Anonym (Sofie) skrev 2016-01-27 08:31:55 följande:
Jag känner igen mig så väl. Jag var projektanställd på It-enheten hos kommunen jag bor i, tillsammans med en annan tjej (Gabi). Vi skulle arbeta tillsammans men allt jag gjorde visade hon upp som om hon hade gjort det, så min chef och mina arbetskamrater trodde väl att jag bara satt och slöade på jobbet. Jag försökte prata med chefen om detta, men hon tog mig inte på allvar, hon trodde att jag ljög helt enkelt.
På fikarasterna försökte jag lära känna tjejerna men ingen var intresserad av att lära känna mig tillbaks, de pratade bara med Gabi och ignorerade mig när jag sa något. Efter ett tag var det så konstig stämning när jag kom in i fikarummet så tillslut slutade jag gå dit överhuvudtaget.
Sen blev det jul och sista dagen innan vi fick julledigt kom en av kollegorna in i vårat arbetsrum och sa "Gabi, du får inte glömma att du har en julklapp i fikarummet", sen gick hon. Det visade sig sen att de faktiskt inte hade köpt något till mig, alla andra utom jag fick en julklapp. Det kändes verkligen som att de ville markera att jag inte var något värd. Och efter nyår kom chefen och berättade att de tänkte omplacera mig. Det här var några år sedan nu, men det gör fortfarande ont att tänka tillbaks på den tiden.
Vad skönt att du har fått en ny anställning, hoppas att du kommer trivas bättre där!
Men fy fan vilka idioter! Man blir ju mörkrädd!
Jag själv var i liknande situation. Kanske inte lika mycket längre eftersom vår arbetsplats ändrats lite senaste halvåret. Men innan... Jag var yngst och hade en helt annan tjänst än de andra. De andra är klass A människor, supersmarta akademiker som alla är uppvuxna i fiiiiina områden och aldrig haft ett riktigt problem i hela sitt liv. Jag har haft en jobbig uppväxt, min pappa är alkis och jag har rört mig inom "sämre" kretsar, haft en del psykiska problem när jag var yngre osv.
Jag har/hade absolut ingenting gemensamt med mina präktiga, högpresterande kollegor alls. Men vi tolererade ändå varandra på ett artigt vis, men jag blev aldrig personlig med någon av dem. En av personerna i gruppen tryckte systematiskt ned mig så mycket att jag till slut tog upp det med chefen. Då hade vi haft en öppen konflikt och verkligen bråkat vid ett par tillfällen.
Hon tyckte till exempel att hon skulle få mitt kontor för att ha möten i eftersom det var större än hennes. Jag skulle då placeras i hennes extrarum som var fönsterlöst och alldeles för litet för mig som jobbar med alla mina pärmar varenda dag. Hon var på plats max 2 dagar i veckan. Hon skulle alltså ha 2 fullstora kontor att disponera de 2 dagar hon var där, jag skulle sitta fem dar i veckan i en fönsterlös skrubb.... Den här personen var inte i nån överordnad position alls i relation till mig, hon var min jämställda kollega.
Hur som helst. Jag var extremt engagerad i ett projekt vi hade och gjorde riktigt slavgöra så de andra hade en grund för sina mer viktiga analyser. När sedan resultatet presenterades och fick uppmärksamhet i press, la personen som tryckt ner mig ut det på facebook. Där taggade hon alla och tackade hela projektgruppen, inklusive en student som varit med kanske 2 veckor och mest tittat på, men INTE mig. Inte någonstans finns jag omnämnd i de tryckmaterial som publicerades om projektet heller. Men studenten är med....
Så jävla otacksamt och förnedrande. Som tur är så har den JÄVLA FITTAN (ursäkta språket men jag blir så jävla arg när jag tänker på det...) startat eget och jobbar inte med oss längre.
