smurfen 11 skrev 2017-08-11 09:46:06 följande:
Igår kväll fick jag en jättedipp, grät och bara stängde in mig, orkade inte göra nånting. Varför i hela friden gjorde vi inte ivf hösten 2015?? Då när amh-värdet var bra, då det fortfarande fanns en chans att det skulle lyckas...var ju yngre då...är så jobbigt det verkligen inte blir genetiska barn:( Hamnat i nån kris känner jag. Usch det är massa tankar nu. Hur kommer barnet reagera när det får veta det är egentligen en annans ägg det kommer ifrån?
Men det är " skönt " jag inte är ensam om den tanken, tack för lite pepp:)
<3 Usch Smurfen... <3 Det måste ju bearbetas för det är ju en sorts kris, jag tar den till större del nu och du tar den mer innan kanske! Ja, det tänker jag mycket på, att kanske i ngn trotsperiod få höra att "du är inte ens min mamma!" eller ngt sådant. Fast lite större barn kan å andra sidan (oavsiktligt i ilska liksom) såra en på många sätt, så det kanske inte blir mer dramatiskt än ytterligare ett utbrott. Eller så är barnet ganska ointresserat av det hela, alla varianter tycks förekomma! Om man tidigt berättar så tycks det dock inte vara en så jättestor grej för dem vad jag har läst. Men, jag har ju en genetisk (biologisk mamma tycker jag att jag blir nu också, biologi = liv, utan oss inget liv!) son och kan jämföra, känslorna av koppling till fostret därinne är hittills mkt lika! Kanske ngn liten tröst? Sonen var f ö inte alls lik mig som bebis och mindre barn... Han såg öht inte aaaaalls ut som jag hade föreställt mig när han låg i magen.
Det blir som sagt sällan som man tänkt sig med barn, men bra på sitt sätt blir det alltid!
