Höstbebisar efter IVF 2016

Grattis till alla nya bebisar! <3 Vår lille fyller 1 månad på söndag. Tiden går galet fort!!!

Det kan vara värt det!

Min bebbe låg för djupt när jag var på UL och skulle kolla storlek. Så de kunde inte mäta. Men magkurvan var fin, strax över medel och allt såg bra ut.

Under förlossningen visste ingen hur stor hon var och ingen visste varför hon aldrig sjönk ner ordentligt. När hon kom ut och visade sig väga 5 kg fick det sig en förklaring. :/

Jag hade gjort TUL om jag vore du. :)

Hej tråden!

I måndags, den 7 november kl 05.22 fick vi vår lilla kille!

3550 gram och 53 lång.

Förlossningen fick avslutas efter 35 timmar med akutsnitt och jag har vart under isen helt men nu är vi hemma och lillkillen har mått super från start!

Grattis till alla våra underbara små bebisar!

Hur går det för dig? Det börjar dra ihop sig till igångsättning gissar jag? Nervöst? :)

Vad bra att det såg bra ut, och tänk på att det är stor felmarginal på viktuppskattningar, den kan fortfarande vara mindre den lilla plutten :) 

En nackdel bara: de söta kläderna i stl 50 som man packat i bb-väskan var för små! :D Min BM trodde inte att vår bebis skulle vara så speciellt stor sa hon...

Jo, hade rätt ordentligt högt BT idag, 160/100, men inget protein i urinen, så hon tyckte inte heller att jag behövde behandla om jag inte mådde dåligt på nåt vis. Hon tyckte jag skulle försöka ordna ett schema för dagarna, så att tiden går liksom. 

Fick också veta att det blir igångsättning i 42+0 vilket bara är en dag senare än tänkt, men var ändå som en kalldusch. Har en rätt dålig erfarenhet med ett patientfall som jag inte ska skrämma er med, men som jag tänker ganska mycket på nu. Plus att jag oroar mig för att han blir gigantisk osv, men jag glömde fråga om de kollar det på nåt vis innan igångsättning om det blir en sån. Vore ju intressant att veta om det är en femkilosklump liksom...

Ja, så imorgon ska jag tejpa några fönster och åka och hämta fönsterrutor för att fixa till ladugården. Och så ska jag baka lite bröd. Det blir lagom på en dag. 

Jag tänkte inte på att fråga det, ska göra det på onsdag när jag pratar med BM så får vi se :)

Japp, det gör vi. Ni också? Det är lite frustrerande tycker jag, att man inte kan göra lika mycket som vanligt. Det är väl en sak i ett vanligt hushåll men att bära ut mat och vatten till djuren och sådär vill jag ju kunna göra....

Hej tjejer! Ligger här med en snart ett dygn gammal Hugo på bröstet. 04:27 kom han efter en ganska besvärlig sista halva av förlossningen. Han är grinig och vill inte alls sova i den där plastlådan de har på BB, så maken och jag sover i skift inatt så får den som är vaken ha lillkillen på bröstet. Han hade en tuff start i livet, förlöstes med sugklocka och hade lite svårt med andningen första timmen så han och maken var på neonatalavdelningen medan jag blev ihopsydd och tillfixad. Men han är alldeles perfekt, 3814 g och 52,6 cm. Kan skriva mer om förlossningen sen när jag orkar dra fram datorn :) Hoppas ni andra har det bra :)

Tack för alla grattis tjejer! 

Jag ramlade rakt in i bebisbubblan och vill aldrig någonsin lämna den. Herregud vilket underbart barn jag har! 

Vi är hemma med underverket sen igår, och saker börjar ordna till sig. Han är lite gul, sannolikt till stor del pga blåmärket efter sugklockan, men annars tror jag allt är tiptop. Han har dock bestämt sig för att korrekt ordning är att äta på natten och sova på dagen, vilket ställer till det lite för mig, men det är väl inte helt oväntat kanske.

Jag funderar en del på förlossningen, hur ganska mycket ändå blev precis som jag absolut inte ville, men jag är nöjd ändå... Tror jag. Ville inte ha värkstimulerande dropp, men de behövdes. Ville inte att han skulle ligga vidöppet, men det gjorde han, ville inte behöva sugklocka, men det behövdes också. Och sen hamnade han dessutom på barnbordet med CPAP och hela min tanke med sen avnavling och tidig amningsstart gick åt skogen, där de dessutom fick tillmata honom extra på neo för de var rädda att han skulle bli låg i blodsocker efter sin pärs. Så mycket som blev precis som jag inte ville, som sagt, men ändå har jag egentligen inget att klaga på. Konstigt.

Nu har amningen kommit igång hyfsat men vi kämpar fortfarande med att verkligen få till greppet, och vi sitter mest i soffan och ammar och sover (en av oss i alla fall), men försöker få nånting gjort per dag annars också. Oftast med hjälp av bärsjalen. Imorgon blir det BVC, ska bli spännande att se vad vikten ligger på, den verkade ha vänt uppåt igen sista dagen på BB i alla fall så förhoppningsvis är vi uppe i runt födslovikt nu :)

Hur har ni andra det?

Och Pusheen, stort grattis till er Hillevi, tror jag missade att säga det tidigare! :)

Usch, jag känner mig hemsk som tänker såhär, men det är lite skönt att läsa att det är fler än jag som tänker och funderar över sin förlossning. Det får mig att tänka att det kanske är naturligt, vare sig förlossningen var bra eller inte.

Jag tänker (och ältar) min förlossning ganska mycket. Men den var ganska traumatisk också. Jag hoppas att ni tycker det är ok att jag skriver om den. Jag vill absolut inte skrämma nån, men har samtidigt ett stort behov av att få berätta. :/

Vi åkte in för en kontroll när jag var öppen 3 cm. Självklart blev vi hemskickade och jag var besviken att inte mer hade hänt.

Hemma tog vi en "promenad" i trädgården och tittade på alla blommor och åt lite smultron. Mannen vinkade åt grannen medan jag pustade mig igenom värkar. Och vi vilade på soffan.

Nästa gång vi åker in är jag hela 8 cm öppen! Jag känner mig stark och modig som kunnat och vågat ta nästan hela öppningsskedet själv, utan smärtlindring.

Men nu gör det ont och jag vill testa lustgas.

Det är skönt att andas i masken och att ha den att fokusera på. Men det ger ingen riktig smärtlindring. (7 timmar senare upptäcks att den inte är inkopplad, det fanns bara syre i min mask.)

Eftersom lustgasen inte hjälper blir jag övertalad att testa EDA. Egentligen vill jag inte. Men nu gör det ont!

När EDA:n sätts släpper det onda. Men det visar sig snart att det beror på att mina egna värkar har slagits ut. Så jag får värkförstärkande dropp. Och plötsligt är värkarna tio gånger värre än före EDA:n. Men ingen reagerar på hur ont jag har. Det tar sex timmar innan personalen slår av pumpen och ger EDA manuellt istället. Under tiden har jag nypt migsjälv i mage och lår och konstaterat att benen är bedövade, tyvärr inget annat.

Den manuella EDA:n hinner jag aldrig känna effekten av (jag visste inte ens att jag fick den förrän jag läste journalen.) Några minuter efter den beslutas nämligen om urakut snitt.

Den sista halvtimmen innan snittet är den värsta i hela mitt liv. Jag känner hur nånting börjar gå sönder inne i magen och hur jag börjar blöda. Värkarna tilltar ännu mer i både styrka och längd. Och jag är helt slut, jag orkar inte kommunicera med omvärlden. Jag minns hur jag tänker att jag hoppas att nån ska upptäcka blodet. Själv har jag inte mer energi än att jag håller mig från att svimma. Och jag har riktig dödsångest, jag känner att det är moderkakan som börjat släppa.

Plötsligt kommer en läkare upp till mig och KRÄVER min uppmärksamhet. Hon berättar att de tagit ett prov som indikerar att barnet inte mår bra och att det nu blir snitt. Och det kommer gå fort.

Sen öppnas dörren och en kolugn mansröst säger "jaha, vad händer här då?". Sen går han fram till mig, lägger en hand på min axel och lämnar inte min sida innan jag är sövd. Han ställer frågor, svarar på frågor, pratar med och informerar mig och är tydligt navet i det som händer. Och är hela tiden lika lugn och trygg.

Lampor tänds, larm piper till höger och vänster, rummet fylls av människor och alla pratar. Jag ser min man inträngd i ett hörn. En kvinna håller om honom och han kämpar med tårar. Jag lyckas få ögonkontakt med honom och säger leende att allt kommer gå bra. Min värld har gått från rädsla för mitt och min bebis liv till lättnaden av att personalen upptäckt det. Min mans värld har gått från oro över att jag är okontaktbar till att någon påstår att det är fara för hans barns liv...

Från det att larmet gick, tills bebis var ute tog det inte fyra minuter! Sen tog det nån minut till i "bebisrummet". Därefter kunde min man hålla vår välmående flicka och pusta ut.

Vi stannar på BB i två nätter. Alla mår bra och operationssåret läker förvånansvärt bra. Vi åker hem och sover hemma en lång skön natt. Mannen och stora dottern går till och med ut och "halloweenar".

Nästa natt vaknar jag och är svullen och har svårt att andas. Jag får skjuts av ambulans till akuten. Jag har lätt hjärtsvikt, kraftigt ödem och ett blodvärde på 87.

Puh..

Efter det, lite järn intravenöst och många dagar med fötterna i högläge, börjar jag må bra igen.

Jag önskar att jag kunde säga att jag är OK med allt. Det är mitt mål att kunna det. Men jag är inte riktigt där än. Under tiden snusar jag bebis, gosar, kramar storasyster och pappa och tänker på hur otroligt lycklig jag är som har min fantastiska familj! Och även att de har mig och lillasyster. <3

Hej alla!

Läste din förlossningsberättelse frmid och känner verkligen med dig!!! Det låter fruktansvärt jobbigt, hoppas ni kan ta igen er nu hela familjen tilllsammans <3

Kan ju passa på att berätta att vår egna lilla guldklimp kom i måndags! På utsatt dag till och med :) det hela gick väldigt fort, kl 9 på morgonen börjande jag få som molande mensvärk men tänkte inte så mkt på det, körde lite styrkeövningar och moppade golvet i huset! Till slut övergick det så sakteliga till värkar för jag var tvungen att stanna och andas ordentligt.. så kl 15 fick min sambo komma hel från jobbet vid 16 var vi på förlossningen, öppen 5 cm! Två timmar senare var jag helt öppen och kl 18.25 föddes vår pojk. Det nästan lite för fort... man hann liksom inte med och när han var ute så fattade jag liksom inte vad som hänt. Men han är helt underbar och jag är otroligt tacksam att allt gått så bra :)

Och så måste jag dela med mig av nåt roligt.

Idag fick vi alla i familjen vårt första fantastiska leende! :D

Det var som att när hon själv förstod att hon kunde le, så kunde hon inte sluta. <3

Åhh, min lilla solskensunge!! :)