Tecum skrev 2015-10-03 19:30:01 följande:
Jo jag håller med. Man måste inte intressera sig för eller gilla andras barn. bara man tar hand om sina egna.
Är helt enig.
TS man måste inte bry sig ett dyft om andras barn. Jag är ingen barnmänniska. Jag gillar inte bebisar tex tycker de är fula och helt menlösa allihop. Större barn går bättre och det finns vissa barn som jag absolut älskar som inte är mina alls. Men de är få, men jag tycker per automatik inte om barn bara för att de är barn men kan absolut uppskatta en extra skön unge oavsett vems den är.
Jag räddar gärna andras barn från olyckor om jag kan, skulle inte kunna stå brevis och se ett barn bli påkörd om det finna en chans att jag hinner rycka in ungen till trottoaren igen. Det går på automatik för min del. Lite som jag inte kan kliva över någon som precis ramlat ihop på gatan som att den inte finns och jag kan inte se flera stå och slå på en individ heller utan att lägga mig i.
Men jag älskar inte barn. Tvärtom tycker jag att barn ofta är jävligt jobbiga. Jag har mer tolerans nu på ett sätt efter att jag fick barn och mindre på ett annat sätt eftersom jag vet att man kan lära barn saker som vett och etikett, empati osv. Det gör att min tolerans med riktigt elaka barn är ungefär noll. Min tolerans med vilda barn som är tanklösa men inte elaka i grunden alls är däremot stor. De förstår jag mig på. Men empatistörda ungar med noll respekt för andra levande varelser som tex djur och andra barn och som är utstuderat elaka och gillar att skada, klämma testa bryta svansen, sparka till djur osv där får jag formligen bita ihop rejält eftersom min första spontana känsla är att klappa till ingen alternativ nita föräldern om denne är på plats och inte säger ett ljud om saken.
Jag har för övrigt inget tålamod med idiotiska vuxna heller.
Jag räddar inte barnen för att det egentligen är viktiga för mig utan för att jag inte önskar att någon skall förlora sitt barn eftersom känslan i mig av att förlora mitt barn ger mig absolut panik och eftersom mitt barn nästan drunknat 2 gånger så kan jag aldrig glömma den där totala paniken jag kände. Så det önskar jag ingen. Men som sagt det handlar inte om att det främmande barnet i sig egentligen är viktig utan mer att jag anser att det är min skyldighet att inte ge fan i att rädda liv eller göra någons liv bättre när jag står där och då och faktiskt kan göra skillnad.
De barn jag lär känna kan jag absolut tycka om och vissa älskar jag rakt av. Jag skulle ställa upp för dem, hjälpa dem, finnas där osv så länge det inte innebär att jag försakar mitt barn i det läget går mitt barn alltid först för mig. Någonstans känns väl det naturligt att man ser om sin egen familj först, före andras.