BioBonus skrev 2016-05-30 08:43:03 följande:
Med handen på hjärtat - det finns vissa barn jag är glad att jag inte är bonusmamma till. Det finns barn, vars föräldrar jag tycker jättemycket om och respekterar och ser att de är bra föräldrar, men ungarna klarar jag helt enkelt inte av. Och det gör varken mig eller barnen till hemska människor, utan precis som med vuxna så kommer man inte överens med alla. Och med barn är det självklart att det går i peropder, eftersom de utvecklas i en hisnande fart. Fördelen med det är ju att de kommer ur de flesta av sina "pest-och pina"-perioder ganska snabbt.
TS - när det gäller uppfostringsbitar, som att smaska vid maten, eller inte kunna sysselsätta sig själv, så tycker jag verkligen att du ska ta ett allvarligt snack med pappan. Ingen gillar en unge som sitter och tuggar med vidöppen mun eller pockar på konstant uppmärksamhet...
Hur skulle du känna om du själv fick bo med någon som verkligen ogillade dig? TS skriver det själv, hon tror att det är hans personlighet hon inte gillar, inte att han på något vis är mer jobbig än något annat barn. Att han smaskar när han äter är också en tolkningsfråga, TS är redan trött på honom så det är klart att hon tycker att han smaskar. Det kan lika gärna vara så att ingen annan lägger märke till det eftersom dom inte känner såna aversioner mot stackarn.
Att du själv inte gillar dina kompisars ungar är kanske inte jätterelevant eftersom du slipper bo tillsammans med dom. Men att leva tillsammans, se varandra praktiskt taget varenda dag, så krävs det att man gillar varandra någorlunda. Hur ska man annars stå ut år efter år? Barn har ingenting att säga till om, dom har så lite makt i sina liv, att på det tvingas bo med någon som inte gillar hur man är som person är för mkt.
TS kan flytta, det kan inte en sexåring
