Min styvdotter

hur gammal är dottern?

det är inte lätt för någon.......

går det att hon bor med mamma då?

ofta utrycker barn och även tonåringar sin frustration och rädsla på ett sätt då de är väldigt elaka, men det behöver absolut inte vara det de egentligen menar djupt inuti.

Hon är 13 o ett halvt. Frustration över vad tror du i det här fallet då?

väldigt känslig ålder.
frustrationen kan bero på olika saker. även om barn i regel vill se föräldrarna lyckliga, så är det svårt när föräldrar skiljs överhuvudtaget. alltså det är inte du eller mammas pojkvän som det är fel på, utan själva saken att man inte har föräldrarna tillsammans kan påverka ett barn, oftast spelar ju flera faktor roll också.
men va fin människa du är som ändå försöker lösa det, och inte bara åsidosätter barnet (som vissa tycker kanske att det är inte ditt problem osv...) styrkekramar till dig!
ta skitsnacket med en nypa salt! mitt råd är behandla alla barn lika! alla är ju "era". hon ska inte ha mer eller mindre uppmärksamhet eller kärlek än övriga. stödja som om det vore ditt eget barn. sätt gränser, säg till på skarpen om så behövs, precis som med dina biologiska. visa henne att hon är inte "en som är här med sitt eget sätt" utan "är ett barn till i familjen".
nån dag kommer hon att säga "pappas nya fru" har alltid behandlat mig som egen...... även om detta dröjer ett tag kan jag säga

Har alltid behandlat henne som egen och därför det känns så hårt det här nu, jag trodde verkligen vi hade tajt relation. Måste absolut sätta tydligare regler, men har sagt ifrån till min man nu att det får bli han som är den enda som gör det. Är det fel av mig tro?(av känslighet skäl).

Tyvärr ärligt talat är jag jätte arg på henne..

I tre och ett halvt år har vi varit familj.

Kanske känner hon sig lite utanför. Hon är det enda syskonet med skilda föräldrar i denna skara. Hon kanske inte känner sig riktigt hemma någonstans.

Många funderingar kan komma i denna åldern. Dessutom börjar hormonerna spöka och det är jättetufft att vara tonåring. Känslor som svajar och man ska börja ta reda på vem man är. Blir mer och mer vuxen.

Ta inte allt personligt, för en del tonåringar hatar allt och alla. Allt är pest.

Så försök vara som vanligt och visa att du finns där, men våga sätta gränser. Prata med henne om hur du känner. Fråga varför hon känner som hon gör mot dig. Vad du än gör så backa inte undan. Hon testar kanske dig för att se om du står kvar även när hon inte är perfekt..... 3.5 år är inte så länge heller.

Jag kom in i mina bonusar liv när de var 10.5 och 7. Den lilla och jag kom varandra närmare än den stora. Det är ju svårare ju äldre de är oftast tror jag.

Kämpa för en fortsatt bra relation med din bonusdotter, men som sagt backa inte undan nu när hon förmodligen behöver sig som mest.

Nej hon är inte det enda biologiska syskon, hon har ett helsyskon. Jag backar undan för att jag lägger hellre min energi på övriga i familjen nu har jag lagt och gjort jätte mycket för henne och hennes sätt och så är tacken till resten av familjen så här. Är faktiskt ärligt talat jätte less på att hon beter sig som ensambarn och sen hatar alla för att hon inte är. Inte ok.. Men känner ändå varför ska jag stå kvar vid hennes sida?

(Brutalt ärlig)

Var skrev hon de saker du berättar om?

mycket tror jag handlar om hennes ålder. Nu kommer det fram saker. Har hon någon diagnos? Du skriver att hon är "egen" och att ni tagit hänsyn till detta. 

Jag har tonårsbarn (biologiska) varav en har en diagnos och han särskiljer sig helt klart från syskonet. Jag är särbo och vi ska flytta ihop med särbon och hans barn så småningom. När jag pratar om det med mina barn säger just barnet med diagnosen att "ni blir en ny familj men inte jag". Han kan verkligen inte se det (inte just nu iaf). Han är heller inte så värst intresserad av de andra även om han int verkar ha nåt emot dem, men han vill liksom ha "sitt" bara och så är det bra med det. Låter lite som din bonusdotter är likadan, kanske mer utåtagerande än min son.

Även om ni bott ihop i flera år så var hon inte tonåring när ni flyttade ihop och det händer så himla mycket under högstadie/gymnasieåren. Nu blossar känslor upp, helt klart. Det är jättesvårt att råda men kanske behöver hon mer uppmärksamhet och omsorg än ett genomsnittligt barn? (vet inte hur jag ska uttrycka det där så det inte blev konstigt men jag hoppas du förstår vad jag menar). Man vill ju som förälder balansera så det inte bara blir ett bortskämt barn som får uppmärksamhet för att det skriker högst, men jag vet inte, ibland tror jag vissa barn får för lite.

Hon får verkligen uppmärksamhet och mycket handlar om henne pga att hon är så speciell. Hon har ingen diagnos, men fått tics på sistone som jag sett som alarmklocka. Det verkar ju stämma.?. Vi har fyra barn till här hemma, varav en faktiskt har diagnos. Så han får ju mindre tid än henne! Han får ju såklart tid, iom alla rehab möten osv men hon får mer på individ plan, inte han om du förstår hur jag menar?

Kan förstå att det är jobbigt att vara skillsmässobarn men så är mina bio också! De beter sig inte såhär bortskämt. O då har de ändå ingen biologisk pappa i vardagen, den här flickan har två biologiska och två styv, det borde betyda nåt?!

ja jag vet inte. Svårt när man inte kan få en hel bild så här på nätet. 

Antar ni försöker prata med henne vid nåt tillfälle när hon är lugn? Be henne berätta hur hon känner, hur hon skulle vilja att livet var och sen diskutera vad som faktiskt är möjligt när man är 13 år osv.

Visst önskar man att alla skulle ta hänsyn till sina syskon, kunna dela utan gnat, men om hon nu inte klarar det så måste ni hantera det, precis som jag uppfattar att ni har gjort. Bara det att NU när tonåren är i gång verkar hon "värre" än innan och ni alla måste på nåt sätt hänga med i svängarna. Ibland får man skrota allt gammalt och börja på nytt blad, visa henne att ni faktisk lyssnar (för jag antar att hon inte tycker det) och visa att genom samarbete blir det bättre även för henne.  Lystrar hon till belöningar? Alltså att förstärka/berömma det som är bra snarare än att kommentera och säga till för mycket när hon tar till det dåliga beteendet? (menar inte att man ska strunta i det så klart men för vissa barn är all uppmärksamhet bra i deras ögon, dvs de beter sig värre och värre för då får de uppmärksamhet)

Men jag vet det är jättesvårt. Med min son som sagt, vi har haft tusentals diskussioner om olika saker, ibland samma om och om igen. Det gäller att försöka uppfinna nåt nytt sätt att nå in och det är fanemej inte lätt.