BF Augusti 2016

Vad skönt moen! :)

Och återigen jätte tråkigt curling morsan. Tror du barnen märker av hur du känner eller försöker du dölja det? Du verkar vara i en jobbig situation :/ aldrig varit i dina skor så kan inte säga så mycket. Hur gamla e barnen?

Barnen är snart 11 och 14år. De tycker inte om mig heller. Jag är den elaka styvmodern som har infört regler i deras liv. Nu måste de göra läxor, duscha, byta kläder, hjälpa till och får inte sitta instängda i sina rum framför datorn alla dygnets vakna timmar. Innan vi träffades hade de inga direkta regler, gjorde inga läxor och kunde inte uppföra sig. Var allmänt kända i skolan som bråkiga och ouppfostrade. Den helgen de är hos sin mamma sitter de framför en skärm från det att de kommer på fredag eftermiddag tills det att de åker på måndag morgon. Den miste äter tom framför tvn istället för att sitta vid köksbordet med de andra. Så jag förstår att de inte tycker om mig, men jag blir väldigt ledsen och sårad för det jag gör gör jag ju för att jag bryr mig. Jag vet att de bara är barn och att det inte är deras fel att de är ouppfostrade. Men när man år efter år ställer upp och gör allt för deras skull och bara får skit tillbaks så försvinner känslorna.

Minsta sonens adhd gör att det blir mycket bråk och tjafs, både med honom och mellan mig och min sambo. Senast nu i helgen hotade han att döda lillebror i magen. "Jag kommer inte bry mig om honom, vill inte ha honom, jag kommer döda honom". Så nej det är inte alltid en dans på rosor med bonusbarn....

Barnen är snart 11 och 14år. De tycker inte om mig heller. Jag är den elaka styvmodern som har infört regler i deras liv. Nu måste de göra läxor, duscha, byta kläder, hjälpa till och får inte sitta instängda i sina rum framför datorn alla dygnets vakna timmar. Innan vi träffades hade de inga direkta regler, gjorde inga läxor och kunde inte uppföra sig. Var allmänt kända i skolan som bråkiga och ouppfostrade. Den helgen de är hos sin mamma sitter de framför en skärm från det att de kommer på fredag eftermiddag tills det att de åker på måndag morgon. Den miste äter tom framför tvn istället för att sitta vid köksbordet med de andra. Så jag förstår att de inte tycker om mig, men jag blir väldigt ledsen och sårad för det jag gör gör jag ju för att jag bryr mig. Jag vet att de bara är barn och att det inte är deras fel att de är ouppfostrade. Men när man år efter år ställer upp och gör allt för deras skull och bara får skit tillbaks så försvinner känslorna.

Minsta sonens adhd gör att det blir mycket bråk och tjafs, både med honom och mellan mig och min sambo. Senast nu i helgen hotade han att döda lillebror i magen. "Jag kommer inte bry mig om honom, vill inte ha honom, jag kommer döda honom". Så nej det är inte alltid en dans på rosor med bonusbarn....

Måste fråga er en fråga om vikt. 

Är i vecka 32 (31+5) och har gått upp ca 15 kg redan. Har börjat tänka att det är ju nu bebisen börjar väga en del och nu börjar den "riktiga" viktökningen. När jag vägde mig förra veckan hade jag gått upp 15 kg och nu när jag vägde mig har jag gått ner något enstaka kg, har hört att det inte är bra att gå ner i vikt då gifter frigörs av viktminskningen, men är det farligt? Jag äter mindre, eftersom magsäcken inte får plats och jag har fett att ta av, är långt ifrån undernärd. Så min fråga är, spelar något kg hit eller dit nån roll för bebisens hälsa?