Brumma skrev 2016-05-30 04:29:45 följande:
En bonusförälder har inte den där grundkärleken till barnet som en (vanligtvis iallafall) förälder har. Min sexåring är också skitjobbig till o från men eftersom den där grundkärleken finns så fixar man det. Men han är ju inte mindre jobbig för det liksom :D
Jag tänker att man - både som förälder och bonusförälder - måste gå tycka att det är jobbigt. För det är det ofta att ha barn. Däremot så får man inte låta det ta över och gå ut över barnet.
Vad du kan göra då..
En del av det du tar upp låter faktiskt som missar i uppfostran - de flesta sexåringar har tex lärt sig att tugga med munnen stängd. Även att han kräver att bli underhållen hela tiden - det går alldeles utmärkt att kräva av ett barn att "nu får du leka själv ett tag", men man måste faktiskt ställa det kravet för vissa barn för att de ska göra det. Min sexåring har självmant börjat dra sig in på rummet för att "få vara ifred" från lillebror och bygga lego men ibland får jag be honom att gå och leka själv en stund.
Men det du räknar upp kan också vara det vanliga sexårsbeteendet. Som sexåring har du massa förändringar i kroppen. Vilket gör att barnet inte riktigt känner igen hur kroppen känns och beter sig.. Detta resulterar i att sexåringar ofta beter sig klumpigt (välter glas, snubblar osv). Vi har lyckan att bo i hus och vår sexåring får utlopp för mycket av sin energi på studsmattan. Där lär han sig behärska sin "nya" kropp. Högljudheten - ja där säger vi hekt enkelt till - vill man gapa o skrika och hoppa osv - då är man Välkommen att göra det. Men på sitt rum eller ute. Det måste finnas någon plats där det kan få vara lite lugnare. I vårt fall är det käk och vardagsrum. Man får gärna vara där och leka men det är inget gap o spring. Både vi och barnen behöver ha en plats där det går att varna ner.
Du får antingen lära dig att hantera dina känslor (jag tycker inte man måste älska sina bonusbarn, speciellt inte som en förälder gör) men man behöver behandla varandra på ett bra sätt. Att leva med någon man inte tycker om kommer i slutändan tära på både en själv och den andra personen (här barnet) eftersom det lär märkas.
Så HUR du gör det är ju lite upp till dig. Ett sätt är ju att engagera dig i uppfostran - dvs börja arbeta med dessa områden (tugga inte med öppen mun, skrik inte utan prata i normal samtalston (vi får påminna både om att han behöver sänka rösten och att hsn ibland behöver höja den) osv. Eller backa helt med dessa saker. Låt pappan ta hela uppfostringsbiten, släpp det och även din irritation, och plocka "russinen ur kakan". Kanske har ni något ni kan hitta sim ni kan "bonda" över. Jag och min bonus kröp varje kväll upp i soffan o drack te o läste. Det blev vår grej och hjälpte till att skaffa en egen relation, oberoende av pappan. Eller, som redan tagits upp - bli särbo. Jag tycker definitivt inte att man ska skrika "lämna" så fort det uppstår problem i en bonusfamilj - det ÄR (ofta) skitjobbigt att leva med andras barn. Men känner man att det faktiskt inte fungerar - då är särbo ett alternativ. Iallafall tills barnen är äldre och mer självgående..
Lycka till :)
Tack för utförligt svar. :)
Jag har tyvärr tom tänkt att lämna min sambo för att slippa känna såhär. Känner skuld över att jag inte accepterar och älskar bonus mer. Men du har rätt jag behöver inte älska honom på det sättet och så fort jag förstod det så släppte lite av ångesten i mig.
Ibland går min irritation ur över honom det ska jag inte ljuga om men oftast håller jag det för mig själv och försöker bara trevlig. Men det är tärande att sitta med de negativa tankarna om honom. Tänker så hemskt ibland.
Jag har backat från att hjälpa till och det gör med att det känns bättre men vet inte hur min sambo tar det. Han säger ibland att han känner sig ensam i att ta hand om bonus och då får jag dåligt samvete. Men vill inte. Vill inte lämna eller hämta honom på dagis om jag inte känner för det etc.
Känns som jag hela tiden bollar med tanken stanna eller gå... :/
