Är själv i en situation där jag känner mig villrådig kring att försöka att skaffa barn eller inte. Åren går... Är inte övertygad om att barn är rätt för mig men är livrädd över att jag ska ångra mig om 5-10 år när det är för sent.
Sorry för att jag kapar er barnfrias hyllning till er själva men jag tycker verkligen att det är jätteintressant att läsa om alla som vill leva barnfria för att barn är så jobbiga och kostar så mycket pengar och att man inte kan göra vad man vill när man vill och allt vad det nu är. Tänk om alla skulle tänka så, då hade inte någon tagit hand om er den dag ni är sjuka, eller när ni är gamla och behöver hjälp. Ja barn är intensiva och högljudda men de är även nyfikna, kärleksfulla och empatiska små varelser (för det mesta). Att tro att man blir lycklig utan barn den dag man dör med massa pengar på banken och att aldrig någonsin ha känt den kärleken som bokstavligt talat är lika intensivt från sekunden barnet föds tills döden skiljer en åt är det mest fantastiska man kan få vara med om. Och det gör (inte alla kanske) till en mer empatisk och bättre människa i denna individualistiska och egocentriska värld där alla över 30 utan barn lever som att de är tonåringar. Vem har glädje av massa pengar när man är gammal och ligger för döden? och vad är livet om det bara går ut på att jobba, festa, resa, titta på Netflix och sådana materialistiska saker? Är ni så verklighetsfrånvända att det är det som är det viktiga i livet? Då tycker jag faktiskt synd om er. På riktigt.
Dessa du nämner är nog bara en bråkdel av alla barnfria. Jag är lyckligt barnfri och tänker inte alls så. Arbetar deltid för att ha mer tid till familjen, till exempel. Jag känner även flera barnfria som jobbar med barn och älskar det.
De du radar upp är nog bara de som gapar högst.
Sorry för att jag kapar er barnfrias hyllning till er själva men jag tycker verkligen att det är jätteintressant att läsa om alla som vill leva barnfria för att barn är så jobbiga och kostar så mycket pengar och att man inte kan göra vad man vill när man vill och allt vad det nu är. Tänk om alla skulle tänka så, då hade inte någon tagit hand om er den dag ni är sjuka, eller när ni är gamla och behöver hjälp. Ja barn är intensiva och högljudda men de är även nyfikna, kärleksfulla och empatiska små varelser (för det mesta). Att tro att man blir lycklig utan barn den dag man dör med massa pengar på banken och att aldrig någonsin ha känt den kärleken som bokstavligt talat är lika intensivt från sekunden barnet föds tills döden skiljer en åt är det mest fantastiska man kan få vara med om. Och det gör (inte alla kanske) till en mer empatisk och bättre människa i denna individualistiska och egocentriska värld där alla över 30 utan barn lever som att de är tonåringar. Vem har glädje av massa pengar när man är gammal och ligger för döden? och vad är livet om det bara går ut på att jobba, festa, resa, titta på Netflix och sådana materialistiska saker? Är ni så verklighetsfrånvända att det är det som är det viktiga i livet? Då tycker jag faktiskt synd om er. På riktigt.
Folk som är besatta av att skaffa ungar verkar ha en sak gemensamt och det är en stor skräck för att bli ensam. Jag tycker synd om folk som är så osjälvständiga och rädda för ensamhet att de i sin skräck trycker ut ungar till den här sjuka planeten.
Alla ser inte ensamhet som något negativt eller farligt. Jag älskar att vara ensam. Jag älskar inte barn. Tvärtom, helt ärligt tål jag inte barn. Så att trycka ut ungar för att slippa bli ensam ett par år i livets slut vore särdeles korkat och oerhört egoistiskt.
Jag har aldrig velat ha barn, trivs bra som
det är. Är snart 37 så får väl se om biologin gör nån stark sista ansträngning snart eller om jag slipper det. Min sambo har två barn sedan innan, han känner inget behov av fler men skulle jag ångra mig så är han med på noterna. Jag har tre syskon, alla har minst två barn var så gott om syskonbarn. Älskar mina syskonbarn, tycker om att umgås med dom, hitta på grejer. Sen vill jag hem och ha lugn och ro :)
Vad innebär egentligen att ångra?
Visst, om du förblir barnlös kommer du säkert ha stunder efter 50, 70 och kanske även 100 då du funderar över hur ditt liv hade varit med barn i bilden. I perioder då livet är tufft och du känner dig ensam kan du säkert få för dig att allt hade varit så mycket bättre, lyckligare och lättare om du haft barn.
Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att ångra sig.
Ingen av oss är immun mot livets svårigheter. Livet är fantastiskt och förjävligt - ofta samtidigt - oavsett om man har barn eller inte.
Det är naturligt att ifrågasätta våra val i livet, men ingen sitter på facit. Oavsett vad som händer i ditt liv kan vi inte veta om barn eller inte hade förändrat situationen. Vi vet heller inte om du faktiskt hade fått några barn ens om du hade försökt, vilken sorts människor de hade blivit, eller vad för fantastiskt som hänt i ditt liv och som du gått miste om ifall du levt ett annat liv.
Det enda vi kan göra är att ta de beslut som vi tror är rätt, nu och för framtiden, men som har förankring i vilka människor vi är i dag. Ingen vet hur länge vi får finnas.
Jag ser ingen poäng i att en person som alltid varit helt ointresserad av barn och föräldraskap skaffar barn för att någon annan, som är en HELT annan person med andra förutsättningar, hävdar att hon kommer att ångra sig sedan.
Oavsett vad du väljer - i den mån det nu är ett val: lev ditt liv. Kör ditt race. Lek med tanken att "om det inte fanns några normer, inga förväntningar eller osynliga regler - hur skulle jag leva då?".
att jag inte hade ngr jäkla jobbiga barn, barnbarn eller barnbarnsbarn. jag börjar nästan gråta när jag tänker på barnbarnen som jag aldrig någonsin kommer få..HAHA ..skojar.