shrigley skrev 2017-08-05 15:52:31 följande:
Ja Maran o 77an, det känns konstigt att tänka negativa tankar när man äntigen lyckats bli gravid, det är som om jag inte orkar mer. Kroppen är slut o jag vill fokusera på annat, allt som inte har med barn att göra. Känns så hemskt att plötsligt inte vilja, eller åtminstone brottas med alla dessa känslor o tankar. Mitt tillstånd är som en enda lång mega-bakfylla! Idag har jag inte kommit utanför dörren än o klockan är snart 16.
Skit i att gå utanför dörren! Världen är kvar därute! Först nu (v 20) som jag börjar få (lite) lust att träffa folk och göra saker. Och sådär superkär och superlycklig känner jag mig fortfarande inte, även mannen vill jag ha på armlängds avstånd, men det börjar kännas bättre! Första trimestern är ju verkligen inte särskilt rolig... Håller med 77, det är en fas som kommer gå över, tillåt dig (även om det är svårt) att vara deppig om du nu är det. Ok, visst vill man hellre vandra omkring i ett rosa moln och bara vara superlycklig, när man kämpat så! Men, vem skjuter oss om vi nu inte är det? Det betyder inte att vi inte kommer att älska vårt/våra barn! Bara att vi får korrigera vår bild av att vara gravid en aning.

Du är som du märker inte ensam om att känna så här. <3 Jag är fortfarande helt inne på att träffas och fika, jämföra magar och gnälla av oss. Eller bara diskutera vilken muffins som är godast och skita i barn/gravidprat.

Bara att hojta så bestämmer vi ngt, eller ligg kvar i sängen, precis som du själv vill!