i soffan för att hon kan. Jag förstår att det var droppen som fick bägaren att rinna över för dig, men det handlar inte om divafasoner utan om att hon är tonåring. De flesta tonåringar är så uppe i sig och sitt att de inte ser annat.
Då får man vara på och säga till igen och igen och igen även om saker som de gjort självmant tidigare.
Min älskade underbara 16-åring har vissa uppgifter i hemmet som jag måste påminna om ibland. Då kommer hon ihåg detta en vecka eller två, sen påminna igen 
Kan hon slippa trista uppgifter skulle hon glatt försöka med det för att få mer tid till sitt eget mer intressanta liv.
Just soffgrejen som hos er är ett problem finns dock inte här, här ligger man i soffan om man är själv, inte annars. Hos er får ni väl säga att den som sitter själv får ta den lilla, de två som sitter tillsammans tar den stora. Vilka som sitter var får ni själva bestämma.
Varje gång jag läser en sån här tråd är jag extra glad att jag inte längre har några styvbarn!
Åh, så jag njuter när jag tänker på att jag slipper dem!
Vi letar gemensamt boende.
Varje gång jag läser en sån här tråd är jag extra glad att jag inte längre har några styvbarn!
Åh, så jag njuter när jag tänker på att jag slipper dem!
Men har du helt glömt hur det var att vara 15 år? Inte ens de allra mest väluppfostrade barnen som tidigt har utvecklat stor empati kan förväntas göra rätt i det sammanhang du beskriver här. Att pappa och hans flickvän/fru/sambo sitter i tvåsitssoffan och att frun/sambon/flickvännen verkar sura över det (om hon nu alls satte ditt tidiga sänggående i samband med att du satt illa i en vanlig soffa) är ju inte något som kan anses ska framkalla medmänsklighet.
Du kunde inte förmå dig att fråga om du kunde få sitta i soffan vid sidan av henne då? Det var min poäng i ett tidigare inlägg - det behöver ju inte bli eller vara en konflikt alls, att föreslå att man delar på en soffa eller annat i samma stil. Men att sitta och förvänta sig medmänsklighet över en i grunden bagatell tror jag kommer att bli mycket besvärande för allas era relationer.
Du skriver att du respekterar din styvdotter. Samtidigt skriver du om hennes divalater, att hon är barnslig och empatilös. Du skriver om hur mycket bättre du betedde dig i hennes ålder.
Istället för att be om råd med situationen och kommunikationen här vill du bara ventilera hur dålig hon är och hur jobbigt du har det. Springer du hela tiden med de tankarna till hennes pappa gör du verkligen inte deras relation en tjänst. Att respektera andra är att säga till dem ifall de gör något en inte tycker är rätt. Det är att ge dem en chans. Ingen av oss är perfekt och du kan vara säker på att även du ibland stör andra människor oavsiktligt.
Håll inte på och dra ned stämningen i andras liv, utan fundera på varför du stör dig så mycket på en liten 15-åring i en soffa. Din onda rygg är inte hennes fel. Det hade den bara varit om du förklarat läget och hon skitit i dig, då hade det varit divalater. Med tanke på hur knepiga tonåringar kan vara har du snarare fått ett lätt exemplar.
Läs på om konfliktlösning, det kommer du att ha nytta av i många andra sammanhang. Kanske borde du också gå till psykologen för att reda ut känslorna kring situationen, innan du gör det jobbigt för en tonåring som förtjänar att få växa upp utan att ha en person som går omkring och hittar fel med allt hon gör.
Det är du som förväntas bete dig vuxet i det här sammanhanget eller flytta ut om du inte klarar ansvaret.
Vad är det för konstig soffa som inte rymmer två personer?