Hur hade barnet blivit?

Och jag kan tänka mig att det är en helt annan sak om man "tvingas" välja abort. Då tror jag att sorgen är en helt annan. Allas förutsättningar är olika.

Nej jag tänker inte på mina aborter idag. Det var inga barn. Varje gång min kropp släpper ett ägg, ska jag tänka då att undra vem det skulle kunna bli?

Har man däremot avbrutit en graviditet sent eller förlorat ett barn så förstår jag att man tänker så.

Så du förstår med andra ord inte att man kan tänka så?
Väldigt märkligt uttalande då alla levande individer tänker och reflekterar kring olika saker.

En abort är inget levande barn, ingen individ. Men det är definitivt början på ett, långt mycket längre gånget än endast ett ägg.
Att i det läget "sörja" eller bara tänka på det känns inte särskilt konstigt. Särskilt inte om man vet hur det är att få barn och hur ens barn är som levande individer.

Det där med att tvingas kan ju ses på olika sätt.
Det kan ju dels vara av rent medicinska skäl, men likväl att ens livssituation inte klarar ett barn i "nuläget".
I skälet om ens livssituation kan det här med "tvingande" vara ganska flytande.

Ja jag tänker så kanske 2 gånger i veckan om en abort jag gjort med mitt ex. Det barnet skulle ha varit 9 år nu och storasyskon till vår 7-åring. Men vi var så unga jag hade inte ens gått ur gymnasiet. Men den aborten ångrar jag hemskt mycket ännu. Självplågare mig med hur hen skulle sett ut och varit. Däremot gjorde jag en till abort runt jul förra året, då visste jag inte vem pappan var utav två. Den ångrar jag inte alls på samma sätt då dessa två potentiella pappor inte var mycket att hänga i julgranen och endast ett resultat av ett mycket självdestruktivt beteende från min sida. Jag tänker ibland att jag skulle fött det barnet nu om jag hade behållit , men inte mer än så. Men det kanske kommer ikapp en senare..

När jag blev gravid med mitt första barn så hade jag känslor för hen på en gång

Från första stund efter plusset kändes de som mitt barn

När jag sen blev gravid igen hade jag bara ångest och mådde dåligt

Jag kände ingenting för embryot, jag försökte när vi funderade på att behålla men när jag var på sjukhuset inför aborten så stod de klart att detta inte var mitt barn alls, det var något som inte skulle finnas, som gjorde mig sjuk och måste ut nu

Ångrar de ingenting och tänker inte på vad de kunde blivit för de var bara inte mitt barn.

Tänker mer på barnet jag hoppas bli gravid med om några år.

Så är det ju absolut. Men det är ju bara den enskilda individen som kan bestämma vad som är tvång och inte. Jag anser att jag gjorde ett val när jag gjorde abort, jag var inte tvingad på något vis. Jag hade kunnat föda och uppfostra barnet, men jag ansåg själv att jag skulle få sämre livskvalité om jag valt att göra det just då. Hade jag däremot inte haft något val, då kanske jag hade haft svårt att komma över det. Förstår du hur jag menar?

Nej det menade jag inte.

Jag menade precis det Jah skrev: jag kan inte relatera till känslan och jag undrar om ni som känner då här brukar tänka på vad som skulle ha blivit av de obefruktade äggen varje månad ni inte blir gravida?

Jag förstår absolut hur du menar.

Du måste väl på riktigt förstå skillnaden mellan ett obefruktat ägg och ett befruktat, och att alla människor tänker och reflekterar kring olika saker?
Ett befruktat är en väldigt bra start på ett ett barn, ett liv, en individ.
Har man dessutom barn sedan innan är det inte inte omöjligt, snarare troligt kanske, att man tänker hur det barn hade blivit om man valt att behålla.
Ett obefruktat ägg är inget man kan behålla och har ingen chans att bli en människa.