Skönt konstaterande…
Jag vet inte riktigt om jag vill få ut något av denna tråd mer än ett väldigt skönt konstaterande för egen del i syfte att komma vidare i livet. Jag är en av många män och kvinnor som lever med ett stagnerat sexliv eller obefintligt förekommande trist sådan och således ett klassiskt ämne på FL.
Min fru vill inte se det som ett problem då hon är nöjd med ynka 1-2 gånger per månad och allt ska ske på hennes villkor och mina försök avvisas 9,5 av 10 gånger. Tro mig, jag är en självkritisk och pragmatisk person och när det uppstår ett problem så börjar jag primärt rannsaka mig själv om saker och ting kan hänga ihop med hur jag är och om jag drar mitt strå tillstacken. Ni funderar naturligtvis nu på hur det står till med mig och om t ex han är i god form, bra i sängen, attraktiv, romantisk, generös, hjälpsam hemma med barnen och hushållet, låter henne få egen tid, uppvaktar osv. Tro mig, har gått igenom listan i flera år och bockat av alla parametrar med råge.
Har i flera år försökt att kommunicera med henne utan att vara anklagande om problemet men hon avvisar att jag bara klagar på henne och svaret är att hon ständigt är trött och hon har som bäst lust på dagtid då vi båda jobbar. Jag kommer gärna hem på dagtid för att ha sex men vad hjälper det om hon omöjligt kan komma ifrån sitt jobb på dagtid? Har föreslagit parterapi men ständigt avvisande svar att jag bör gå själv då det är jag som har problem och inte hon. Jag vet, vi är kontraproduktiva på alla sätt och vis. Nu senast när hon själv konstaterade att det var alldeles för länge sedan så höll jag med och fick till svar att då får du väl ordna det oftare på egen hand. Då menar hon att jag får dra någon handtralla så att frustration släpper. Problemet för min del är att jag snarare blir mer frustrerad och avtrubbad när jag gör det på egen hand.
Livet är allt lustigt när man är på topp i livskurvan och då ska man krypa tillbaka till när man var tonåring med en handtralla! Inte för att jag vill eller önskar splittra min familj men jag har frågat om vi ska gå skilda vägar och det säger hon att det föreligger inget skäl till att göra det då hon är lycklig. Har aldrig varit otrogen och ingen förespråkare men jag börjar förstå och inse att det inträffar. Jag är lycklig med min familj men jag vill ha sex och närhet. Vad gör man åt det? Jo, jag har nu konstaterat att hon inte vill göra någonting åt problemet. Det är nu vi borde pippa som kaniner och det lär knappast bli mer frekvent när vi har passerat 50. Så konstaterandet är att jag inte tänker åldras till en gammal bitter gubbe i en fåtölj och våndas över ett passivt sexliv och därför göra jag slag i saken?
