Rataxes skrev 2018-11-13 20:36:25 följande:
Ja, bruna socialister är vidriga.
nattuw skrev 2018-11-14 11:20:06 följande:
Kristianstadsbladet har en intressant ledare om höger respektive vänster (
www.kristianstadsbladet.se/ledare/nils-eric-s.../ ). Där slås bland annat fast att "Först en viktig distinktion. Partier som kallas höger, eller nyliberala, vill ha starka individer och sätta gränser för statens makt. Vänstern vill ha det omvända."
Så hur var det nu igen. Var nazisternas främsta kännetecken att de satte individer först och försökte begränsa statens makt, eller var det det omvända?
För de som missat SO på grundskolenivå kommer en sammanfattning här - nazzar och fascister är inte socialister eller kommunister - de hatar socialism.
https://www.so-rummet.se/kategorier/samhallskunskap/politiska-ideologier/fascism-och-nazism#
"
Anhängarna till den fascistiska rörelsen kom huvudsakligen ur medelklassen. De var uppfyllda av nationell känsla. Socialismen, vilken uppfattades som en internationell rörelse, utmålades som huvudfienden."
"
Nazismen liknade i mångt och mycket den italienska fascismen men byggde därutöver en stor del av sin ideologi på rasistiska idéer."
sv.wikipedia.org/wiki/Nazism
"Den socialism nazisterna talade om är vad som i modern nationalism kallas
nationell solidaritet.
Adolf Hitler beskrev socialisten som "var och en, som inte känner något högre mål än sitt folks väl".
Joseph Goebbels beskrev socialismen som "folkgemenskap eller kamratskap".
Wilhelm Frick skrev att "socialism är oavlåtligt förverkligande av en inre hållning, som ej begär något för det egna jaget och är beredd att göra allt för folket". En annan ledande nazist sade att socialismen inte är en produktionsordning, utan en sedlig förpliktelse. Se även citatet nedan under rubriken "Förhållandet till socialism".
Med anledning av utgivningen av Heléne Lööws bok Nazismen i Sverige 1924–1979 (Ordfront 2004) kritiserade recensenten i Svenska Dagbladet, historikern och före detta Clarté-ordföranden]en Håkan Arvidsson, Lööws analys av nazismens ideologi, och framhöll att nazismen inte endast var "rasistisk, antisemitisk och nationell. Den var ju märkligt nog också socialistisk och antiborgerlig. "I diskussionen av rörelsens karaktär har jag ofta tyckt att denna sida hos rörelsen kommit i skymundan." [3] Uppfattningen av nazismen som socialistisk korresponderar bland annat med dess idémässiga motstånd mot den internationella kapitalismen (eller med nazistisk vokabulär: "internationella judekapitalet") det vill säga det ekonomisk-politiska system som vid 1700-talets slut inledde moderniseringsprocessen: industrialiseringen; liberaliseringen; materialiseringen; demokratiseringen; den patriarkala norm- och samhällsstrukturens nivellering. Den ultrakonservativa reaktionen mot denna process – "fascismens första fas" som forskaren Ernst Nolte kallat den – och som alltifrån 1900-talets början företräddes av den yttersta högern (jfr. tyska Alldeutscher Verband franska Action française, svenska unghögern och så vidare), blev även en av grundvalarna för nazismen. Någon entydig och av alla omfattande definition av det nazistiska tankegodset låter sig därför svårligen göras.
En plausibel förklaring till begreppsförvirringen torde dock delvis stå att söka i sammanblandningen mellan utopisk socialism respektive marxism, och den i Tyskland under 1800-talets sista decennier utvecklades katedersocialismen (även ibland "statssocialismen"), med den nationalistiske ekonomen Adolph Wagner som framträdande apologet. Denna riktning präglades av en påtaglig antiliberalism och den betonade istället statens roll, samtidigt som den, i samhällsbevarande syfte, ivrade för sociala reformer, som ett sätt att stävja den socialistiska arbetarrörelsens klasskamp. Den kom att få avsevärt inflytande under Otto von Bismarcks tid som rikskansler 1871–90, under uppbyggnaden av det så kallade sociala kungadömet (sic!); så kunde till exempel den högborgerlige Bismarck hävda att det tyska kejsardömet var i behov av "ännu mer socialism" samtidigt som han med repression bekämpade socialdemokratin. Senare, under 1900-talet, kom nazisterna att beteckna Adolph Wagner (vid sidan av de tyska konservativa 1800-talsekonomerna Adam Müller och Friedrich List) som en av sina ekonomiska lärors föregångsmän.[37] Den tyske historikern Hans-Ulrich Wehler har, i sin Das Deutsche Kaiserreich 1871–1918 (1973), sett 1930-talets nazistiska politik som ett "resultat av djupt rotade kontinuiteter i just denna historia".[38]Frågan om Tysklands Sonderweg mellan demokrati, socialism och kapitalism och har flitigt diskuterats i Tyskland, inte minst under den så kallade historikerstriden i slutet på 1980-talet, då med just nämnde Wehler och Ernst Nolte som huvuddeltagare.
Efter första världskriget förekom i Tyskland vid sidan av nazismen andra högerextrema och radikalkonservativa strömningar (jfr. "den konservativa revolutionen"), som bland annat uttrycktes genom kulturhistorikern Arthur Moeller van den Bruck, som 1923 skev om ett kommande tredje rike i Das dritte Reich, och filosofen Oswald Spengler. Dessa förespråkande en särskild antimaterialistisk och idealistisk "tysk socialism" – till skillnad från den, vad man ansåg, engelska socialismen (Karl Marx levde och verkade i London). Denna "socialism" skulle vara jämförbar med traditionell tysk konservatism.[4]
De tysksocialistiska strömningar korresponderade även med den nazistiska rörelsen; 1922 anslöts just ett sådant tysksocialistiskt parti, Deutsch-Sozialistischen Partei till NSDAP[39], och 1936 förklarade Hitler, i det officiella partiorganet Völkischer Beobachter, att han var "den mest konservative revolutionären i världen".[40]"
Nazzar och fascister befinner sig alltså inte alls på den socialistiska delen av den politiska skalan
