Less på "bonusbarnlivet"

Verkar som att din sambo inte varit tillräckligt tydlig mot dig. Det är allt eller inget som gäller, barnen har rätt att växa upp utan vuxna i sin närhet som egentligen inte vill ha dem där. 

Hur kan man gå in i en relation med någon som har barn och förvänta sig att bli satt i första rummet?

Han kommer alltid att älska sin dotter mer än vad han älskar dig, så är det att ha barn.

Du kan aldrig mäta dig med henne och du kommer aldrig att kunna ta hennes plats.

Men vet du vad, hon är hans dotter och du är hans flickvän, det är inte meningen att ni ska jämföras, så lägg ner din svartsjuka.

vad har du för relation till din egen pappa?

Undrar det samma. Till och med höggravida och överviktiga jag har hitintills inte hittat någon soffa som inte rymmer både mig och min (ännu mer överviktiga) make + vår tvååring.

Det låter bra.
Om nu tex soffan är ett problem, så prata med mannen hur ni kan lösa det i samband med den kommande flytten. Att köpa ny soffa kan va en lösning.

Om det hade varit en gäst, en kompis en okänd en familjemedlem hade du sagt åt personen att flytta på sig då eller är du bara otroligt mesig?

Du bor väl också i det huset tillsammans med pappan och bonusdotter. Då får man även säga till om någon tagit hela soffan eller helt enkelt sätta sig där så personen flyttar på sig.

Jag håller med dig. Vad är det för jävla fasoner? Aldrig att mina barn, och dom är betydligt yngre skulle bete sig så, vare sig hemma eller någon annanstans. Nä, det är brist på respekt, jag håller med dig.

Ja enligt vissa har femtonåringar ingen empati alls, och tydligen ska man älska sina bonusbarn eller så är man en hemsk människa. Jag är helt ärlig när jag säger att nej, jag tycker inte om hennes sätt att vara och nej varför skulle jag vara glad i henne? Jag får dock leva med henne under samma tak ett par gånger i veckan. Vågar man skriva att biomamman är helt skruvad med?! Värst är de som skriver att vi är familj...nej jag blir aldrig familj med henne.

Ni mammor kanske någon gång inse att det är bara ni som tycker era egna barn är fina och bäst. Vi andra tycker mest att era barn är onödigt ont, varför i helsike skaffade ni ungar när ni ändå separerar?

Men om varken du eller pappan säger till henne, hur ska hon kunna veta att hon tar upp plats som ni vill ha? Hon kanske tror att ni tycker om att mysa tillsammans i den lilla soffan eftersom ni aldrig säger något.

Nästa gång hon lägger sig ner och du också vill sitta där, gå fram till soffan och be henne flytta lite på benen, så att du också får plats. Antagligen är det enda som kommer hända är att hon kommer hasa sig upp och flytta på sig, så att du kan sätta dig - och så är saken ur världen.

Att inte kunna prata med henne bara för att hon är sambons dotter tycker jag är konstigt. Det är ju inte en tillsägelse hon behöver egentligen, bara normal konversation.

Det är inget bonusbarns problem... tycker jag.

Så är väl de flesta ungdomar. Jag är både bio och bonusförälder och visst finns det jobbiga saker med både sina egna och andras barn. Får du inte säga till för din sambo så är han problemet. Annars är det ju ditt och väldigt lätt att fixa. Bara att snällt be henne göra lite plats.

Hur är det ställt med din egen empatiska förmåga då?