Irritation över bonus existens

Nu för tiden känner jag mest irritation över bonus existens. Han klampar hårt i golvet när han går, smaskar högt när han äter, är motoriskt klumpig, högljudd, krävande då han vill bli underhållen hela tiden. Jag tittar ofta på honom och tänker bara SUCK vilken unge, orka!

Jag har tappat intresset för att engagera mig i hans utveckling och gör bara saker med honom när det kommer naturligt.

Ibland har vi det dock riktigt bra och han vill kramas, hålla handen och umgås med mig och jag med honom. Men till mestadels tänker jag bara i smyg att han är irriterande och jobbig.

Vad gör man när man känner såhär för bonus?

Lära sig? Hon har ALDRIG gillat bonus!

För det första gör din sambo fel som skuldbelägger dig för att han känner sig ensam om sonen. Det är han ju egentligen inte, då mamman har pojken varannan vecka, men just era veckor är han ensam som förälder, då du kan välja din roll, vilket han inte kan.

Sedan håller jag med många andra om att 5-6 årsåldern eller våren innan förskoleklass börjar är tärande på barn-vuxenrelationen. Min dotter befinner sig där just nu. Stundtals är hon jättego, men mestadels hittar hon på dumheter med sin lillasyster på rummet. Sedan har hon långa stunder då hon kan koncentrera sig på att rita, pärla, bygga med lego mm. Vid matbordet upprepar hon mamma och en mening, mamma och en mening, vilket blir tröttande efter 10-15 gånger på mindre än en halvtimma.

Varannan helg har vi sambons dotter på snart 12 år. Hon har inte heller lärt sig tugga med stängd mun tyvärr, så det är något jag får påminna om. Hos mamma har hon 3 syskon, 3 år och yngre så hos mamma påminns hon inte, så därför får vi börja om varje gång hon kommer igen. För vår del blir hon ju en dålig förebild för de 2 yngre syskonen här på 3 och 5 år som tar efter både det och annan lättja. Förhoppningsvis lär sig de tugga med stängd mun innan skolan i alla fall.

Det hade kunnat vara din unge, vad hade du gjort då? Lite så försöker jag tänka.

Visst, man orkar inte alltid, men det behöver man inte heller eftersom barnet har föräldrar med det ansvaret. Jag kan tycka att det då känns lättare att orka och ha lust att göra någonting bra för det barnet och bidra till dess utveckling på det sätt jag kan.

Så känner jag för typ 98% av alla människor.... 

Inse det folk, en del är bara inte så barn- eller folkkära som ni. De kanske gör sitt bästa men de kommer aldrig att älska alla och ibland behöver de space.

Har sett fall som detta i så många trådar tidigare. Det handlar inte om barnet, det handlar om att du inte vill ta hand om barnet. Din sambo pressar dig till att leka familj med honom och barnet, och du vill inte detta. Du får dåligt samvete, mår dåligt, och tar ut ditt dåliga mående och ilska över barnet. 

Personen du egentligen borde vara arg på är din sambo. Han pressar dig till att ta hand om ett barn du inte har något ansvar gentemot.

För nej, det är hans barn, således hans ansvar. Om han känner sig ensam med barnet så måste han ha missuppfattat situationen helt. Han har barnet varannan vecka, vilket betyder att det finns en annan förälder med i bilden. Därför är han inte ensam. Han och barnets mamma har valt att gå isär, och därför ska han ta hand om sitt barn själv under den veckan han har sitt barn, precis som mamman tar hand om barnet själv under sin vecka. 

Säg klart och tydligt till din sambo att du inte tänker ta rollen som extramamma, du vill inte ta något som helst ansvar för barnet och du kommer aldrig göra det heller. Om han då väljer att avsluta förhållandet har du ett tydligt bevis på att han ville ha hjälp med barnet. 

Finns många ensamstående föräldrar, främst pappor vad jag hört, som vill ha någon som kliver in och tar ansvar för deras barn. Värst är det för barnen som får lida av konsekvenserna.