Jag är såååå glad att min mamma gjorde hål i mina öron när jag var två år! Nu har jag ett jättefint jack och ärrvävnad i ena örsnibben som kom till när jag kom i bråk på dagis när jag var fyra och min kompis slet av ena örhänget, som gick rakt igenom snibben. Andra örat har jag ett jättegulligt litet hål i! Det är såååå fint! När jag var ungefär 9 så började jag också bli lite snofsig och fin i kanten, för jag hade ju så fina örhängen, så jag tog på mig ett par handskar, och nu rör jag aldrig vid något metalliskt utan handskar. När jag får växel i kassor så håller jag dam-likt fram min handskbeklädda hand, och kassörerna ser alltid ut som de aldrig sett en snofs-människa förr. Inte min mans släkt heller, för resten, för de såg mäkta förvånade ut när jag fortfarande hade handsken på när jag fick på mig vigselringen. Och så klart, som en äkta snofs-människa, så har jag vigselringen nu i smyckeskrinet där den ska vara, och inte på fingret. Äkta kärlekstecken är en sten i läderband runt halsen. Mycket finare än en gammal guldring med massa skräpstenar i!