BF Augusti 2016

Så jäkla trist med alla som ska kommentera o alltid negativt på nåt håll, man vill ju istället höra "vad fin mage du har" o sånt. Jag är väldigt skonad från såna kommentarer tack o lov, varit en person denna graviditeten bara som sagt nåt negativt. Jag får bara problem med magen när jag ätit för mycket is Ont i bäckenet kan nog bero på att bebisen lägger sig mer till rätta eller foglossning, hade extrem foglossning med ena barnet o nästan bara fram, kändes typ som att venusberget slets itu på tvären I morse vaknade jag med liknande smärta o även fogarna i ryggen gjorde ont (sätt mycket igår o tror jag va dum o sätt som en skräddare) sen även lite öm längst ner i magen så tror han har headbangat hela natten men lugnade ner sig efter typ en timme. Nu börjar krämporna bli värre, visst är det jobbigt men är ju samtidigt ett tecken på att det närmar sig bf

Hej tjejer! Har sett massa tråkiga trådar här på familjeliv som handlar om bonusbarn hit och dit "måste jag ta dom fast min man inte är hemma" osv.

Blev intresserad i detta ämne då jag själv lidit mycket av att vara någons oönskade bonusbarn när jag var liten.

Mina föräldrars skilsmässa och mina styvföräldrar har gjort att jag aldrig i livet skulle sätta mina barn till världen om skilsmässa var ett alternativ till ett knakigt förhållande. Jag var väldigt noga att se till att jag ska kunna leva med min mans brister resten av livet för att barnen ej ska lida innan jag började försöka bli gravid.

Ville se här i tråden hur alla ni känner omkring skilsmässa och bonusbarn? Tycker ämnet är intressant och värderar självklart alla åsikter! :)

Jag är själv skilsmässobarn men har inte lidit det minsta av att mamma och pappa inte levt ihop.
Däremot så avskydde jag min lillebrors pappa men som "tur" är blev det skilsmässa av den relationen också. Min bror har lidit oerhört av det för hans föräldrar har inte kunnat varken prata med varandra eller vistas i samma rum som den andre.

Varken jag eller min sambo har barn sedan innan utan bara gemensamma så jag kan inte relatera till relationen till ett bonusbarn.

Men min erfarenhet och tankar om det är att barnen behöver inte lida bara för att föräldrarna går skilda vägar. Det kan till och med vara sämre att ha föräldrar som "står ut" för barnens skull.
Allt handlar om hur föräldrarna, som ändå är två vuxna individer, väljer att hantera situationen efter delningen. Jag vill tro att man går in i ett förhållande och skaffar barn med sin partner i tron om att det ska vara för evigt.

Personligen tror jag att ut hade haft svårt för att ha ett förhållande med en man som har barn sedan innan. Inte pga barnet i sig utan pga att jag hade behövt ha en annan kvinna involverad i mitt liv. Och det i sig hade väl också varit ok om man hade fått nån garanti på att hon var hyfsat vettig men sånt kan man ju inte få lovat ;)

Det är onekligen ett komplext ämne :)

Jag var också ett bonusbarn, hade aldrig någon relation till mammas man och pappas fru var väl lite bättre, trodde jag... Idag har jag ingen relation alls med pappas fru, hon pratar illa bakom min rygg om hur jag var som barn... Det har försämrat min relation med min pappa till den punkt att jag ser tillbaka på min barndom med sorg över att allt känns falskt.

Nu har jag själv 2 bonusbarn och min egen son är bonusbarn till min sambo... Jag skulle aldrig någonsin välja en partner som inte kan ta min son som sin egen. För det gör jag, jag tar min sambos barn som mina egna barn! För jag vet hur det känns att växa upp med en "bonusförälder" som inte vill ha en, jag vill aldrig att min son eller mina bonusbarn ska känna så. Aldrig någonsin, inget barn borde gå igenom det! Jag tycker att om man inte är beredd att ta sig an sin partners barn som sina egna så borde man fundera på att kanske välja en partner utan barn...

Har man egna barn tycker jag också att man får ta på sig ansvaret o se till att den man väljer att spendera sitt (och barnens) liv med är någon som kommer att ge kärlek till en själv och ens barn.

Självklart har alla olika erfarenheter och åsikter, det respekterar jag. Det här är min syn på det hela utifrån mina erfarenheter som bonusbarn. Intressant ämne :)

Jag är själv uppvuxen med föräldrar som hållit ihop och såg mig själv i ett likadant förhållande när jag blev stor. Nu blev det inte så, utan mannen jag föll för har en son sen tidigare. Det har varit tuffa år, dels pga en stor hjärtoperation (planerad) när han var fyra och pga stora bråk mellan hans mamma och min man. Det var till och med advokat inblandad ett tag och tal om rättegång. Socialen inkopplad osv. Pga henne då. Hon har en icke fastställd diagnos, förmodligen borderline. Som tur var blev det inget av det hela, hon skärpte till sig, åtminstone tillfälligt, och även om han inte kan få bo hos oss, så får han förhoppningsvis tillräckligt med trygghet och uppmärksamhet via oss, trots att det bara blir varannan helg.

Och vad gäller att ta ansvar för hans barn så är det självklart, annars kan vi ju inte vara en familj! Nu ser han fram emot att bli storebror :)

I dag har jag sökt jobb....jo det är sant ha ha ha...
Jag har ju jobb men varit väldigt sugen på att byta ett tag men inte riktigt vetat vad jag vill bli när jag blir stor ;)
Så idag fick jag syn på en tjänst som jag hade ångrat mig för resten av livet om jag inte hade sökt oavsett om jag är gravid eller inte.
Jag hoppas att jag får komma på intervju även om jag inte tror att jag får jobbet :)
Lite skoj får man ju ha när man är hemma sjukskriven ;)

Haha lycka till! :) ska också satsa på nytt efter mammaledigheten

Det var det som var tanken här också Mulan. Tänkte börja söka typ efter års skiftet om det fanns nåt spännande ute men kunde inte hålla mig ha ha ha

Det här med bonusbarn är inte alltid så lätt. Jag har två bonusbarn som bor hos oss på heltid, de är hos sin mamma varannan helg. Från början så tyckte jag om dem och tog dem verkligen till mig. Behandlade dem som mina egna barn. Men pga deras uppfostran, sätt att vara och minsta sonens diagnos så har det nu gått så långt att jag tycker inte ens om dem. Vi bor under samma tak, men mer är det inte. Visst hjälper jag min sambo med hans barn och tar hand om dem, men jag har inga känslor för dem. Tycker det är jättejobbigt och hemskt att känna som jag gör, önskar verkligen att det inte var så. Tror det hade varit betydligt lättare om vi träffats när barnen var mindre. Det är inte problemfritt att träffa någon ny när man har barn, särskilt inte äldre barn. Men tycker det ligger ett stort ansvar på den biologiska föräldern att få det att fungera. Min dotter tyckte inte alls om min sambo i början, han kom ju och tog hennes mamma. Men nu har de en nära relation och deras relation är nog bättre än med hennes egen pappa. Men den kom ju inte av sig själv, det krävdes delaktighet från allas sida.

Mina barn har en bonusmamma i sin pappas nya fru. De träffades när mina barn var 2 och 4 år så där har det gått lite lättare. Men med dottern, bonusmamman och hennes barn har det ibland varit lite problem. Så sen ett halvår tillbaks bor dottern hos oss på heltid och är hos sin pappa varannan helg.

Innan jag träffade min sambo så hade jag en bild av hur det skulle vara att vara bonusförälder. Trodde självklart att man skulle ta till sig och tycka om sina bonusbarn, att man skulle vara en stor lycklig familj. Men tyvärr blir det inte alltid som man tänkt sig....