Less på "bonusbarnlivet"

Det finns ingen här som hävdat att femtonåringar har en total brist på empati, bara för att vi påpekar att din bonusdotter kanske inte läste av situationen korrekt. Att du inte älskar andras barn är en sak, det gör dig inte till en hemsk människa. Men att du väljer att flytta in dig själv med allt ditt ogillande och ointresse rakt in i hennes hem, det tycker jag är oempatiskt. Har du ingen som helst tanke på vad det kan få för konsekvenser?

Kanske dags att börja fundera på om du faktiskt kan vara en del av problemet. Jag tycker nämligen att det är lite underligt att det är fel på alla i den här situationen, förutom dig.

Du förväntar dig ren magi av andra, de ska läsa dina tankar och förutspå framtiden så att de inte skaffar barn som sedan hamnar i vägen för hur du vill ha det. Själv ska du inte behöva ta något som helst ansvar i gengäld. Jag bodde i studentkorridor i många år och kan upplysa dig om att många vuxna begår värre fadäser än det du klagar på. Men det gör dem inte till dåliga människor och det är lätt att lösa genom att prata med varandra. Att dra så höga växlar på lite soffsittande och sovande är verkligen att leta fel. Du kanske borde fråga dig själv vad det är inom dig som får dig att må så dåligt över vad en unge gör.

Ni mammor?

Men du är ju tillsammans med barnets pappa, borde du då inte gnälla över pappor i denna tråd? Din sambo tycker väl också att hans barn är finast och bäst. Vet han om att du ser hans älskade dotter som ett "nödvändigt ont"?
Vet han om att du tycker att han borde gå tillbaka till flickans mamma, eftersom du anser att man inte ska separera när man har barn?

Var glad så länge hon ens vill vara i samma rum som er, och inte skriker åt er och låser in sig på sitt rum..

Stackars, stackars barn som har fått vissa rutiner i sitt liv tillsammans med sin pappa I SITT EGET HEM, och helt plötsligt inte får göra som hon brukar för att du har flyttat in.

Hur länge har du varit inneboende?

TS du får tycka vad du vill om andras barn men jag förstår inte varför du inte väljer en man utan barn? För ja du har ett eget val vem du är tillsammans med. Du är inte lycklig som du har det nu. Alla passar inte att ha det stora ansvaret och har inte förmågan att älska ett barn. Du kan väl inte tycka synd om dig själv när du själv satt dig i denna situation? Bara öppna dörren och gå.

Både barnens mammor och pappor talar väl för sig själv i sin ouppfostrade avkomma? Det är ju resultatet av den bristande uppfostran. En 15-åring bör veta hur man uppför sig korrekt och visar på god ton hemma och utanför familjen. Allt annat är ouppfostrat och arrogant.

Hur många 15-åringar har du träffat? Det finns väl inget så egotrippat som just en 15-åring. Det är knappt att man som biologisk förälder står ut vissa dagar, hur ska man då kunna förvänta sig av en nytillkommen partner att hen ska uppskatta 15-åringen? Tacka vet jag den väluppfostrade 17-åringen som en vacker dag tittar fram och ersätter den egotrippade varelsen man delat bostad med ett par år!

Vi har pratat många gånger om flickans "divafasoner" och han lyssnar öppet och pratar om det. Sedan kan det bli bättre någon dag "som sambon ställer ett krav på henne e.x sätt in din tallrik i diskmaskinen" Sen är det samma gamla visa. Jag känner mig frustrerad och ledsen på detta.

Jag känner kanske mig åsidosatt samtidigt. Svårt att sätta ord på hur jag känner.