• Anonym (Kännsintebra)

    Irritation över bonus existens

    Nu för tiden känner jag mest irritation över bonus existens. Han klampar hårt i golvet när han går, smaskar högt när han äter, är motoriskt klumpig, högljudd, krävande då han vill bli underhållen hela tiden. Jag tittar ofta på honom och tänker bara SUCK vilken unge, orka!

    Jag har tappat intresset för att engagera mig i hans utveckling och gör bara saker med honom när det kommer naturligt.

    Ibland har vi det dock riktigt bra och han vill kramas, hålla handen och umgås med mig och jag med honom. Men till mestadels tänker jag bara i smyg att han är irriterande och jobbig.

    Vad gör man när man känner såhär för bonus?

  • Svar på tråden Irritation över bonus existens
  • Anonym (1)

    är själv både bio och bonusförälder. Kan dock säga att jag skulle inte vara sambo om jag kände så för min partners barn som TS gör, inte så mkt för min egen skull men för barnens! 
    Ibland verkar inte vuxna, helt normala människor i din sits, förstå att barn så klart känner hur stämningen är. Även om du försöker hålla god min inför barnet så märks det. Punkt. 

    Jag rekommenderar starkt särboskap för er del. 

    sen är 6årsåldern, som någon annan påpekat, en ganska påfrestande ålder. Man brukar ibland prata om en förpubertet, det visar sig oftast i små utbrott av olika känslosamma slag. Mina egna barn hade ca 6 mån var strax före 6-årsdagen där de var väldigt lynniga. Efter det blev de lugna igen, som innan. Men sen kommer den riktiga puberteten och då kan det bli svajigt igen. 

    Med andra ord kommer du "inte undan". Barn är inte alltid bara behagliga och skojiga. De har sämre sidor precis som vi vuxna. Eftersom du TS uttrycker så pass starkt kring detta, kan inte jag se nån annan lösning än att ni blir särbos. 

  • Anonym (Elisa)
    Anonym (Logjop) skrev 2016-05-30 06:48:06 följande:

    P3 dokumentär. Finns att lyssna på SR appen


    Tack!
  • BioBonus
    Anonym (!) skrev 2016-05-30 06:13:36 följande:
    Har barn själv som varit i den åldern men det är hur hon tänker jag tycker är sjukt

    Det är för att du kanske inte kan sätta dig in i hur det är att leva med någon annans sexåring? Det är precis som Brumma skriver väldigt stor skillnad med vad man står ut med och accepterar när det gäller ens egna barn, jämfört med andras.
    Jag är glad att min man inte behövde leva med min yngste när han var sex år. Jag är inte säker på att vårt förhållande hade pallat det, för helt ärligt var det tufft nog för oss föräldrar att hantera den tiden. Och då hade vi ändå den villkorslösa kärleken i grunden.

  • sextiotalist
    BioBonus skrev 2016-05-30 08:09:03 följande:

    Det är för att du kanske inte kan sätta dig in i hur det är att leva med någon annans sexåring? Det är precis som Brumma skriver väldigt stor skillnad med vad man står ut med och accepterar när det gäller ens egna barn, jämfört med andras.
    Jag är glad att min man inte behövde leva med min yngste när han var sex år. Jag är inte säker på att vårt förhållande hade pallat det, för helt ärligt var det tufft nog för oss föräldrar att hantera den tiden. Och då hade vi ändå den villkorslösa kärleken i grunden.


    Jag är glad att sonen levde med sina föräldrar under denna tid. Jag hade haft full förståelse om en hypotetisk bonusmamma till sonenhade känt sig som ts. För sonen var inte lätt att ha att göra med när han var 6 år.
  • sextiotalist

    TS, men erfarenhet av att leva med en man med två barn sedan tidigare. Att själv har en  son som var väldigt jobbigt under 6-års-tiden.
    Om du hade varit min sons hypotetiska mamma, så hade jag inte klandrat dig. Däremot hade jag muttrat en del över pappan, som inte styrde upp det, för en sak är säkert, jag hade inte gillat att min son betedde sig så att andra skulle lida av hans sex-årstrots. Det är något vi föräldrar ska hantera och inte slängas över på andra.

  • Anonym (Kännsintebra)
    Anonym (1) skrev 2016-05-30 06:51:06 följande:

    är själv både bio och bonusförälder. Kan dock säga att jag skulle inte vara sambo om jag kände så för min partners barn som TS gör, inte så mkt för min egen skull men för barnens! 

    Ibland verkar inte vuxna, helt normala människor i din sits, förstå att barn så klart känner hur stämningen är. Även om du försöker hålla god min inför barnet så märks det. Punkt. 

    Jag rekommenderar starkt särboskap för er del. 

    sen är 6årsåldern, som någon annan påpekat, en ganska påfrestande ålder. Man brukar ibland prata om en förpubertet, det visar sig oftast i små utbrott av olika känslosamma slag. Mina egna barn hade ca 6 mån var strax före 6-årsdagen där de var väldigt lynniga. Efter det blev de lugna igen, som innan. Men sen kommer den riktiga puberteten och då kan det bli svajigt igen. 

    Med andra ord kommer du "inte undan". Barn är inte alltid bara behagliga och skojiga. De har sämre sidor precis som vi vuxna. Eftersom du TS uttrycker så pass starkt kring detta, kan inte jag se nån annan lösning än att ni blir särbos. 


    Han har dock alltid varit krävande men vill gärna tro dig. Tycker dock det är lättare nu när han blivit äldre då han är mer självständig. Men nu blir jag rädd för vad komma skall. :/
  • Anonym (Kännsintebra)
    sextiotalist skrev 2016-05-30 08:19:17 följande:

    TS, men erfarenhet av att leva med en man med två barn sedan tidigare. Att själv har en  son som var väldigt jobbigt under 6-års-tiden.

    Om du hade varit min sons hypotetiska mamma, så hade jag inte klandrat dig. Däremot hade jag muttrat en del över pappan, som inte styrde upp det, för en sak är säkert, jag hade inte gillat att min son betedde sig så att andra skulle lida av hans sex-årstrots. Det är något vi föräldrar ska hantera och inte slängas över på andra.


    Det är liksom inte riktigt trots, det är hemskt att säga det men tror det är hans personlighet jag inte gillar. Eller vet inte svårt att sätta fingret på vad det är exakt. Han är högljud, kan inte leka ensam utan ska vara på en hela tiden mest på pappan då, han är tramsig och kör med andra vuxna (mig har han respekt för dock), kan inte fokusera på att sitta och pyssla eller göra något seriöst, är som en minivuxen ibland som ska lägga sig i allt. Han är bara störig som en skitunge typ.
  • Anonym (Felicia)
    Anonym (Kännsintebra) skrev 2016-05-30 08:26:29 följande:
    Det är liksom inte riktigt trots, det är hemskt att säga det men tror det är hans personlighet jag inte gillar. Eller vet inte svårt att sätta fingret på vad det är exakt. Han är högljud, kan inte leka ensam utan ska vara på en hela tiden mest på pappan då, han är tramsig och kör med andra vuxna (mig har han respekt för dock), kan inte fokusera på att sitta och pyssla eller göra något seriöst, är som en minivuxen ibland som ska lägga sig i allt. Han är bara störig som en skitunge typ.
    Trevlig bonusmorsa han fått.. Stackars pojk.
  • Anonym (Kännsintebra)
    Anonym (Felicia) skrev 2016-05-30 08:32:45 följande:

    Trevlig bonusmorsa han fått.. Stackars pojk.


    Ja jag vet. :/ :/ Det är inte okej egentligen. Försöker hela tiden men det enda som funkat är att ta avstånd från honom typ.
Svar på tråden Irritation över bonus existens