Har funderat över ovanstående fråga. Jag menar det finns höjdrädda klättrare, sjösjuka sjömän osv.
Finns det också barnmorskor som är rädda och skulle föredra tex kejsarsnitt? Är det något de vågar erkänna och hur hanterar man det under arbetet?
Fast det är ju inte riktigt samma sak. Om du ska opereras för något så är det ju förmodligen nödvändigt? Och oavsett så informerar de dig ju om riskerna inför en operation, sen att du inte behöver veta varenda detalj är för att det är inte du som utför operationen. Men grejen här är ju att oftast så tar man ju en operation för att det är det alternativet som finns.
Med förlossning finns det fler alternativ, kejsarsnitt eller vaginalt. Människor må vara inställda på att se faror, men endast de vi är evolutionärt utvecklade att reagera på (höjd, värme osv.) och de vi lärt oss att reagera på (bilar t.ex). Att välja förlossningssätt är inte alls likadant som dessa två saker. Du skriver att ju mer vi läser om förlossningar desto mer kommer vi överskatta risken att något allvarligt inträffat, det är ju inte riktigt sant. Det är sant om det enda vi hör om dessa risker är enskilda historier, men jag pratar om att informera om faktiska siffror och statistik. Det är inte samma sak. Du kan läsa mitt svar ovanför till (F), där går jag in mer detaljerat i de sista två paragraferna varför det är viktigt att vi pratar om förlossningsskador och risker.
Som tillägg vill jag bara säga att jag inte tycker det överdrivet att beskriva det som "får skador". I vilket annat sammanhang som helst hade ju en skada där man måste sy ett par stygn ansetts vara just en skada. Är inget fel i att beskriva det som en skada för det är vad det är. En skada som kan läka mycket bra och rätt snabbt, men en skada trots allt.
Men att det kan innebära skrapsår och till och med bristningar av att föda ett barn är nog de allra flesta rätt medvetna om. Att sitta och trycka på att minsann 80% får skador är så urbota dumt och endast i syfte att skrämma. Så ja, det är det enda jag tänker kommentera. Vet att man aldrig kommer någonstans med denna diskussionen ändå. De som är ute efter att skrämmas kommer alltid med samma "fakta".
Här skriver du om "att vi ska informera om faktiska siffror och statistik". Tycker du att det är det du gör när du lägger fram "fakta" om att 80% får skador. När dessa 80% i själva verket kan ha fått skrubbsår och ytliga bristninga som kanske inte ens behövt ett stygn. Du sätter det i relation till en öppen bukoperation. Men det många ser är endast siffran 80%. Fruktansvärt missvisande och skrämmande.
"Du som forskare" kan säkerligen bearbeta den information du får när du läser att 80% av förstföderskorna får skador i form av grad 1. Medan många endast ser ordet skador och siffran 80%. De riskerar såklart att göra ett val utifrån feltolkad information.
Det är det som är risken när man slänger sig med statistik hur som helst.
Förstår inte heller vad meningen skulle vara att informera om risken för grad 1? Finns ingen som helst mening i det då jag tror de flesta förstår att risken är stor att de får en ytlig bristning.
Vill bara flika in att jag var extremt förlossningsrädd. 9 månader av gråt, Aurorabesök, vi hade till och med en doula med på förlossningen.
MEN väl där så gick det hur bra som helst. Ja, det gör ont. Och ja, jag sa vid nåt tillfället "det här gör jag fan inte om, nånsin". När hon föddes var all smärta bort - så sjukt. Sen låg hon där den lilla och tittade på mig och jag kände mig som superwoman. :) Jag gick från förlossningen till BB. Visst man var mör men har inga bestående men. Min dotter är drygt 9 månader. Jag ser fram emot fler barn i framtiden. :) Det kommer gå jättebra! Lycka till!
Människan är av naturen en logisk och rationell varelse. Det är helt rationellt att vara rädd för förlossningar. Utan modern sjukvård är risken att dö runt 1/7-1/9 dvs runt 15%. Kallar du det för irrationellt? Eller skadestatistiken? (Som jag inte ger mycket för då min helt trasiga tarm missades)
Jag kan säga att det jag upplevt av förlossning, eftervård, och behandlingar av vår sjukvård är ljusår fån mina vildaste mardrömmar.
Konsekvensen av en förlossningsskada är bra mycket värre än att det landar en nattfjäril på ens axel, det tror jag att du förstår också.
Apropå statistiken och hur jag delvis resonerar kring kejsarsnitt; vid ett kejsarsnitt får jag 100% garanterat en stor bristning i buken som kan leda till allvarliga komplikationer både i nära anslutning till förlossningen och långt senare. Vid en vaginal förlossning har jag 20% chans att inte få någon bristning över huvudtaget, och om jag brister så har jag 50% chans att det är en grad 1 bristning som är lätt att laga och inte ger bestående men. Sen visst, jämför man t.ex. skador på tarmen så har jag 4% risk att brista i ändtarmen vid en vaginal förlossning, och risken att det blir en skada på tarmen vid ett kejsarsnitt är mindre än 0,1%. Samtidigt så vet jag att även om jag får en bristning i ändtarmen så har jag goda chanser att återhämta mig bara den upptäcks och behandlas i tid. Så det är långt ifrån svart eller vitt, vill jag garanterat få en stor bristning för att vara säker på att inte få en sfinkterruptur (om vi nu bara tittar på just den risken)? Är det rimligt att jag tar ifrån mitt barn de fördelar det får vid vaginal förlossning av samma anledning, när jag vet att om jag går sönder så har jag goda chanser att återhämta mig om jag får rätt behandling, och ändå har rätt stort förtroende för mina kollegor både när det gäller att förebygga och upptäcka sfinkterskador? O.s.v. Som jag skrev i mitt första inlägg, det känns som att man sitter i skiten vad man än väljer :P
En annan sak som slog mig... Nu har jag inte orkat läsa alla länkar i tråden, men om jag inte minns fel så är det absolut 50% som har bestående men efter vaginal förlossning, men samtidigt så är det ju inte 0% i gruppen som fött med kejsarsnitt eller inte ens fött barn alls. Jämför man t.ex. urininkontinens så lider 40% av kvinnor som förlösts vaginalt av urininkontinens 20 år efter förlossningen, men motsvarande siffra för dem som fött med kejsarsnitt är 30%.
Sen måste jag bara påpeka en sak som jag inte tycker framkommit i tråden. Det är ju inte så att all den här forskningen på något sätt går förlossningsvården förbi. Det jobbar jättemycket med förbättra både förlossningsteknik, diagnostisering och suturering. Och iaf på min klinik har det gett positivt resultat i statistiken :)
Ja, jag fick höra flera gånger om denna fantastiska vård om man råkar ut för en skada. Skulle man mot förmodan göra det var man snabbt återställd och allt var som vanligt.
Sanningen:
Man har inte kompetens att vare sig förebygga eller veta hur man letar efter skador. Min hittades inte trots FYRA undersökningar på BB.
Kompetensen är låg och personalomsättningen är hög på flera bäckenbottencentra
Smärtproblematik och urin-och analinkontinens påverkar alla aspekter i livet. Kraftigt försämrad ekonomi pga sjukskrivningar och tvingas till karriärbyte (studerade länge för mitt), vem kan komma fram på arbetsmarknaden så man är långtidssjukskriven?, socialt liv, träning och allmänhälsa, depression, problem i relationen. Syskon? Nä det får bli via IVF.
Nu när diagnoserna är ställda har man ingen kompetens att ta hand om skadorna. Man skickas runt. Väntetiderna är enorma. Jag står på kö för min sjätte operation.
Har tappat hoppet om att bli återställd. Med det menar jag att få slippa ha bajs i trosorna varje dag. Att kunna nysa eller träna utan att kissa på mig.
Tyvärr är jag i mycket gott sällskap.
Jag har sett de här siffrorna på fler håll, men jag förstår de inte riktigt. Om 80 % får bristning grad 1 så kan ju inte 50-60% få grad två, utan det borde då vara nånstans mellan 0 och 20% som får det... Eller?
Eller räknar man att de 80% som får grad 1 får grad 1 eller värre?
Tack! :)
Jo jag förstår vad du menar, och jag håller ju med egentligen, men är väldigt bra på att tänka negativa tankar om mig själv och att föda, tyvärr!
Det är ju lite OT, men jag vill framförallt komma bort från sjukhusvården, hade gärna hittat ett helt annat jobb inom något annat än vården. Det är ju som du säger kris i förlossningsvården (eller vården över huvud taget) och det är så tröttsamt att alltid känna sig utsliten. Särskilt när jag sen kommer ha ett barn hemma. Dessutom vill jag hellre ha mer normala arbetstider, inte jobba kvällar, helger och storhelger.
Och det hänger ju ihop lite med det sista. Jag märker ju på mig själv hur stor skillnad det är på den vård jag ger när jag har ett ok pass arbetsmiljömässigt och när jag inte har det. Sen är det i sin tur ledningen och politikernas fel, helt klart. Som du säger behövs en strukturell förändring. Jag tillbringar t.ex. mycket tid åt att beställa taxi/sjuktransport, tolk, boka återbesökstider, ringa runt för att ta reda på vart remisser tagit vägen o.s.v. Arbetsuppgifter som mycket väl hade kunnat ligga på någon annan så att jag kunde lägga min energi direkt på patienterna istället. Rent slöseri med resurser och kompetens!
Apropå statistiken och hur jag delvis resonerar kring kejsarsnitt; vid ett kejsarsnitt får jag 100% garanterat en stor bristning i buken som kan leda till allvarliga komplikationer både i nära anslutning till förlossningen och långt senare. Vid en vaginal förlossning har jag 20% chans att inte få någon bristning över huvudtaget, och om jag brister så har jag 50% chans att det är en grad 1 bristning som är lätt att laga och inte ger bestående men. Sen visst, jämför man t.ex. skador på tarmen så har jag 4% risk att brista i ändtarmen vid en vaginal förlossning, och risken att det blir en skada på tarmen vid ett kejsarsnitt är mindre än 0,1%. Samtidigt så vet jag att även om jag får en bristning i ändtarmen så har jag goda chanser att återhämta mig bara den upptäcks och behandlas i tid. Så det är långt ifrån svart eller vitt, vill jag garanterat få en stor bristning för att vara säker på att inte få en sfinkterruptur (om vi nu bara tittar på just den risken)? Är det rimligt att jag tar ifrån mitt barn de fördelar det får vid vaginal förlossning av samma anledning, när jag vet att om jag går sönder så har jag goda chanser att återhämta mig om jag får rätt behandling, och ändå har rätt stort förtroende för mina kollegor både när det gäller att förebygga och upptäcka sfinkterskador? O.s.v. Som jag skrev i mitt första inlägg, det känns som att man sitter i skiten vad man än väljer :P ;
Du har i alla dina inlägg argumenterat för att de flesta förlossningar går bra och att det är väldigt ovanligt med komplikationer. Det är helt felaktigt och kan beläggas med fakta.
Du, liksom många andra ja barnmorskor, vill gärna få det till att min skada är ovanlig. Ja, så ovanlig att den aldrig inträffar. Det är också helt felaktigt. Jag känner väldigt många kvinnor som råkat ut för förlossningsskador med bestående problematik, så många att det vore en chans på miljonen att just dessa 3-4% råkar prata med just mig om detta. Den verkliga siffran i flertalet studier för sfinkterruptur efter undersökning med analt ultraljud ligger mellan 15-50%.
Apropå att ni har som rutin på er klinik att palpera analt. Det gjorde barnmorskan på mig. Men vet man inte, saknar man kompetensen, ja då kommer man inte veta vad man ska leta efter.
Innerst inne är det ju så att om man är barnmorska själv och vet att vården inte kan tillgodose säkra förlossningar, då är ju det ett bevis på hur illa det är ställt. Detta händer varje dag och det är helt oacceptabelt.
Nu har TS tagit ett informerat beslut och jag hoppas att hon slipper gå igenom vad jag har gjort.
En annan sak som slog mig... Nu har jag inte orkat läsa alla länkar i tråden, men om jag inte minns fel så är det absolut 50% som har bestående men efter vaginal förlossning, men samtidigt så är det ju inte 0% i gruppen som fött med kejsarsnitt eller inte ens fött barn alls. Jämför man t.ex. urininkontinens så lider 40% av kvinnor som förlösts vaginalt av urininkontinens 20 år efter förlossningen, men motsvarande siffra för dem som fött med kejsarsnitt är 30%.
Sen måste jag bara påpeka en sak som jag inte tycker framkommit i tråden. Det är ju inte så att all den här forskningen på något sätt går förlossningsvården förbi. Det jobbar jättemycket med förbättra både förlossningsteknik, diagnostisering och suturering. Och iaf på min klinik har det gett positivt resultat i statistiken :)